Lästips:RelationsproblemVänner för livetVår familjOtrohetLivet med en hund

Ylwa: Barndomstraumat fick mig att sluta lita på män

21 feb, 2023 
Anonym läsarberättelse
Kvinna som gråter.
Rädsla styrde mitt kärleksliv. Jag var livrädd för att bli för kär och att vara sårbar, så jag garderade mig och träffade flera män samtidigt.
För att spara den här artiklen så måste du vara inloggadLogga in på ditt kontoellerSkapa ett konto
Annons

Min pappa var alkoholist. Det var en hemlighet som ingen fick veta. Jag tillbringade barndomen med att låtsas som om jag inte heller visste.

Se också: 7 beteenden vi kan ha med oss från barndomenBrand logo
Se också: 7 beteenden vi kan ha med oss från barndomen

Det var en outtalad regel i vår familj – det där var något vi absolut inte pratade om. Pappa hade också en fäbless för kvinnor. När han kom hem stupfull från företagsfester och ”representation” med läppstift smetat på skjortan skulle det ses som något positivt – ”kunderna” var nöjda. Att pappa inte hade ett jobb där det förekom någon representation är en annan historia. Detta var pappas lögner, men det gav också mamma något att hålla fast vid och lura sig själv med. Jag tror att hon tillbringade hela äktenskapet med att ljuga, både för sig själv och för andra och nu har jag svårt att förstå varför hon stannade kvar hos honom. Men jag antar att hon trodde att det var det bästa för vår familj, för mig och min bror.

Annons

Ständiga besvikelser

Det är omöjligt att lita på en alkoholist. Att växa upp i vårt hem var en lektion i att ständigt bli besviken. Pappa lovade, vi hoppades – och han svek. Han hade inte kommit på fotbollsmatchen för han behövde jobba. Han hade inte köpt den där nya skorna som han lovat för de var slutsålda. Sanningen var den att han var ute och söp. Eller hade bränt pengarna på sprit.

Jag lärde mig att inte lita på män. Att de lovade en sak och gjorde något annat. Att de var egoistiska och bara tänkte på sig själva. Att de inte var trogna. Hur skulle jag kunna växa upp till någon som var bra på friska relationer med detta i bagaget? Jag hade min första pojkvän när jag var 16, men det var mest för syns skull. Dessutom var han enda barnet och hans föräldrar bodde i en stor villa så vi var alltid hemma hos honom. Jag gjorde allt för att slippa ta med mig någon hem.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

Lätta ditt hjärta är en podcast från Aller media, där du får ta del av vanliga människors berättelser. Problemen som lyfts diskuteras med en psykolog.

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Annons

När jag tog studenten hade jag redan börjat dejta flera killar samtidigt. Det var sedan länge slut med min första pojkvän och jag var inte intresserad av att ha något förhållande.

Det här gjorde mig intressantare för vissa killar. En del tyckte att det var praktiskt och okomplicerat, andra verkade se det som en utmaning. Som om det vore en bekräftelse för dem själva om de kunde ändra mig. Men alla hade en sak gemensamt – de var också obalanserade, precis som jag. För vem som har en sund syn på relationer vill gå på en andra dejt med någon som uppenbarligen inte har det? Jag hade dock intalat mig själv att mitt sätt var det enda rätta. Att det var smart att hålla sig borta från sådant som kunde göra ont. Jag hade ägnat tillräckligt mycket tid och energi åt att vara rädd, sorgsen och besviken. Men när jag ser tillbaka på den där tiden är det lätt att se att jag fortfarande var allt det där. Jag vågade inte älska, jag förblev väldigt ensam.

Annons

Blev deprimerad

Mitt kärleksliv blev allt rörigare. Jag tappade respekten både för mig själv och andra och jag tog inget ansvar för mitt beteende. Jag hade vårdslösa sexuella kontakter och kände mig allt mer tom.

En morgon vaknade jag helt enkelt upp och hade fått nog. Jag raderade mina konton på dejtingsajter och slutade helt att träffa män. Jag var deprimerad och hade inte ork för något mer än jobbet. En dag läste jag en artikel om en man som vuxit upp i ett alkoholisthem precis som jag. Efter det förändrades allt. Jag gick med i en stödgrupp för vuxna barn till alkoholister och där började jag läka, bit för bit. Det tog tid, men jag var beredd på det och under flera år levde jag ensam utan att ha en relation. Jag behövde det. Några år senare var jag redo att möta någon då och det var då jag träffade min man, som jag nu har levt tillsammans med i fem år. Jag älskar honom av hela mitt hjärta, och för första gången i livet är jag lycklig.

/Ylwa

Annons