Änkan Miriams nye make dog på samma sätt som den första…
Affärsmannen Alan Helmick, 62, trodde inte sina ögon när han tittade i backspegeln. Det såg ut att komma rök från bakdelen av bilen. Alan stod parkerad utanför mataffären medan hans fru Miriam var inne och handlade. När han klev ur bilen för att undersöka saken närmare stelnade han till. Någon hade stoppat in en sorts veke i bensintanken på bilen och tänt på. Som tur var blev det ingen explosion, men risken hade varit överhängande. Här på en fridfull parkering i Delta, Colorado, mitt på dagen!
Polisen som kallades till platsen ställde den självklara frågan om Alan hade några fiender. Alan kunde bara tänka sig att det hade att göra med en fastighetsaffär han gjort där det rått oenighet mellan honom och hans affärspartners. Det handlade om mycket pengar. Utredarna hade inga övervakningsbilder att gå på men de hade åtminstone ett möjligt motiv – en fastighetsaffär där någon kanske kände sig blåst eller förfördelad.
Men orsaken bakom den primitiva bomben hann aldrig bli klarlagd. Sex veckor senare, i juni 2008, dök Alan aldrig upp till en lunchträff med sin fru. När Miriam tog sig hem för att undersöka vad som hade hänt hittade hon maken på golvet inne på sitt kontor. I larmsamtalet säger Miriam att hon hittat maken på golvet och att det ser ut som om de blivit rånade.
Alan och Miriam Hendick var som ler och långhalm
Räddningspersonalen konstaterar att Alan är död. Han är skjuten med ett skott i bakhuvudet. Polisen säkrar en hylsa från en 25-kalibers pistol på golvet bredvid den döde mannen. Tidigt utesluter de självmord.
– Det fanns inget vapen på platsen och såret satt på ett sådant sätt att det hade varit omöjligt att tillfoga sig själv skadan, säger utredaren Henry Stoffel.
Lådor var utdragna och ett smyckeskrin saknades, men bara i det rum där Alan hittats. Dessutom syntes inga spår av inbrott någonstans, så det verkade långsökt att Alan skulle mördats av en inbrottstjuv i arbete.
Alans svärson bröt ihop och dottern Wendy Helmick var förkrossad. Hustrun Miriam grät i en tv-intervju.
– Det är som att jag har förlorat min högra arm, mitt liv, berättade hon inför kamerorna.
Alan och Miriam hade bara varit gifta i två år. Det var andra gången gillt för båda. I bekantskapskretsen betraktades de som oskiljaktiga, som ”ler och långhalm”. Med tanke på omständigheterna behandlades dock änkan som misstänkt från början. Utredarna fick hennes tillåtelse att undersöka hennes händer, armar, ansikte och kläder efter krutrester men fann inga sådana spår.
Miriam var övertygad om att incidenten på parkeringen och mordet hörde ihop. Och en vecka efter begravningen hände något som förstärkte den bilden. Ett anonymt kort hade lämnats under dörrmattan till deras hem, ställt till ”den sörjande änkan”. Kortet löd: ”Allen var först, du står på tur. Fly, fly, fly.”
Se också: 4 krimfall som skakat världen
Kameraövervakning i butiken avslöjade kunden
Miriam reagerade i panik. Nu var Alans mördare ute efter henne. Utredarna försökte spåra kortet till en avsändare, men det fanns inget kuvert med dna, saliv eller fingeravtryck att spåra. Inte heller någon poststämpel. Kortet hade uppenbarligen lämnats på trappen av någon personligen.
Man hade dock bättre lycka med att spåra var kortet hade sålts. Företaget som tillverkade korten uppgav att det fanns tre återförsäljare i trakten. Vidare efterforskningar visade att det senaste kortet som sålts från dessa var fyra dagar innan Miriam hittade det på trappan. Kvittona från den aktuella butiken visade att kortet köpts kontant. Men till utredarnas stora glädje hade butiken kameraövervakning.
– Och dra på trissor, vem är det som köper kortet om inte Miriam Helmick? säger utredaren Henry Stoffel.
– Håret, glasögonen, sättet hon gick på, kroppsformen – det fanns inte ett tvivel om att det var hon.
Miriam föll till föga angående kortet. Ett villospår som hon motiverade med att polisen behövde lägga mer krut på utredningen. Och mycket riktigt blev det nytt fokus i utredningen. Bland annat gick utredarna noga igenom parets datorer efter spår.
– Folk blir ju väldigt intima med sina datorer. De ställer frågor till Google som de inte skulle ställa till andra människor, säger Mike Piechota, utredare.
Och Miriam hade faktiskt gjort bestickande sökningar på de läkemedel som Alan haft utskrivna. Frågorna gick i stil med ”överdos Viagra”. Enligt åklagaren tydde sökningarna på att den sörjande änkan letat efter en dödlig kombination av smärtstillande till sin man. Samtidigt stod det klart att hon kunde förvänta sig ett rejält arv. Alan lämnade efter sig ett ansenligt bestånd av värdefulla fastigheter.
– Ett klassiskt motiv, konstaterar Alans dotter Wendy.
Fick idé från Hollywood-filmen No country for old men
Sammantaget kunde utredarna nu överge tanken på att en förgrymmad affärspartner tagit Alan av daga. Men det återstod att knyta Miriam till mordet. Och hennes förflutna antydde att det inte var första gången. Sex år tidigare hade hennes första make Jack hittats död i sängen bredvid henne. Självmord, enligt den första polisen på plats. Som också var Miriams halvbror.
Men det fanns fler besvärande omständigheter. Vänsterhänte Jack hade skjutit sig med högerhanden. Miriam förklarade hans sinnesläge med att Jacks dotter Amy dött av en överdos. Fast när hon berättat om Amys död för andra hade det varit allt från psykisk ohälsa till droger som legat bakom.
När Jack dog löstes hans livförsäkring ut. Miriam fick 100000 dollar. Under mordutredningen hittade man också checkar som Alan skrivit ut till Miriam värda 40000 dollar. Analyser visade att åtminstone en del av dessa var förfalskningar, men det gick inte att säkerställa om det var Miriam eller någon annan som hållit i pennan.
Den primitiva ”bilbomben” på parkeringen sattes ånyo under lupp. Miriam hade ju varit på säkert avstånd inne i butiken under händelseförloppet. Medan utredarna rådbråkade sina hjärnor kom några av dem på att de sett samma sorts bomb på vita duken i filmen No country for old men. Kunde det föra utredningen vidare? Jodå.
– Vi kollade på parets hyrfilmskvitton och kunde se att de, mycket riktigt, hade hyrt den filmen fyra dagar innan.
Nu fanns en hel rad indicier som talade för att Miriam skjutit Alan. Utan mordvapen skulle de dock stå sig slätt. Men Alans dotter Wendy berättade att det fanns en 25-kalibrig pistol som gått i arv i familjen. Alan brukade förvara den i en klädlåda bland sina underkläder. Nu var den, inte helt oväntat, borta.
Dumpade mordvapnet på väg till dejten
Pistolen hade redan figurerat i en familjefejd. Alans far hade viftat med den under ett bråk med sin fru ute på gräsmattan. En granne som såg vad som var på gång grep in. Det blev handgemäng och under bråket avlossades ett skott ner i gräset. Detta hade inträffat 20 år tidigare, 1989. Oddsen för att hitta kulan och jämföra med den som dödade Alan var således ganska dåliga.
Men grannen som ingripit den gången hade ett utmärkt minne och kunde peka ut den ungefärliga platsen. En metalldetektor gjorde resten. Kulan var anfrätt när den hittades men teknikerna kunde göra jämförelsen. Och jo, kulorna kunde komma från samma vapen.
Sammantaget hade åklagaren nu tillräckligt med material för att väcka åtal. Händelseförloppet han målade upp var att Miriam börjat stjäla från Alans företagskonton och att hon blivit upptäckt. Inför utsikten att detta skulle innebära slutet på deras förhållande började Miriam planera att mörda Alan. Först med smärtstillande och sedan med den filminspirerade bilbomben.
När det inte fungerat tog hon pistolen från makens låda och sköt honom bakifrån. I scenariot ska Miriam sedan duschat, satt på sig nya kläder och åkt till den överenskomna lunchrestaurangen för att skaffa sig ett alibi. Hon ska dessutom ha talat in ett meddelande på Alans telefonsvarare och undrat var han var. I denna historia ska hon även ha dumpat mordvapnet någonstans på väg till restaurangen.
Miriam valde att tala i egen sak under rättegången. Hon vände sig mot juryn, grät och förklarade att hon inte hade en aning om vad som hänt Alan. Hon var hur som helst oskyldig. Hon kan ha gjort mer ska än nytta genom att öppna munnen. Juryn valde i alla fall att tro på åklagarens version av händelserna. Miriam dömdes till livstids fängelse för överlagt mord.
– Vi får aldrig igen pappa men vi kommer att gå vidare och leva våra liv. Och du Miriam, du fick vad du förtjänade, säger Alans dotter Wendy.