Jag reste med husbil på Island och det här överraskade mig – blev resans höjdpunkt
Kvinnan tittar allvarligt på mig och frågar vart vi ska, på tyskklingande engelska.
– Vi ska fortsätta norrut, berättar jag.
Vi står i duschkön på en camping i den lilla fiskeorten Höfn på östra Island.
– Ni vet väl att det är orange vädervarning? De kommer att stänga av vägarna, för det förväntas komma mycket snö, säger hon.
När jag en kvart senare möter upp min man i husbilen, som vi hyrt för att åka runt Island, berättar jag vad den tyska kvinnan på campingen berättat. Vi måste erkänna att vi inte alls förväntade oss snö på Island i juni och därför inte heller hade koll på väderleksrapporten.
Men hur farligt kan det vara? frågar vi oss. Hon kanske överdriver? Vi Norrlandsättade svenskar borde ju vara mer vana vid vinterväglag än en kvinna från mellersta Tyskland?
Vi kliver ur husbilen och tittar på däcken. Sommardäck. Vi går in på den isländska motsvarigheten av SMHI:s sajt, Icelandic meterological office, och jämför den mot våra väderappar på mobilen. Alla visar olika väderlekar, men den isländska sajten varnar just för snö på norra Island, dit vi är på väg.
Vi har färdats på Ringvägen på Island österut och utgick från Reykjavik. Vi har betat av varenda sevärdhet som vi tyckte var värda att se på sydkusten. Ska vi nu färdas tillbaka samma väg som vi kom? För det finns bara en väg tillbaka.
Eftersom vi också reser med det dyrbaraste vi har, våra barn, inser vi att det finns bara ett svar på den frågan: Vi måste vända, vi kan inte riskera att hamna i snöoväder och kanske bli fast någonstans, eller ännu värre – vara med i en olycka.
Den natten blåser det så mycket att vår bastanta husbil, en Toyota Hilux, gungar så mycket att det känns som att vi är på sjön.
Vulkanutbrott och surhaj
När vi vaknar på morgonen känns vårt beslut rätt. Temperaturen är strax över nollan och det är den 4 juni.
Kapitulerade av vädergudarna vänder vi tillbaka mot orten Vík, på södra Island igen.
– Vad ska vi nu hitta på? dividerar vi i bilen, något melankoliska.
Vi inledde vår resa med två dygn i Reykjavik där vi prickat av att äta hákarl, det vill säga surhaj – isländarnas motsvarighet till surströmming, med tillhörande brennivín.
3 matupplevelser i Reykjavik
Ät surhaj – om du vågar
Det påminner inte alls om surströmming, även om man ofta jämför surhaj, hákarl, med det. Lukten drar mer åt dålig kattlåda. Smaken? Som en vällagrad dansk kittost med rå fiskkonsistens. Serveras med brennivín.
Kaffi Loki är en av restaurangerna som serverar surhaj. Restaurangen ligger tvärsöver gatan från Hallgrímskirkja.
Läs mer: Loki.is
Isländska tapas
På restaurangen Tapas barinn på Vesturgata 3b, finns olika menyer att välja av. Vi rekommenderar ”Icelandic gourmet feast”, en isländsk festmåltid med sju rätter inklusive dessert – och brennivín såklart.
Menyn ändras lite beroende av årstid, men när vi var där fick vi smaka rökt lunnefågel med blåbärssås och filé av vikval, bland annat.
Smakar det så kostar det dock. En sjurätters upplevelse går på drygt 1 000 kronor per person. Då ingår inte övrig dryck, förutom brennivín.
Läs mer: Tapas.is
Klassisk korvmoj
Bæjarins beztu pylsur är den mest kända isländska korvmojen, och har funnits sedan 1937. Här kan du fråga om en ”eina með öllu”, en korv med allt. Då får du en varmkorv med rå och rostad lök i botten, ackompanjerat av remouladsås, senap och ketchup.
I dag finns Bæjarins beztu pylsur på fler ställen, på flygplatsen bland annat, men den mest klassiska korvmojen ligger på Tryggvagata 1, nära hamnen.
Läs mer: Bbp.is
Vi har besökt Hallgrímskirkja, Reykjaviks landmärke, både en och två gånger då vår fyraåring vägrade gå därifrån eftersom han var helt fascinerad av den storslagna nygotiska arkitekturen. Vi med visserligen.
Vi har ätit den isländska obligatoriska varmkorven på Bæjarins beztu pylsur, en klassisk korvmoj som skryter med att Bill Clinton varit deras gäst. Den var så bra att en korvföraktare, undertecknad, fortfarande drömmer om en korv därifrån. Clinton måste ha varit lyrisk även han.
Vi har prickat av gejsrarna, lunnefåglar, sett vattenfall så att det räcker för en livstid och kollat på gulliga sälar som lekte i glaciärlagunen Jökulsárlón vid Vatnajökulls fot.
Vi har till och med sett vulkanutbrott på Reykjaneshalvön – på håll – tack och lov. Men vad slår det?
Kompis med en fjällräv
Plötsligt ser vi en skylt längs med vägen: ”Katlas isgrotta”, läser vi. Vad är det? Pilen visar in på en gropig grusväg. Vi dividerar om vi vågar bege oss in där med vår husbil, men vi har ju fyrhjulsdrift, konstaterar vi.
Efter en dryg halvtimmes guppig och långsam körning kommer vi snart att få uppleva resans höjdpunkt.
Det är en fjällräv!
Jag ser något vitt på fyra ben i ena ögonvrån. Den springer längs med husbilen, men på behörigt avstånd. Är det en hund? Jag bromsar in och då korsar den lilla hundliknande saken vägen framför oss.
– Det är en fjällräv! skriker jag och min man samtidigt.
Strax därefter parkerar vi vid isgrottan. Vi är den enda husbilen där. På parkeringen står två monstertrucks märkta med samma företagslogga. Det är en expeditionsfirma och när vi senare ser gruppen som varit i grottan inser vi att vi varken har rätt utrustning eller kläder för att isklättra.
Men det gör inget.
Fjällräven har under tiden följt efter oss på avstånd. Troligtvis har den aldrig sett barn tidigare vilket gör oss extra intressanta, mer än det vuxna sällskapet med isklättrare.
När min fyraåring, med det passande namnet Wilde, en stund senare kastar sin ena sko i glaciärvattnet och den försvinner i ett rasande tempo i vårfloden, blir vi ännu mer intressanta för räven.
Vi rör oss garanterat inte som isklättrarna när jag och min äldre son Loke springer i ett huj längs med flodbädden för att försöka lokalisera skon. Räven följer med på avstånd.
Skon hittas till sist och vi återvänder till parkeringen där räven vågar sig närmre och närmre. Till slut är den bara på några meters avstånd och vi sätter oss på gruset och pratar med den lite.
Om min fyraåring hade en religiös upplevelse i Hallgrímskirkja, vet vi inte vad det här är? Vi har blivit kompis med en fjällräv, inget kan toppa det!
Till slut måste vi, fulltankade med endorfiner, bege oss till campingen i Vík för att ta kväll.
När vi checkar in frågar mannen i receptionen var vi har varit. Vi förklarar att vi varit tvungna att vända i Höfn, men att vi var på väg norrut. Han halar då upp sin telefon och visar en bild som hans kompis på en camping på norra Island skickat. Det är en halvmeter snö och vägarna är avstängda.
Den tyska kvinnan hade rätt.
Varma bad i naturpool
Nästa dag vaknar vi badsugna, men i och med att ett av Islands största turistmål, Blå lagunen, är stängt på grund av det närliggande vulkanutbrottet, måste vi tänka om.
Vi snabbgooglar och hittar Hrunalaug hot spring, med högt betyg på Google, en naturligt varm källa – men till en spottstyver av inträdet till Blå lagunen. Då slipper man också den fräna svavellukten som många har svårt med i Blå lagunen.
Hrunalaug hot spring visar sig vara en riktigt pärla med en vattentemperatur runt 38 grader. Få hittar hit så vi kan ha en av de tre naturliga poolerna för oss själva.
Resan har tyvärr kommit till sitt slut. Vi hinner med ett besök på Thingvellir National Park med dess sprickor, där de två kontinenterna glider isär, innan det är dags att bege sig mot Keflavík igen för att resa hem.
Vi planerar att göra samma resa igen, fast den gången även besöka norra Island och se allt vi missade. Valsafari i Husavik står högst på önskelistan.