Succéförfattaren Jamaica Kincaid: Min mamma skickade bort mig – jag var mindre värd

Carin Hjulström om inspiration till nya spänningsromanen

Hon är något av en rebell, Jamaica Kincaid. Som liten var hon extremt begåvad och samtidigt bångstyrig. När hon skriver struntar hon i regler och hon är aldrig rädd för att säga vad hon tycker. Tvärtom. På bokmässan i Göteborg sticker hon ut i tröja med tryck, afrofrisyr och rödorange tights under shorts.

– Jag har klippt av ärmarna på tröjan själv, säger hon nöjt.

Jamaica Kincaid har flera gånger nämnts som en kandidat till nobelpriset i litteratur. Hon behandlar ämnen som trassliga familjerelationer, rasism – och trädgård. Efter ett över fyra decennier långt författarskap tilldelas hon nu Bokmässans hederspris Sjöjungfrun.

– Jag blev så glad! Jag trodde faktiskt inte att det var sant först, utan undrade om det var något slags skämt.

När vi ses har hon lite jetlag efter resan från Vermont i USA, där hon bor. Hon ber förläggaren att hämta en kaffe, men bara om det inte är till minsta besvär.

Jamaica Kincaids upplevelser av barndomen och ungdomstiden går som en röd tråd genom hennes böcker. Ön Antigua var brittisk koloni ända fram till 1981. Den vita europeiska överheten präglade hela samhället, och redan som liten flicka kände hon av förtrycket. Den svarta infödda befolkningen behandlades som andra klassens medborgare.

Hemmet var fattigt. Kylskåp eller rinnande vatten fanns inte, en fotogenlampa fick bara vara tänd ett par timmar på kvällen. Jamaica var länge enda barnet och tillbringade nästan all tid ihop med sin mamma förutom när hon var i skolan, en brittisk flickskola.

När Jamaica fyllt nio år fick mamman och hennes styvfar tre söner i rad, och allt förändrades. Plötsligt ansågs hon, som enda flickan, vara mindre värd. Medan sönerna skulle få studera skickades Jamaica till USA för att jobba som barnflicka.

– Jag var väldigt deprimerad när mamma skickade iväg mig, jag var bara 16 år. Jag började direkt på en kvällskurs och gick mycket till familjens bibliotek för att utbilda mig på egen hand.

På plats i New York bestämde hon sig efter ett tag för att aldrig öppna mammans brev. Hon bestämde sig för att skapa ett helt självständigt liv och återvände inte till Antigua förrän efter 20 år.

Den komplicerade relationen till mamman, en mix av kärlek och hat, är något som Jamaica Kincaid återkommit till många gånger. Hon beskriver hur mamman ville forma sin dotter till en avbild av sig själv och straffade henne när hon var egensinnig. Och hon har inte ändrat uppfattning under åren som gått:

– Mamma har varit död i nästan 30 år, men jag tycker detsamma om henne som jag gjorde när jag var ung. Jag brukar tänka på henne som Kronos i den grekiska mytologin, guden som åt upp sina egna barn. Samtidigt gav hon mig redskap för att överleva hennes grymhet, säger Jamaica osentimentalt.

Hon ger ett par exempel:

– Hon lärde mig läsa väldigt tidigt, jag var bara tre och ett halvt år. Det var för att jag skulle lämna henne ifred när hon själv läste. Och hon gav mig självkänsla eftersom hon själv hade gott om det – hon tillät aldrig att någon skällde på henne eller behandlade henne respektlöst.

Mamman i det hem där hon blev barnflicka beskriver Jamaica däremot med kärlek. Hon var stöttande och uppmuntrade sin unga au pairs intressen, som fotografering och skrivande.

Med tiden vidareutbildade sig Jamaica, och hon hörde av sig till olika magasin och skickade in texter.

– Jo, jag förstår i efterhand att jag var modig, säger hon.

Flera i branschen upptäckte hennes talang. När hon bara var drygt 20 år skrev hon för det prestigefyllda magasinet The New Yorker, och 1983 bokdebuterade hon med en novellsamling. Det publika genombrottet kom 1990, med den självbiografiska romanen Lucy.

För att dölja för modern att hon börjat skriva bytte hon namn från sitt ursprungliga, Elaine Potter Richardson.

När jag läser dina böcker får jag en känsla av att du kan se rakt igenom människor, känns det så?

– Haha … Jag försöker, absolut. Jag är inte intresserad av ytan, det är därför jag har problem med själva intrigen ibland, jag skriver aldrig ”hon suckade” eller ”hon såg ut genom fönstret” – jag står inte ut med sådant. Jag vill skriva om det som rör sig på insidan. Och jag vill vara rättfram.

I dag lever Jamaica Kincaid ett helt annat liv än hon gjorde som liten. Inget fattas henne längre materiellt sett. Hon konstaterar att hon vant sig.

– Men jag ser mig fortfarande som lyckligt lottad när det gäller vissa saker, som när jag fick covidvaccin bland de första i Vermont eftersom jag var över 65. Jag minns hur länge vi var tvungna att vänta på poliovaccinet när jag var barn, och hur jag drabbades av sjukdomar som tyfoidfeber, mässlingen och kikhosta – och hur nära jag var att dö. I dag får jag rent vatten ur kranen och har människor som jobbar åt mig med städning och trädgården. Men jag försöker att betala dem bra, jag har i huvudet hur det var att själv vara i en sådan position.

Hon tillägger:

– När jag möter någon som är ung och verkar vara behövande på något sätt så vill jag gärna hjälpa, för det brukade vara jag. Det är inte av snällhet, utan jag ser det som en plikt.

I 23 år var Jamaica Kincaid gift med Allen Shawn, kompositör och professor. De fick sonen Harold och dottern Annie ihop. I dag lever Jamaica ensam i sitt hus i Vermont, något hon trivs alldeles utmärkt med.

– De första åren av mitt liv var jag ju enda barnet, och jag märker nu när jag blivit äldre att jag tycker om att vara ensam. Många kvinnor i min ålder letar efter någon att dejta, men jag älskar att vara för mig själv. Det är som att jag blir det 7-åriga barnet igen.

Älskar sin trädgård

En typisk vanlig dag börjar hon med att läsa kändisskvaller ”för att stålsätta mig inför hemska nyheter om vad USA:s president hittar på”. Sedan ägnar hon sig åt nyheterna, skrivande och läsande.

– Det kan gå dagar utan att jag träffar någon, och då kan jag strunta i att bada eller borsta tänderna. Fast till slut skärper jag mig så klart, säger hon och skrattar.

– Och jag älskar att vara i min trädgård – det är en väldigt konstig trädgård. Där har vi min mamma som påverkat mig igen förresten, jag har fått det från henne eftersom hon odlade mycket. Men om det var någon växt hon inte gillade så gjorde hon sig av med den direkt. Jag minns hur hon eldade upp ett helt träd.

Trädgårdsintresset har också inspirerat skrivandet, bland annat till (Boken om) Min trädgård.

– Trädgården är så mycket mer än odlande för mig, förklarar hon.

Hon berättar hur hon förknippar den med Edens lustgård i Bibeln, med imperialism (att ta över mark och forma den efter eget tycke) och ägande (att köpa plantor och flytta dem till sin egen jord). Just nu har trädgården – något överraskande – startat en fascination för matematik.

– Varför arrangerar vissa löv sig på ett speciellt sätt, enligt vissa mönster? Hur är det möjligt? säger Jamaica och gestikulerar med händerna för att visa hur träd förgrenar sig.

– Det här är en tendens jag har. Det börjar med att jag lär mig någon liten sak och sedan går jag vidare och lär mig något som ligger miljoner mil ifrån det jag började med. Jag tänker mycket på matematik just nu.

Nära sina barn

Att lära sig nytt och vara nyfiken är två egenskaper som hänger ihop med Jamaica Kincaid ända sedan hon betraktades som en sorts underbarn med sitt tidiga läsande.

– Men man kan alltid förbättra sig som människa. Jag frågade faktiskt min son när jag skulle fylla 77 om hur jag kunde bära mig åt, och det var ett misstag: Han sa genast att jag är för självcentrerad. Jag tog det på allvar, men det har också blivit som ett skämt mellan oss.

Hon skiner upp när hon börjar prata om barnen.

– De är ju vuxna men jag tänker fortfarande på dem som mina barn. Vi är väldigt nära varandra, och jag är inte alls som min egen mamma var. Vi tre pratar med varandra hela tiden.

När jag frågar vad hon är mest stolt över i livet är svaret just barnen.

– Inte bara för att de är mina barn, utan för att de är speciella personer som jag älskar så mycket.

Men böckerna, då?

– Jag är så klart hedrad och tacksam över att folk vill köpa dem och läsa dem, men det är inget jag går runt och tänker på. Jag blir alltid förvånad över att jag har läsare. Ja, jag blir faktiskt chockad över det! När jag tänker att ingen ändå kommer att läsa så kan jag skriva precis det jag vill, bara för nöjes skull. Du vet, kanske skulle en psykiatriker säga ”hon skriver för att bli sedd”, men det gör jag inte.