Ann-Katrin: ”Ångesten släpper när jag får rycka bort hud”

Ann-Katrin Åkesson. #släppsarongen
Ann-Katrin Åkesson lider av en sjukdom som gör att hon drar bort hud från sig själv. Med en ärrad kropp har hon dragit sig för att gå till stranden. ”Jag har blivit en expert på att sminka över hudskadorna”, säger hon.

Ann-Katrin Åkesson drar upp tröjärmarna och blottar armar som är fulla av stora ärr och flera öppna sår. Hon pekar på halsen för att visa alla nya sår hon pillat fram. Sår som aldrig får läka eftersom hon river upp huden om och om igen. Ibland har 43-åriga Ann-Katrin kala fläckar i hårbotten, eftersom hon känt tvånget att riva loss stora sjok av huden. Varje hudbit som rivs loss åker in i Ann-Katrins mun.

– Jag hör inte till dem som måste äta upp allt jag rivit loss, men jag tuggar lite på det och sedan spottar jag ut hudbitarna.

Jag tuggar på hudbitarna och spottar ut dem

Nästan så länge hon kan minnas har en stor del av dagarna gått åt till att ”göra huden slät”. Men istället för slät blir huden sårig och full av kratrar och ärr. Ann-Katrin lider av dermatillomani och pickar och river tvångsmässigt loss alla ojämnheter i sin hud.

Annons

– Jag tror att det började när jag gick i trean och ramlade med en kälke. Jag fick ett sår på örat, som doktorn ville sy. Jag vägrade och såret tejpades istället under läkningen. Men så fort tejpen togs bort kände jag att det var något som stack ut kring ärret. Jag började pilla, klösa och dra i den utstickande hudfliken och örat ville aldrig läka. Jag kunde sitta på en lektion och pilla tills blodet rann i strida strömmar, säger Ann-Katrin och berättar att hon skickades till skolsköterskan som till slut blev arg på henne.

Annons

Visste inte att det var en sjukdom

– Ja, när såret inte läkt efter ett år sa hon att jag hade mig själv att skylla, att jag skulle sluta att pilla i såret. Men jag kunde ju inte sluta! Det kan man inte när man lider av tvångshandlingar – även om jag inte förstod att det var en sjukdom förrän långt senare. När jag bodde hemma sa mamma ofta till mig att jag skulle sluta riva. Jag kunde stå och prata med henne i konstiga kroppsställningar, för att jag kanske hittat en ojämnhet i huden mellan skulderbladen. Men då trodde alla att det bara var en ful ovana.

Tvångshandlingen, som också kallas ”skin picking”, gör att den utsatta tvångsmässigt rycker loss bitar av sin hud. Ann-Katrin säger att hon oftast använder fingrar, naglar och tänder, men vid behov kan hon använda sig av pincett, sax eller kniv.

Annons

– Jag ägnar en stor del av min vakna tid åt att känna av huden med händerna och när jag känner en ojämnhet MÅSTE jag släta till den. Ångesten släpper först när jag får börja rycka bort huden, då känner jag ett stort lugn. Det gör inte ont just när jag rycker, men efteråt kan det vara väldigt smärtsamt och då kommer ångern och ångesten, säger Ann-Katrin och berättar att hon bland annat brukar rycka loss sina lilltånaglar, med roten, för att nageln alltid växer ut ojämn och delad.

Efteråt gör det ju fruktansvärt ont

– Efteråt gör det ju fruktansvärt ont att exempelvis ha på mig skor, tills nageln vuxit ut igen. Då förbannar jag mig själv. Jag ångrar mig alltid, men när nageln vuxit ut igen börjar allt på nytt.

Ann-Katrin Åkesson lider av dermatillomani och kan inte låta bli att klia på ojämnheter på huden så det uppstår blödande sår. Foto: Peter Helperin

Ann-Katrin säger att hon inte alltid ens tänker på att hon rycker loss hud från sin kropp, det sker automatiskt medan hon gör annat, som ser på tv, åker bil eller läser en bok.

– Eller som nu, när vi suttit och pratat, och jag har rivit loss hud så jag fått ett nytt sår, säger Ann-Katrin och berättar att hon varje kväll, vid läggdags, går igenom exakt samma procedur då hon ligger och känner igenom hela kroppen efter ojämnheter. På morgonen är lakanet fullt av hudflagor och blodfläckar.

Jag har svarta lakan för att slippa se blodfläckarna

– Men jag har börjat köpa svarta lakan nu, för att slippa se blodfläckarna. Det som inte syns finns inte, säger Ann-Katrin med ett snett leende.

Skuld och skam

Med sjukdomen kommer starka känslor av skuld och skam och Ann-Katrin säger att hon mått väldigt dåligt genom åren när människor stirrat på henne. De få gånger hon genom åren vågat bada har hon svept handduken runt kroppen ända tills hon varit nere i vattnet och handduken hunnit bli blöt. Ofta har hon valt att klä sig i långbyxor och långärmade tröjor, även under de varmaste sommardagarna.

– Och jag har blivit en expert på att sminka över hudskadorna. Men många gånger blir ju infektionerna i huden värre när det kommer makeup i de öppna såren.

Ann-Katrin Åkesson lider av dermatillomani och kan inte låta bli att klia på ojämnheter på huden så det uppstår blödande sår.

I tonåren började kommentarerna och frågorna från skolkompisarna bli allt vanligare och i takt med att Ann-Katrin blev äldre ökade både hudrivandet och omgivningens frågande blickar.

– När jag började dejta killar kändes det pinsamt att jag hade sår och ärr på ben, rumpa, armar, ansikte – ja överallt. Jag tänkte att killarna skulle tycka att jag var äcklig och därför använde jag färgade krämer för att försöka dölja såren så gott det gick.

Det kändes pinsamt att jag hade sår och ärr överallt

Ann-Katrin berättar att hennes exman kom att bli ett stort stöd för henne, genom att stötta henne och försöka hitta olika strategier för att Ann-Katrin skulle sluta skada sig själv.

– Vi bestämde att jag inte skulle få godis om jag rev loss hud och ett tag skulle han slå mig på handen när jag började pilla.

Få läkare har kunskap

Ofta har Ann-Katrin skyllt på sina älskade katter Smulan, Sam, Sally och Lune, när frågorna om rivskadorna kommit. Men den enda skada de åsamkat henne är när de smittade henne med skabb. Som en följd av skabben drabbades Ann-Katrin av en hudsjukdom som ger upphov till små hudplitor över kroppen.

– Det gjorde ju att min dermatillomani blev ännu värre. Jag kan inte acceptera några ojämnheter och pillar ständigt sönder de där små plitorna.

Första gången som Ann-Katrin sökte läkarhjälp var stora delar av hennes kropp täckt med inflammerade sår och doktorn kunde genast se att problemet inte var Ann-Katrins hudsjukdom, utan att hon själv pillade på såren.

– Jag fick kortisonsalva och plastskydd som jag skulle täcka alla öppna sår med och han bad mig sluta riva. Men jag kan inte styra över det, det är ett tvång och tyvärr är det få läkare som har någon kunskap om dermatillomani.

Ann-Katrin har försökt dölja sitt tvångsrivande för både familj och arbetskamrater . Foto: Peter Helperin

Ann-Katrin berättar att hon prövat att ha vantar på händerna dygnet runt, att pilla på en knottrig plastorm istället för på sin hud och hon har försökt använda sig av ett gummiband runt handleden som hon snärtat till sig själv med när hon varit på väg att riva loss hud.

– Men det har bara fungerat kortsiktigt.

Ann-Katrins liv har till stor del gått ut på att försöka dölja skadorna av tvångsrivandet för såväl sina egna barn som för arbetskamraterna på sjukhuset.

– Jag jobbade som undersköterska i många år, innan jag blev sjukpensionär. Mina vita kläder hade ofta blodfläckar och jag kunde se sjukare ut än patienterna. Det var jättejobbigt och jag bytte arbetskläder ofta.

Vågar nu klä sig i kortärmat

För Ann-Katrin blev det en lättnad när hon äntligen, i vuxen ålder, fick reda på att hennes pillande är en sjukdom och att hon själv inte kan styra över tvånget. Ann-Katrin berättar att hon jobbat med sig själv för att inte känna skuld för sina sår och ärr och vägrar numera klä sig i långärmat mitt i sommaren.

Jag har slutat skämmas nu

– Jag har slutat skämmas nu! Det är ju inte jag som är dum, det är sjukdomen som tvingar mig att riva loss huden! Till den som undrar förklarar jag att det beror på ångest och tvång. Kanske kan jag få hjälp via kognitiv beteendeterapi, men framför allt har det varit en stor hjälp att få kontakt med andra drabbade. Jag har startat en Facebookgrupp för oss med Dermatillomani och gemensamt för alla nya medlemmar är lättnaden när de förstår att de inte är ensamma! Genom att jag berättar min historia kanske andra med samma problem också hittar till vår grupp, där de kan få stöd. Bara vetskapen att många andra lider av samma tvångshandlingar gör sjukdomen lättare att bära.

Av Birgitta Lindvall Wiik

Foto: Peter Helperin

Fotnot: Facebookgruppen heter Dermatillomani Sverige. 

Det här är Dermatillomani

Dermatillomani innebär ett överdrivet, och/eller ångestframkallande, plockande eller rivande på huden. Ofta gäller det upplevda ojämnheter eller skavanker i huden. Trichotillomani innebär ett överdrivet, och/eller ångestframkallande, plockande eller dragande av hårstrån. Vanligast är att man drar från huvudhåret eller ögonbrynen, men även hår på andra ställen av kroppen förekommer. Båda är tillstånd inom OCD-spektrat, det vill säga tvångssyndrom och beteendet upplevs som ångestlindrande.

KBT-terapi har störst bevisad effekt vid tillstånden.

Källa: OCD-föreningen.

Mer inspirerande innehåll från allas.se: