Förlovade sig med 105 kvinnor – hans liv blev film med Agnetha Fältskogh

Krim: Brutala Bodommorden i Finland

Under en tung granitplatta på Nya Kyrkogården i Kristinehamn vid Vänern vilar Dagmar Högberg. I dag är hon okänd för de flesta av kyrkogårdsbesökarna, men för för ett halvt sekel sedan visste nästan alla i staden vem hon var. Dagmar Högberg var nämligen en av de otaliga kvinnor som föll offer för den ökände bedragaren Gustaf Raskenstam.

Dagmar Anna Katarina Högberg föddes i Kristinehamn den 18 april 1886. Hennes far, Anders Olsson Högberg, var snickare men gick bort redan 1896, när Dagmar bara var tio år.

1906 började den då 20-åriga Dagmar att driva en begravningsbyrå. Huruvida begravningsbyrån redan tidigare fanns i släktens ägo eller om hon startade den från grunden framgår inte av de dokument som finns. Däremot står hon kyrkobokförd som ogift och boende hemma hos sin mor.

I början av 1930-talet hade Dagmar byggt upp en lönsam verksamhet och hade en rejäl slant på banken. Hon skötte sitt företag oklanderligt och var respekterad av Kristinehamnsborna. Men hon var fortfarande ogift och kanske saknade hon kärlek och samhörighet i sitt liv.

Kanske väcktes ett hopp om någon att älska och bli älskad av den dag då den charmige Gustaf Eriksson dök upp i hennes liv.

Raskenstam var en erfaren bedragare

Gustaf Eriksson var femton år yngre och det är rimligt att tro att Dagmar tvekade innan hon gav sig hän i kärlek. Men till sist lyckades han övertala henne att åldersskillnaden inte spelade honom någon roll och att han älskade henne för den hon var. Inget av det var sant. Gustaf Eriksson levde på att lura och bedra välbeställda kvinnor som längtade efter kärlek.

Anders Gustaf Eriksson föddes i Karlstad 1901. Hur han framlevde sina ungdomsår är inte känt, men det är dokumenterat att han under några år på 1920-talet bodde i Stockholm. Där gifte han sig och paret fick en son, men äktenskapet blev kortvarigt och efter skilsmässan började han utnyttja sin charm för att lura och bedra kvinnor.

När han i början på 1930-talet siktade in sig på den framgångsrika och välbeställda Dagmar Högberg var han redan en erfaren bedragare.

När Dagmar fick veta sanningen om sin charmante fästman var det redan för sent. Mannen hon älskade, och som hon trodde besvarade hennes kärlek, hade lurat henne på allt hon ägde.

1934 ställdes han inför rätta för bedrägeri och befanns skyldig till att lurat inte bara henne utan även ytterligare ett trettiotal kvinnor på totalt runt 100 000 kronor, vilket motsvarar omkring tre miljoner med dagens penningvärde. Straffet för Sol-Eriksson, som han kallades då, blev fängelse i två år och tio månader.

Domen var till föga tröst för Dagmar som inte bara var utblottad, utan dessutom utskämd och djupt förnedrad. Medan Dagmar och hennes olyckssystrar förlöjligades av press och allmänhet uttrycktes något som närmast liknade beundran för gärningsmannen.

”Kvinnan är en gåta. Om en karl bara lovar henne äktenskap vräker hon på honom sparbanksböcker. Och man måste beundra denne Sol-Erikssons eminenta förmåga att hålla isär hönsen så att det inte tidigare trasslade till sig.” skrev Svenska Dagbladet när han ställdes inför rätta.

Eriksson utnämndes till ”svensk mästare i sol- och vår” och kallades ”mannen med de 105 fästmöerna”, vilket gjorde skammen än värre för offren.

Avskrevs som tragisk olycka

När Dagmar hittades död i ett lägenhetsgarage mitt i centrala Kristinehamn den 24 september 1934 drog därför de flesta slutsatsen att hon tagit sitt eget liv. Men polisen kunde aldrig klarlägga hur det hela hade gått till.

Hade man säkert kunnat avgöra att hon gasat ihjäl sig med vilje hade Dagmar, vid denna tid, inte fått begravas i vigd jord. Men polis och läkare avskrev hennes död som en tragisk olycka och klargjorde att Dagmar skulle få begravas i vanlig ordning på kyrkogården.

Jordfästningen ägde rum den 27 september.

Gustaf Eriksson släpptes från Långholmen två år senare. Han ägnade sannolikt inga, eller ytterst få, tankar åt Dagmar Högberg. Han hade annat att göra. Så många välbeställda kvinnor, så många att lura!

Han passade också på att byta sitt efternamn till Raskenstam, delvis inspirerad av sin mors flicknamn Rask och Vilhelm Mobergs roman Raskens. Och som Raskenstam satte han åter fart med sitt kriminella värv.

Från 1941 till 1943 ska han ha inlett relationer med över 100 kvinnor. Han förlovade sig med minst 30 av dem, bland annat en godsägardotter. När denna blev gravid blev Raskenstam desperat och berättade sanningen för henne – att han var dömd för bedrägeri och inte hade några pengar. Hon anmälde honom inte utan lät sin rike far klara ut det hela.

Gifte sig med sitt offer

Men 1943 tog hans ”karriär” likväl slut. Vid det laget hade 25 av hans offer anmält honom för bedrägeri och han ställde inför rätta på nytt. Han fälldes åter, både för bedrägerier och förskingring, och dömdes till fängelse i tre och ett halvt år. Han överklagade till hovrätten men fick avslag. Senare överklagade han också hos högsta domstolen men fick avslag även där.

Raskenstam avtjänade straffet på Långholmens fängelse i Stockholm.

Medan han fortfarande satt där bytte han tillbaka till sitt gamla efternamn, samt trolovade sig med en ung kvinna från en fiskarfamilj på Värmdö. Hon var en av de kvinnor han tidigare sol- och-vårat och de hade även två barn tillsammans. Han hade lurat av hennes familj 15 000 kronor, runt 400 000 kronor i dagens penningvärde, pengar de själva lånat.

Det sägs ofta att fiskardottern var Raskenstams enda kärlek, men det saknas källor som styrker att bedragaren verkligen hade ändrat sinnelag, eller ens var förmögen att älska. Antagandet om hans ändrade sinnelag tycks främst komma från Birgitta Stenbergs filmmanus till Raskenstam, och därefter roman (1983).

När regissören och skådespelaren Gunnar Hellström kontaktade Birgitta Stenberg om sin filmidé hade hon redan börjat skriva på sin bok om Raskenstam och hon nappade på att även skriva manus till Hellströms film. Men både romanen och filmen med Hellström i titelrollen, skildrar händelserna ur gärningsmannens perspektiv.

Det var för övrigt det som var meningen, om man får tro Birgitta Stenberg själv. Hon och Hellström ville ”göra en rolig film helt enkelt”:

– Och i vår version är Raskenstam ”oskyldig”. Det var ju fantastiskt vad beredvilligt kvinnorna ställde upp! Bara en enda av dessa hundra var det som åtalade honom! Han måtte ha varit väldigt charmig. Och vilken sisu människan hade! Han slet verkligen, sa hon i en intervju i Damernas Värld när det begav sig.

Någon förståelse för Raskenstams offer fanns aldrig med i ekvationen. Kanske var det därför flera filmkritiker också uppfattade filmen som platt och färgad av en unken kvinnosyn.

Hur gick det då för bedragaren till sist? Han separerade från sin andra hustru – eller hon från honom – runt 1959. De sista åren levde Gustaf Eriksson ensam och utblottad på ett sjukhem i Farsta, där han dog den 28 september 1969. Han begravdes på Värmdö, i en omärkt grav.