Lästips:RelationsproblemVänner för livetVår familjSkilsmässaFöräldraskap

Ylva: Varför hade hon gett bort sitt barn?

04 jun, 2024 
Anonym läsarberättelse
ledsen tjej i soffan
Foto: TT/Shutterstock (arrangerad bild)
Att jag är adopterad har aldrig påverkat mig särskilt mycket, samtidigt som det inte heller är någon hemlighet. Men när jag själv skulle bli mamma uppstod ett nytt och oväntat behov i mig: Jag ville träffa min biologiska mamma.
För att spara den här artiklen så måste du vara inloggadLogga in på ditt kontoellerSkapa ett konto
Annons
Se också: Josefina blev mamma vid 46Brand logo
Se också: Josefina blev mamma vid 46

Jag har alltid vetat att jag är adopterad, men jag har aldrig tidigare känt något behov av att lära känna mina biologiska föräldrar eftersom jag redan har världens bästa föräldrar. Jag har heller aldrig brytt mig om varför min biologiska mamma gav bort mig.

Men när jag själv blev gravid i höstas hände något i mig. För första gången kände jag ett djupt behov av att träffa min biologiska mamma. Nu ville jag plötsligt veta varför hon gett bort sitt barn och om hon aldrig känt något för mig.

Föraktade hon sin biologiska mamma?

Jag gick till kyrkoskrivaren i min födelseförsamling och bad om en utskrift av ministerialboken. Jag fick både namn, födelsedatum och födelseförsamlingen på mina biologiska föräldrar. Jag kontaktade då kommunens folkbokföring och fick det sista på plats.

Annons

Det visade sig att min pappa hade gått bort i en motorcykelolycka några månader innan jag föddes. Men min mamma levde fortfarande. Jag fick veta att hon hette Maria och att hon bodde i en stad mindre än 60 kilometer bort.

Hon var bara 16 år när jag föddes. Jag mindes mitt liv som 16-åring som en lång, glad och fnissande väg genom livet.

Det hade nog inte varit så för Maria, som både hade förlorat sin pojkvän och senare även ... Hon hade inte förlorat sitt barn. Hon gav bort det. Skulle jag ha gjort detsamma om jag bara var 16? Föraktade jag min biologiska mamma?

Nej, tacksamheten för det liv jag fått var större än något annat. Jag körde till Marias adress, men när jag stod på trappan till det helt vanliga småhuset fick jag kalla fötter och gick snabbt vidare.

Ett fönster stod öppet och jag hörde en barnröst som ropade och frågade hur många dagar det var kvar till söndag. Det verkade som att barnet längtade efter att åka till söndagsmarknaden på torget.

Annons

Orden etsade sig in i min hjärna och jag bestämde mig för att jag också skulle åka till torget på söndag och kanske träffa min mamma. Se henne och barnet, som kanske är min halvsyster eller halvbror. De människorna hade biologiska band till barnet jag väntade.

Spionerade på sin biologiska mamma

Det blev söndag och på väg till marknaden körde jag förbi huset där Maria bodde – mitt hjärta slog volter.

Jag parkerade en bit ner på gatan så att jag kunde hålla ett öga på huset i backspegeln, men då tvivlade jag. Skulle jag köra fram till huset och berätta vem jag var?

Plötsligt öppnades dörren. En man, en kvinna och ett barn på kanske nio år kom ut.

Jag flämtade när den lilla familjen passerade bilen. Barnet, en flicka, hoppade förväntansfullt iväg, en stund senare kastade kvinnan en blick över sin axel och det fick mig att rysa.

Hon såg ung och sårbar ut. Min mamma, tänkte jag med en klump i halsen. När de var borta körde jag själv in till centrum och hittade en parkeringsplats.

Annons

Överallt fanns det små stånd där man kunde köpa olika saker. Plötsligt såg jag Maria.

Hon tittade över axeln och jag hörde henne säga att hon ville sätta sig ner en stund. Nu fick jag chansen att presentera mig!

Jag vågade inte gå fram till bänken där hon satt så jag satte mig med en bänks avstånd. Vi fick ögonkontakt.

Jag kunde inte sluta stirra på henne. Märkte hon det? Hon log och reste sig. Skulle hon komma till mig? Det gjorde hon.

– Är du sjuk?

Marias röst var varm och orolig. Jag insåg vad hon såg. En ung, gravid kvinna som kippade efter andan och förmodligen var dödsblek.

– Jag mådde lite dåligt, sa jag. Men nu är det bra igen.

Maria log.

– När du är gravid måste du ta hand om dig själv. Är du här från staden?

Jag skakade stumt på huvudet. Jag försökte titta bort, men det gick inte. För djupt i Marias ögon såg jag smärta. Varför?

– Du är verkligen väldigt blek, fortsatte Maria. Hon tog av sig hatten och en massa blonda lockar föll över hennes axlar.

Annons

– Är du säker på att du är okej?

Jag nickade. Jag hade själv blonda lockar. De låg gömda under min hatt, som jag inte ville ta av, inte nu. Var det min graviditet som gjorde mig så känslig att jag tyckte jag såg lite sorg i Marias ögon?

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

Lätta ditt hjärta är en podcast från Aller media, där du får ta del av vanliga människors berättelser. Problemen som lyfts diskuteras med en psykolog.

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Jag vet inte, en ny fråga kallade mig tillbaka till verkligheten.

– Är du ensam? frågade Maria.

– Ja. Min pojkvän håller sig helst långt borta från allt som har med marknader att göra.

– Det är så män är, skrattade Maria.

Nu måste jag säga vem jag är, tänkte jag. Men jag kunde inte förmå mig att göra det. Jag kanske skulle förstöra en hel del om jag bara utbröt sanningen.

– Nu kommer nog min familj, och jag har inte alls varit och köpt läsk som jag lovat.

Marias röst trängde igenom mina tankar.

– Ta hand om dig, sa hon mjukt.

Annons

Så tacksam för livet

När jag reste mig för att gå mötte jag Marias ögon igen. Plötsligt var det lätt att le. Maria gav tillbaka mitt leende. När jag satte mig i min bil igen lät jag tårarna rinna fritt.

Jag visste inte hur länge jag grät, men när gråten upphörde kände jag mig ren och glad, det kanske var fel av mig att spionera på min biologiska mamma, men när jag en dag uppsöker henne på riktigt kommer Maria inte bli arg.

Jag visste bara det. När jag sedan körde hem till mina föräldrar visste jag att de måste veta vad jag hade gjort. De klandrade mig inte.

De turades om att hålla om mig, och jag visste att de alltid skulle finnas där för mig.

– Nu måste jag köra, mamma, sa jag lite senare.

– Jag ska hem till Martin. Han måste också få veta vad det är som jag har gömt för honom och dig den senaste tiden.

Jag lade igen armarna om min mammas hals.

– Tack, viskade jag till henne. Tack för att du är du.

– Åh Ylva, min lilla flicka, fnyste hon.

Sen satte jag mig i bilen igen. Fem minuter senare kom jag till min egen gata och där stod Martin och tittade efter mig.

Annons

Han öppnade bildörren och jag gled rakt in i hans öppna famn. Jag tänkte igen på min mamma, på båda mina mammor, och jag viskade i min älskades öra att jag hade mycket att berätta för honom.

– Jag kanske inte blir färdig i dag, sa jag och log genom
tårarna.

– Det spelar ingen roll, sa han kärleksfullt.

Hans hand letade sig in under min rock, där den vilade på min toppiga mage.– – Det spelar ingen roll, upprepade han. Vi har väl resten av livet på oss att
prata?

– Ja, svarade jag och lutade mig tacksamt mot honom. Jag log och tänkte på Maria.

Berätta din historia!

Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.

Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]

Annons