Lejde mördare med annons – 50 år sedan mordet på Louise Mårstad

Krim: Brutala Bodommorden i Finland

Det var den 25 november 1975. Louise Mårstad, 27, hade slutat lite tidigare från jobbet som labratorieassistent på blodcentralen vid Helsingborgs lasarett den här eftermiddagen, eftersom hon hade ett inplanerat tandläkarbesök.

Senare på kvällen skulle hon träffa en man, som vi här kan kalla John.

John, 33, hade tidigare arbetat på hennes föräldrars gård utanför Hallsberg och nu ville han prata med henne om något, det rörde sig om en travhäst som Louise pappa hade köpt. John skulle hämta upp henne för att senare köra till ett konditori där de kunde sätta sig ner för en fika.

Louise pappa, som vi här kan kalla Göran, var tidigare god vän och kollega med John men senare hamnat i en pengakonflikt med honom.

John var en person som gärna spenderade över sina tillgångar och han hade blivit anklagad och dömd för flera brott genom åren där pengar var motivet.

Vid sidan av sitt arbete på Mårstads gård födde han upp travhästar. Trav var hans största intresse, men uppfödningen var inte särskilt lönsam. Ändå bestämde han sig för att bli egenföretagare och besökte banken för att få arrendera en egen gård i småländska Vimmerby. Banken sa nej, i fall inte John skaffade en borgenär. I så fall kunde han få låna 25 000 kronor.

Sagt och gjort.

John övertalade sin gode vän, Louise pappa, att gå i borgen för honom. Det var mer som en formalitet, hävdade John, men eftersom Göran såg John som en god vän sa han ja och John och hans familj med fru och fyra barn flyttade in på gården i Vimmerby.

Men livet på landet var inte friktionsfritt. Relationen med hustrun var inte särskilt bra och gården brann kort därefter ner, varpå de flyttade till en ny gård i närheten.

John hittade senare en annan gård med stall utanför Karlstad och flyttlasset gick dit i stället, men när hustrun inte fick jobb i Värmland flyttade hon och barnen tillbaka till Vimmerby, där hon tog över arrendet.

Bluffen avslöjades

Under våren 1975 fick Göran Mårstad veta att han blivit blåst. John hade inte betalat av lånet till banken, som han lovat, så nu fick Göran, som borgenär, stå för kostnaderna för arrendet, plus ränta. Det var så klart upprörande.

I samma veva hade John precis blivit avstängd från att tävla med sina hästar på travbanan Jägersro för att han inte betalat en travtränare, vilket Göran Mårstad fick nys om.

Han kontaktade därför en advokat och fick till sist ersättning i form av ett köp av en av Johns älskade travhästar för 32 000 kronor, vilket var ett stort svek för John.

Han försökte få till ett avtal om återköpsrätt för hästen ifall den sprang in mer än köpesumman på travbanan, vilket Göran kunde gå med på, på ett villkor: Om hästen sprang in mer än köpesumman så skulle Johns fru få hästen, eftersom hon ensam skötte gården och barnen i Vimmerby.

Hon var mer behov av pengarna ansåg herr Mårstad, men John skrev aldrig på återköpskontraktet eftersom han ogillade dealen.

Trots att John saknade pengar fortsatte han att leva som att han hade det och jagade investerare till projekt han drömde om att dra i gång. Han beställde åtta fullblod från ett stuteri i Österås och en Jaguar, som i dagens penningvärde skulle ha kostat över en halv miljon kronor. Bilen ämnade han att ha som dragbil till hästsläp, berättade han senare.

Annonserade om medhjälpare

Troligtvis var det pengapanik som till sist gjorde att han den 19 november 1975 satte in en annons efter en assistent i Smålandstidningen.

”Yngling, kreaturshandlare söker hjälp och sällskap vid sina ständiga resor över Sverige. Du får hög fast lön och omkostnaderna betalda. Sökes personligt på Eksjö stadshotell i dag 15–19. Svensson”

Svensson var inte hans riktiga efternamn och baktanken med resandebiträdet avslöjade inte John med detsamma.

Det kom 15 ynglingar som sökte jobb, bland annat en 20-åring som vi här kan kalla Sven. Sven hade varit arbetslös i två år, men han hade gjort ett kort inhopp på en minkfarm där han slutat på grund av att han inte klarade av att döda minkarna. Dessutom hade han nu en familj att försörja. Han träffade en 31-årig trebarnsmamma sedan en tid tillbaka och var desperat i behov av ett jobb.

John gillade Sven, som var trevlig och foglig och de sågs ytterligare en gång på ett strandkafé i Eksjö där Sven fick lönen presenterat för sig. Den var inte alls så hög som John hade lovat i annonsen.

Han skulle få 1000 kr i månaden och 2000 kronor svart, men goda möjligheter till mer inkomster. 1 000 kronor 1975 motsvarar bara runt 6 600 kronor i dagens penningvärde. Sven var besviken, men han behövde ju pengarna.

John målade sedan upp en smått osannolik historia om en organisation som Sven skulle jobba för. Den var inte helt laglydig, sa han, men om man skötte sig kunde man få jobb som platschef i Eksjö med en lön på 15–20 000 kronor i månaden.

Två dagar senare sågs de igen på torget i Eksjö och då berättade John om ett test som Sven skulle utsättas för för att se om han passade i den kriminella organisationen. Han skulle kidnappa en ung kvinna, knipsa av hennes finger och sedan döda henne. Sven fick veta att kvinnans far betett sig dåligt mot flera av medlemmarna i organisationen, som ju var helt uppdiktad.

Trots att Sven hade svårt att döda minkar på minkfarmen han jobbat på sa han ja.

Ströps med longerlina

I två dagar skuggade han Louise Mårstad för att hitta ett bra tillfälle att kidnappa henne, men det kom aldrig. I stället blev det John som fick ringa Louise och bestämma träff.

Han hämtade upp henne i sin bil den 25 november 1975, men sa till henne att han skulle plocka upp en sjöman på vägen till konditoriet. Den så kallade sjömannen var Sven, som satte sig i baksätet bakom Louise.

På motorvägen gav John Sven ett tecken i backspegeln, en kort nickning, varpå Sven plockade upp en longerlina och ströp Louise. Louise gjorde mycket motstånd och tog spjärn mot instrumentbrädan. Hennes dödskamp pågick i fem minuter och under tiden rattade John bilen och höll fast henne med höger hand.

I efterhand ska han dock påstå att Sven utförde mordet på eget bevåg och att han försökte hjälpa Louise, en förklaring som rätten inte trodde på.

För att försäkra sig om att Louise verkligen var död uppmanade John Sven att trycka på hennes strupe resten av bilresan mot Hallsberg.

Innan Louise begravdes, tre mil söder om Hallsberg, knipsade mördarna av hennes finger med en sekatör. Det lades sedan i ett kuvert tillsammans med hennes id-kort och bankbok. De passerade senare Mårstads gård och lade kuvertet med det makabra innehållet i familjens brevlåda.

När hennes föräldrar vaknade på morgonen den 26 november och skulle ta in tidningen hittade de kuvertet. De chockades svårt.

Efter två timmar dök en taxi upp med ytterligare ett brev, en lång kravlista som var skriven av Sven. Den var felstavad och dåligt formulerad men villkoren framgick tydligt.

”Inledningsvis bör nämnas att ni inte bör nämna detta brevet för någon, hustru, polis etc, om ni vill ha er dotter Louise levande tillbaka. Bevis för att vi nu har tagit hand om er dotter finner ni i en plåtbrevlåda på eran postlåderad hemma”, stod det bland annat.

Mördarparet bad om 325 000 kronor i olika valörer.

”Alla försök att arrangera fällor eller märka sedlarna är dömda att misslyckas. Blir vi det minsta oroliga på den punkten så kommer vi att avlida Louise. Att vi inte är rädda att bruka våld vill vi visa genom det medsända fingret. Louise sår är fint och det kommer läka sig bra. Men döda inte resten av er dotter genom att inte tro oss.”

De hotade också att döda herr Mårstads fru och son om Göran inte följde kraven.

”Vi ringer i dag klockan 12 för att höra att allt är uppfattat och då vill vi inte höra några andra ord än ’jag accepterar’”, stod det.

Brevet var undertecknat ”Den obefintliga org. B”.

Greps tack vare receptionist

Trots att familjen Mårstad uppmanades att inte kontakta polisen var det precis det de gjorde. Polisen satte avlyssning på deras telefon och, mycket riktigt, de blev kontaktade klockan 12.00, men det blev ett mycket kort samtal där Göran bara sa att han accepterade kidnapparnas erbjudande.

Vid 19-tiden samma kväll hade nyhetsmedier fått nys om den brutala kidnappningen och TT skickade ut ett telegram vilket gjorde att polisen var tvungna att kalla till presskonferens.

John hade vid det här laget åkt hem till sin familj och Sven satt ensam på ett hotellrum på Motala stadshotell. Där blev han kvar eftersom han inte hade tillräckligt med pengar för att lösa ut hotellnotan.

Den här historien hade inte fått en så snabb upplösning om det inte var tack vare uppmärksam personal på just stadshotellet i Motala. Där hade receptionisten lagt märke till de omaka herrarna dagen innan, som bett om att få låna en skrivmaskin. När de inte fick det lånade de en penna att skriva sitt kravbrev med.

Dagen efter, när telefonsamtal gjordes mellan herrarna, kopplades de igenom av hotellets växel. Eftersom hotellpersonalen tyckte att de betett sig märkligt avlyssnade de herrarnas samtal. Männen nämnde flera gånger ordet ”rikslarm” och att Sven skulle stanna på rummet. De pratade om nervositet och att ligga lågt. Hotellpersonalen kontaktade polisen som kom och grep Sven omgående.

Sven erkände att han strypt Louise och att hon var död. Han kunde också peka ut graven men han ville inte avslöja vem hans uppdragsgivare var utan kallade John för Mr. X.

John satt på ett tåg mot Tyskland, men ett rikslarm hade ju som sagt gått ut och danska polisen var också underrättad.

Vid den danska gränsstaden Padborg gick dansk polis ombord och letade efter svensken. Konduktören berättade att inga svenskar fanns ombord, däremot fanns det en överförfriskad engelsman som var på väg mot Hamburg. Han matchade utseendet på den efterlyste mannen och greps av polis. Det var John.

Skyllde på varandra

Den 24 februari 1976 började huvudförhandlingarna i Helsingborgs tingsrätt. Sven var åtalad för mord samt försök till grov utpressning medan John åtalades för försök till grov utpressning, ansvar för anstiftan av och medhjälp till mord.

Sven satt innan huvudförhandlingarna inlåst på den psykiatriska kliniken i Lund och där hade han berättat att han blivit drogad innan kidnappningen av Louise Mårstad. Den uppgiften tog han senare tillbaka under rättegången.

I övrigt gick nämndemännen på hans linje och han ansågs trovärdig. Annat var det med John som menade att han inte lagt märke till att Sven hipps vipps börjat strypa Louise i bilen. Dessutom var det Svens idé med utpressningen, sa han.

Den 11 augusti 1976 dömdes John till tolv års fängelse. Hans yngre kumpan fick åtta år bakom lås och bom, men de överklagade och lyckades sänka sina straff. I Malmö hovrätt fick John endast tio års fängelse och Sven dömdes till sluten rättpsykiatrisk vård. Hur länge han vårdades är oklart.

Klart är i alla fall att Johns fru tog ut skilsmässa och Sven förlovade sig med sin elva år äldre kärlek. Om de gifte sig förtäljer inte historien.

John bytte namn och avled 1998 i Stockholm, 55 år gammal. Om Sven fortfarande lever är han 70 år i dag.