Hon blev landets Metoo-röst – sedan kom hatstormen: Jag utsågs till syndabock

5 tips till dig som drömmer om att skriva en bok

Den omtalade romanen heter Kim Jiyoung, född 1982 och finns nu på svenska. Den utkom i Sydkorea för tio år sedan och blev en viktig del i landets Metoo-rörelse och i debatten om hur kvinnor behandlas. Boken både hyllades och hatades och Cho Nam-Joo, som då var 36 år och okänd, fann sig plötsligt stå i rampljuset.

Det var inte konstigt att romanen orsakade het debatt: Kvinnor diskrimineras och trakasseras både i arbetslivet och på hemmaplan i Sydkorea. Lönegapet mellan könen är bland de största i världen: Kvinnor tjänar runt 30 procent mindre än männen.

Landet ligger lägst i världen när det gäller barnafödande eftersom många kvinnor tröttnat på att de förväntas sluta jobba så fort de blir mammor.

Och det är just orättvisorna som Cho Nam-Joo beskriver. Hon minns vilken turbulens hennes roman orsakade:

– Först var det en period när alla tyckte om boken och den fick stor uppmärksamhet. Men efter ett tag blev det en feministisk backlash. Det kom så mycket hat och jag blev en sorts syndabock. Så först var jag väldigt lycklig över boken, sedan blev jag deprimerad: Varför var alla ute efter mig?

Det hon främst bär med sig nu är ändå allt gensvar hon fått av sina läsare.

– Många kvinnor började berätta om sina egna liv efter att ha läst boken. De kunde mejla och skriva att ”jag som kvinna, mamma och dotter har haft det så som du beskriver och jag brukade inte ens tänka på det.” Min bok fick kvinnor att börja prata om sina egna liv och reflektera över dem, och det är jag väldigt tacksam för.

Vill inte framhäva sig själv

I slutet av september kom Cho Nam-Joo till Sverige i samband med bokmässan i Göteborg, och Allas.se fick en pratstund med henne när hon även besökte Stockholm. När vi sågs hade hon anlänt dagen innan och genast fått ett gott intryck:

– Jag trodde att människorna i ett land med så kallt klimat skulle vara mörka till sinnet och inte så trevliga, men alla jag träffat har varit super, supertrevliga!

Boken har översatts till runt 20 språk. Att Cho Nam-Joo skulle få resa runt i världen – nu är hon uppe i runt tio länder – hade hon aldrig kunnat drömma om.

– Jag växte upp i ett fattigt och hårt område i Seuol och hade knappt sett någonting utanför det. Om det inte varit för boken hade jag aldrig kunnat resa så här. Jag blev väldigt överraskad över att så många olika länder var intresserade, säger hon ödmjukt.

För ödmjuk är just det som Cho Nam-Joo verkar vara. Hon trodde inte att hon skulle kunna leva på sitt författarskap, än mindre hyllas som en förebild.

Vi pratar via tolk, och hon ser noga till att inte förhäva sig trots succén – boken kallas en ”modern feministisk klassiker” och har också filmatiserats. Jag har skickat frågor i förväg för att hon vill ge noga genomtänkta svar.

Idén till Kim Jiyoung, född 1982 väcktes omkring 2015, och hon skrev den på bara några månader.

– Det var en tid då man började prata om kvinnors situation efter flera uppmärksammade händelser. Det kom fram att massor av kvinnor smygfilmats på offentliga platser, det var faktiskt en trend att håna kvinnor och allt fler avslöjade att de utsatts för sexuella trakasserier, både på internet och i verkligheten. Många började höja sina röster. Jag blev väldigt intresserad av det här och läste allt jag kom över.

Romanen handlar om en typisk sydkoreansk kvinna och de hinder hon möter på grund av sitt kön. Namnet Kim Jiyoung är den sydkoreanska motsvarigheten till engelskans Jane Doe, alltså en kvinna som kan vara vem som helst.

Hon förväntas hålla sig på sin plats, både på jobbet och hemma. Söner ses som guldklimpar på döttrars bekostnad. Odugliga män klättrar förbi i karriären och får högre lön. Kim Jiyoungs man tar för givet att hon ska ge upp sitt yrkesliv när de får barn, även om han själv ”hjälper till” hemma. Överallt i vardagen visar diskrimineringen sitt fula tryne.

– När jag tog del av kvinnors berättelser började jag inse – angående vissa av upplevelserna – att jag varit med om samma sak. Jag förstod att omvärlden ofta inte hade betraktat mig som mig själv, den jag är, utan bara som ”en kvinna”.

Faktum är att redan innan Cho Nam-Joo föddes spelade hennes kön en stor roll. Om hon blivit en pojke skulle hennes föräldrar skänkt bort gossebarnet till hennes farbror och hans fru. Hon förklarar:

– I mina föräldrars generation föredrog många att få söner framför döttrar, och bland dem som fick veta att de väntade en son var det många som gjorde abort. Om de enbart hade döttrar fortsatte de att försöka få en son.

Därför vill hon inte påverka dottern

I Cho Nam-Joos släkt var läget speciellt. Hennes farbror och hans fru hade en son, som dog. De ville så gärna ha en pojke igen eftersom de bodde i ett fattigt område och levde på lantbruk. En son skulle kunna ta över och driva det vidare, tänkte de.

– Mina föräldrar hade redan min storasyster och storebror och hade egentligen inte tänkt skaffa fler barn. Men när min farbror och hans fru önskade en son bestämde de sig för att försöka få ett barn till som farbrodern skulle kunna ta till sig – i fall det blev en son. Men så kom jag i stället …

Hon poängterar att detta inte är något vanligt förekommande eller en tradition i allmänhet.

När märkte du själv diskriminering mot kvinnor första gången?

– Under stora delar av min uppväxt tänkte jag inte på det eftersom jag bara träffade kvinnor. Jag gick på flickskola och sedan på ett universitet för kvinnor. Men jag fick höra sådant som ”Det här jobbet är lämpligt för en kvinna eftersom det går bra att kombinera med att uppfostra barn” och ”Den här sortens jobb passar bra för kvinnors personlighet”.

Cho Nam-Joos liv har förändrats av framgången, inte bara för att hon fått resa runt i världen. Under många år skrev hon för tv, noveller för magasin eller artiklar i nyhetstidningar. Nu kan hon ägna sig åt författarskapet på heltid.

– Det trivs jag bäst med. Innan var jag okänd som författare och kunde aldrig veta om det jag skrev skulle publiceras. Efter Kim Jiyoung, född 1982 är det inte så, och det är den absolut största skillnaden. Och jag ser mig egentligen som en introvert person som var ganska pessimistiskt lagd, men boken har gett mig mer självförtroende och jag är också mer optimistisk nu.

Och så skrattar Cho Nam-Joo, och tillägger:

– Jag måste också säga att pengarna har varit viktiga, för de har gett mig ekonomisk trygghet.

Hon är gift och paret har en 17-årig dotter som studerar vid universitetet. Som mamma undviker hon att tvinga på dottern sina egna åsikter.

– Jag vill behandla henne som en egen självständig individ, separerad från mig. Jag försöker att inte säga till henne vad hon ska tycka om de här ämnena, eller säga åt henne hur hon ska leva sitt liv.

Men Cho Nam-Joo imponeras av yngre generationer, och tänker ljust om framtiden:

– Unga kvinnor vet vad de vill, de höjer sina röster och försöker påverka politiker och lagar. I jämförelse med min generation är de mycket modigare när det gäller att stå på sig och berätta om sina erfarenheter. Kanske kan vi inte nå jämställdhet så snabbt, det är ofta två steg framåt och ett steg tillbaka. Men till slut kommer världen att bli bättre för kvinnor, det är jag övertygad om.