Paracheer-laget Bliss får alla barn att växa

Efter reklamen: Se också: Här är Bliss – paracheerlaget från Täby

Gympasalen vibrerar av rörelseglädje, skratt och hejarop. Det är paracheer-laget Bliss i Täby som har sin efterlängtade fredagsträning, och nu är det allvar. Distriktsmästerskapet i Nyköping är bara veckor bort och allt måste sitta. Parasport är begreppet som förr kallades handikappidrott, och här handlar det om cheerleading.

”Five, six, seven, eight! Always together, never looking down, we fight for each other! UCX Bliss!” ropar laget i kör medan musiken pumpar ur högtalarna.

Tjejerna bygger pyramider och lyfter varandra högt. Fokus är totalt.

Lore Hedman, 17, är en inbiten cheerleader som har tränat i flera år.

Är det inte läskigt att vara sådär högt upp?

– Nej, det är kul!

Vad modig du är!

– Japp!

För Jenni Wiksten, 15, var det nervöst första gången hon klev in i gympasalen, men det släppte snabbt.

Vad är det bästa med Bliss?

– Att jag lärt känna så många nya kompisar. Jag har hundratusen kompisar här! Sen är det kul att säga så här: ”Purple and black, heja Bliss!” Det roligt att göra chants, säger Jenni.

Lore och Jenni dansar vidare och vi slår oss ner med Cajsa Correa, grundare och ordförande för idrottsföreningen Ultimate Cheer Xtreme (UCX) där Bliss är ett av de 22 lagen.

Barn med funktionsnedsättning behöver sport

För henne var det tydligt hur många barn med intellektuella funktionsnedsättningar som exkluderades från idrottsrörelsen i Sverige.

– Saker som är självklara för många barn: att hålla på med sport, åka på matcher och läger, ha vänner. Det är inte så självklart för barn med funktionsvariationer. Jag såg ett problem i samhället och ville göra något åt saken helt enkelt, säger Cajsa Correa.

Nu är det tre och ett halvt år sedan hon startade UCX och hon hade ingen erfarenhet av cheer förutom att hennes döttrar gått på cheerleading. För Cajsa var det självklart att cheer-föreningen även skulle ha ett paralag – Bliss, trots att hon aldrig jobbat med funktionsvarierade innan.

– Det var en helt ny erfarenhet som jag kastade mig in i.

Men hur gör man då rent praktiskt för att starta ett paralag? Cajsa började med att kontakta RF-SISU (Riksidrottsförbundet och SISU Idrottsutbildarna) och Parasport och med hjälp av dem la hon upp en plan för uppstarten. Cajsa gick även några kurser i hur man bemöter barn med intellektuella funktionsnedsättningar.

Jenny

relationerTvåbarnsmamman Jenny har en cp-skada: ”Jag har aldrig tvivlat på min förmåga att vara mamma”

Att nå ut till målgruppen visade sig dock vara en utmaning.

– De här barnen syns inte på samma sätt i vårt samhälle. De kanske inte rör sig i idrottshallar eller är aktiva på sociala medier, de kanske inte har vänner som går på en idrott. De är väldigt exkluderade. Som vuxen behöver man alltså ta sig till dem för att de ska veta att den här aktiviteten finns.

Så Cajsa åkte runt till skolor och fritidsgårdar, visade upp cheerleading och fick på så vis med sig barn och ungdomar som ville testa. Sedan blev de fler och fler.

– Jag fick så otroligt mycket kärlek, det var fantastiskt.

Anledningen till att Bliss blivit en sådan succé tror Cajsa är att laget behandlas precis likadant som de andra lagen i UCX. De har redan tävlat i två tävlingar och nu väntar distriktsmästerskapet i Nyköping.

– Alla moment man måste göra för att tävla, de gör vi med Bliss också. Fast på ett lite anpassat sätt. Man måste ha de här mänskliga pyramiderna, gymnastiken, dans, hopp, chants – alltså ramsorna, pomp poms och skyltar.

Vilken är den största skillnaden med att träna ett paracheer-lag, jämfört med de andra lagen du tränar?

– Så klart är det mycket som är annorlunda. Det viktigaste är att det blir på deras villkor och att alla känner sig inkluderade och sedda, samt att ungdomarna utvecklas som individer. Men annars ser vi coacher på Bliss som vilket annat lag som helst.

Inkludering och mångfald är två av föreningens värdeord.

– Bliss är de värderingarna rakt av, och hade vi inte haft Bliss hade det varit svårt för mig som ordförande att stå och säga att vi är en inkluderande förening.

Responsen från föräldrarna som har barn i Bliss har också varit odelat positiv. De är en målgrupp man lätt glömmer bort tycker Cajsa.

– De kan lämna sina barn här och veta att de är trygga och har kul, och samtidigt få lite egentid och gå och träna eller ta en kaffe. Det har många föräldrar berättat är jättestort.

Föräldrarna glada över barnens träning

Två mammor som hittat varandra genom döttrarnas cheer är Anna Kindell och Karin Troedsson. De brukar ta en kaffe och sticka tillsammans när barnen tränar. Dagen efter intervjun ska de gå alla fyra och se en konsert med Markus och Martinus.

– Bliss har gjort jättestor skillnad för våra barn. De får ett socialt sammanhang där de får vara delaktiga och träffa vänner med samma intressen på en helt annan nivå än i skolan, säger Anna Kindell.

– De blir mer självständiga här. Sedan vill jag även hylla ungdomarna som är här och coachar, de gör jättemycket för laget och stöttar barnen. Vilket gör att vi som föräldrar kan ta ett steg tillbaka, fyller Karin Troedsson i.

UCX är en helt ideell förening och Cajsa Correa lägger runt fyra-fem timmar om dagen på cheer, utöver sitt heltidsjobb som produktionsledare på en reklambyrå.

relationerMichelle, 23, föddes med ovanligt syndrom: ”Folk tror att jag är ett barn”

Att Bliss skulle bli en sådan succé hade Cajsa inte kunnat drömma om. Just nu står fyra cheer-sugna tjejer på kö för att börja i laget.

– Jag har världens bästa ungdomscoacher vid min sida, jag hade inte kunnat göra det här utan dem. Men nu är min stora dröm att starta ett till paracheerlag och då behöver jag fler tränare, så där ligger fokus nu.

Vad vill du säga till andra idrottsföreningar som funderar på att starta ett paralag?

– Våga ta steget! Man får så otroligt mycket tillbaka, så mycket glädje och kärlek. Jag har varit här varje fredagskväll i tre år och det är den bästa dagen på hela veckan. Jag längtar alltid hit.