David gav aldrig upp jakten på sin lillasysters mördare
1969 var Diane Maxwell 25 år och ensamstående mamma till en 4-årig son i Houston. Hon jobbade skift på ett telefonbolag i centrala stan. En söndag i december körde hon in på parkeringen med sin röda Ford Mustang men stämplade aldrig in på jobbet.
William Bell, en hemlös man som var i området vid tidpunkten, la märke till en man som kom gående från ett skjul nära parkeringen. Av någon anledning gick Bell till skjulet som mannen kommit ifrån.
Därinne fann han Diane Maxwell liggande bunden på rygg. Diane var bar på överkroppen och hade ett sticksår i magen. Hon sa att hon blivit överfallen och bad Bell larma polis.
När de kom fram var Diane död.
– Det var det värsta jag varit med om, säger Dianes bror David.
– Min första reaktion var förnekelse. Det fanns inte en chans i världen att Diane kunde vara död.
Polisen gjorde en grundlig genomgång av skjulet efter eventuella bevis. Utrymmet hade använts som förråd till en närliggande bensinstation och rymde allt från motorolja till instruktionsmanualer. Bland skräpet hittade man en skrynklig rosa filt och en lika åtgången grå kavaj.
Wille Bell, det hemlösa vittnet, fick berätta om mannen han sett. Vittnesmålet var vagt. En svart man med afrofrisyr.
Dianes handväska hade tömts på pengar och bilnycklarna var borta. Bilen också. Hennes röda Mustang hittades senare övergiven ett par kilometer bort med nycklarna i låset.
Enligt den rättsmedicinska undersökningen hade angriparen våldtagit Diane och dödat henne med ett enda knivhugg.
Hittade fingeravtryck
En teori var att förövaren hade anatomiska kunskaper. Kanske en läkare. En annan tanke var att mgärningsmannen var en nyligen släppt fånge från fängelset i närheten. Det var inte ovanligt att nysläppta fångar som bränt muckarpengen hamnade i trubbel igen.
Familj, vänner och kolleger var bedrövade. Dianes bror David förtvivlad.
– Vi hade firat senaste thanksgiving tillsammans. Då tog hon mig åt sidan och sa ”David, om något någonsin händer mig, så vill jag att du ska ta hand om min son”. Och jag sa visst. Det här var bara en månad innan hon mördades.
Från bilen kunde teknikerna hitta ett tänkbart spår efter en gärningsman. På ratten, växelspaken och på insidan av dörren kunde man säkra fingeravtryck och delar av en handflata. Avtrycken kunde i det första läget fria vittnet Willie Bell från misstankar. Men det var en tillfällig framgång i utredningsarbetet.
Det fanns inga datorer att mata in avtrycken i och jämföra med andra. 1969 fick utredare fortfarande jämföra avtryck med blotta ögat linje för linje. Och processen att jämföra avtrycken från mustangen med alla andra i Houstons arkiv skulle ha tagit flera mansåldrar.
För att smalna av uppgiften beslöt man att jämföra Mustang-avtrycken med alla förövare som begått brott i Houston efter mordet på Diane Maxwell.
Samtidigt fick de patrullerande poliserna i uppgift att klämma lösdrivare i centrala Houston på information.
Se också: 4 krimfall som skakat världen
David blev polis
Svarta sjukvårdsanställda togs också in till förhör och fick lämna fingeravtryck. Förövaren var ju svart och hade skurit med, vad som kunde vara, ett professionellt handlag.
Spaningarna gav en del nya uppslag men inget som kunde leda polisen närmare Dianes mördare.
Det verkade som att Diane råkat ut för ett slumpmässigt mord. Det svåraste en utredare kan råka ut för.
Alla fingeravtryck som samlades in jämfördes med de som avsatts i Mustangen men inga stämde överens.
Diane begravdes utan att familjen fått några svar.
Hennes ärende hamnade bland kalla fall och såg ut att förbli olöst. Dianes pappa slutade aldrig hoppas. Han sa till sonen David att han ville veta vem som dödat Diane innan han dog. Han ville att David skulle lösa det.
David Maxwell hade funderat på att läsa juridik men när Diane mördades tänkte han om. David blev polis och vid 37 års ålder blev han antagen som Texas Ranger. USAs äldsta delstatliga polisstyrka som bland annat bistår vid särskilda svåra brottsutredningar.
– Jag hade tänkt en hel del på att om jag lyckades bli en Texas Ranger och mordet förblev olöst så skulle jag kunna öppna det igen och klara upp det till slut, säger David Maxwell.
Vid den här tiden hade även tekniken gjort framsteg. Houstonpolisen hade köpt in ett datasystem för att hantera fingeravtryck, AFIS (Automated Fingerprint Identification System). Ett system som kunde matcha okända fingeravtryck mot befintliga i databasen.
David bad att få ut mappen med avtrycken från Dianes röda Mustang ur arkivet för att köra dem i AFIS. Resultatet blev, återigen, en besvikelse.
Som Texas Ranger var David Maxwell med och löste andra svåra brott men mordet på hans egen syster fortsatte att gäcka honom.
Dessutom hade han lovat sin pappa att hitta Dianes mördare. Vid det här laget hade det gått över 30 år sedan hon dog. Pappan var runt 90 men Diane var levande i hans minne.
– Min pappa brukade berätta att han drömde om Diane och att hon upptog hans tankar hela tiden.
David vände sig till vännen och kollegan Jim Ramsey. En mordutredare med många tjänsteår under bältet.
Jim blev förvånad att vännen inte sagt något om Diane förut. Men han medgav också att om det var någon som skulle vara tyst om något så smärtsamt så var det David.
Flera motgångar på rad
Jim Ramsey såg det som ett hedersuppdrag att få hjälpa familjen Maxwell. Han började med att begära ut de kläder som Diane burit när hon blev mördad. Tanken var att säkra DNA-spår och köra dem mot en databas mot dömda förbrytares DNA.
Beskedet var nedslående. Kläderna var borta. Förmodligen slängda.
Nästa drag blev att söka upp vittnet Willie Bell. Ramsey lyckades spåra honom till en adress i Kalifornien men fick också beskedet att Bell dött i mitten av 80-talet.
Motgångarna skulle fortsätta. Nästa nit handlade om bilderna från brottsplatsen 1969. Både bilder och negativ saknades. Det visade sig att någon, mot alla regler, sålt dem till brittiska tidningen Master Detective 1971.
Ramsey kontaktade tidningen och fick veta att de inte heller hade någon koll på bilderna. De hade bara ett ex av tidningen så den ville de inte skiljas ifrån. Men de kunde tänka sig att skicka kopior.
De visade sig vara värdelösa.
David Maxwell och Jim Ramseys enda kvarvarande ledtråd verkade vara fingeravtrycken från Mustangen. Och nu saknades dessa avtryck från mappen om mordet på Diane Maxwell. Antagligen hade de sorterats in i någon annan av tusentals mappar i Houstonpolisens arkiv.
David Maxwell fick börja fundera på vad han skulle kunna säga till sin pappa. Utan fingeravtrycken hade han och Jim inget att gå på.
Jakten i arkivet
I arkivet pågick jakten för fullt på de förlagda fingeravtrycken. Personal ägnade varenda ledig stund åt att försöka hitta den sista tekniska bevisningen från mordet i skjulet. Till slut sattes en enskild grupp på uppgiften. Efter några månaders bläddrande kunde Mustang-avtrycken hittas. De hade lagts i fel mapp. Den mänskliga faktorn.
Jim Ramsey var hur som helst imponerad över bedriften.
– Jamen herregud. Fattar du vilken utmaning det måste varit att gå igenom de mapparna. Vi snackar om vartenda bilinbrott, inbrott, rån, överfall. Tusen och åter tusen fingeravtryckskort. Men de lyckades.
När Diane mördades 1969 krävdes okulärbesiktning för att jämföra fingeravtryck med varandra. Nu, 2003, fanns det sofistikerade datasystem som skötte den uppgiften. De återfunna fingeravtrycken från Dianes Mustang kördes mot en databas för hela Texas. Där blev det ingen träff.
I nästa veva matchades avtrycken mot FBI:s nationella databas. Nu blev det utdelning på 20 tänkbara träffar.
Nu hade sökandet smalnats av väsentligt och av de 20 träffarna var det en som stack ut speciellt.
Avtrycket kom från James Ray Davis. En 58-årig kriminell som åkt in och ut ur fängelse hela livet. Dömd för bilstölder, förfalskningar och överfall.
När teknikerna jämförde avtrycken finger för finger och flata för flata så verkade det som att han haft händerna på ratten till en röd Mustang i Houston 1969.
Vid den här tidpunkten hade det gått tio år sedan James Ray Davis senaste fängelsevistelse. Då hade han avtjänat straff för att ha fört bort en liten flicka. Nu bodde han i ett ruffigt område på gränsen mellan Texas och Arkansas.
Jim Ramsey åkte dit, knackade på och presenterade sig som en polis från Houston. Davis bara stirrade på honom.
Ramsey fortsatte med att ta upp en bild på Dianes röda Mustang och frågade Davis om han kände igen bilen.
Davis påstod att han aldrig sett bilen eller en röd Mustang överhuvudtaget.
– Sedan tog jag upp en bild på Diane som jag fått av David men han ville inte titta på den. Jag försökte ge bilden till honom men han ville inte ta i den.
Erkännandet
James Ray Davis nekade inledningsvis men ställd inför det faktum att hans fingeravtryck hittas i bilen så började han erkänna. Han hade precis släppt ur fängelset och varit ute i fem dagar när han såg Diane på parkeringen. Han tog henne till skjulet under knivhot för att råna henne, uppgav han under rättegången. Han erkände mord men nekade till att ha våldtagit henne.
15 januari, 2004, dömdes han till livstids fängelse för mordet på Diane.
Davids pappa var gammal men levde upp när han fick veta att mysteriet löst efter mer än 30 år. Han fick leva länge nog för att uppleva att rättvisa skipats.