Elisabet och Teresa hjälper flyktingar i Grekland

Elisabet och Teresa står framför en hög med barnvagnar som skänkas till flyktingar
Bilden på den fyraårige drunknade pojken 
Alan Kurdi på en strand i Turkiet fick sexbarnsmamman Teresa att agera. Tillsammans med sin mamma Elisabet och en vän har hon startat hjälporganisationen Team Sweden Volonteers för att hjälpa flyktingar. Nyligen åkte de till Grekland med ett stort lass barnvagnar, kläder och andra förnödenheter.

Flyktinglägret Moria på ön Lesbos beskrivs som ett av de värsta i Grekland. Här trängs 7 000 människor i ett läger som är byggt för 2  000. Under de svåra sanitära förhållandena och trångboddheten frodas sjukdomar och kriminalitet.

Hit kom Teresa Fröling, 35, i mitten av mars för att lämna över hundra barnvagnar som hon och hennes mamma Elisabet Grönbergs organisation Team Sweden Volunteers samlat in under vintern i Sverige.

– Barnvagnarna gör att de minsta barnen åtminstone slipper sova direkt på marken, berättar hon.

Det var andra omgången med barnvagnar som den ideella hjälporganisationen skickade till Grekland, men det var första gången Teresa själv besökte flyktinglägret på Lesbos och mötte de hjälpbehövande flyktingarna som tvingas bo där.

Annons

Strax före jul skickade Teresa, hennes mamma och Natalie Snell Redon, som också ingår i Team Sweden Volunteers, en första omgång med 120 barnvagnar till Moria.

– När vi satt i höstas och diskuterade hur vi kunde hjälpa barnen i flyktinglägret var svaret självklart att samla in barnvagnar. Vi hade fått rapporter om de fruktansvärda förhållandena i Moria och att det var värst för de minsta. Vi ville hjälpa till så att de små bebisarna kom upp från den kalla marken, berättar Teresa.

Under vintern har förhållandena i flyktinglägret dessutom förvärrats ytterligare. Ihållande nederbörd och stora regnmängder har förvandlat marken till lervälling.

Annons

– Lägret var översvämmat av råttor och hjälparbetare som varit där har berättat för oss att råttorna kröp på barnen som låg och sov, säger Teresa.

Såg bild av Alan Kurdi

Teresas engagemang för flyktingarna som kommit till Grekland, främst från kriget i Syrien, började i samband med att hon tillsammans med sin morfar åkte på semester till ön Kos 2015.

– Det var precis i början av den stora flyktingkrisen och det märktes att något hände på ön. Vi såg en hel del flyktingar.

Annons

När hon kom tillbaka hem till Sverige och Skokloster där hon bor med sin man och sina sex barn kunde hon inte släppa synintrycken hon fått från Kos.

Barnvagnarna gör att de minsta barnen åtminstone slipper sova direkt på marken

En dag hade hon besök av sin mamma Elisabet, 57, som hade med sig en kvällstidning som hon i vanliga fall aldrig brukade köpa. När hennes mamma gått bläddrade Teresa i tidningen och hon fastnade direkt vid bilden på den lille syriske pojken Alan Kurdi som drunknat under den farliga överfarten till Grekland och spolats i land på en strand vid semesterorten Bodrum i Turkiet. Bilden berörde inte bara Teresa djupt. Den påverkade hela världsopinionen.

– Det var droppen. När jag såg bilden kände jag direkt att jag måste göra något, men jag visste inte vad. Sent på kvällen skrev jag ett inlägg på Facebook om att jag ville åka till Kos för att hjälpa till och frågade om det var någon som ville följa med.

Teresa pratar med flyktingar på stranden
Teresa stöttar nyanlända flyktingar. Foto: Team Sweden Volonteers

Teresa trodde att hennes inlägg bara spreds bland hennes vänner. Men hon hade utan att veta om det markerat det som offentligt och inlägget fick en enorm spridning och delades ett stort antal gånger.

– Gensvaret var enormt. När jag vaknade på morgonen var det många som anmält att de ville följa med. Många ville hjälpa till genom att skänka pengar och tidningarna började ringa för att intervjua mig, berättar Teresa med ett leende.

Flyktingarna fick ingen hjälp

Utan att hon då visste om det hade samma engagemang vaknat hos hennes mamma Elisabet.

– Jag hade precis varit på semester på den stranden i Turkiet där den lille pojken Alan Kurdi några veckor senare hittades drunknad. Förhållandena var hemska för flyktingarna som samlats i Bodrum för att försöka ta sig över till Grekland berättar Elisabet och fortsätter.

– Jag blev illa berörd när vi gick en runda på stan. Det var jättevarmt och överallt trängdes människor. Det var gravida kvinnor, små barn och gamla gubbar och gummor och så några förvirrade turister som inte visste vad de skulle göra. Det fanns ingen organisation på plats som kunde hjälpa flyktingarna, Det enda jag och många andra turister kunde göra var att köpa vatten åt dem.

Tillsammans med sin dotter samlade Elisabet på kort tid in 1,6 ton kläder och andra förnödenheter. Ett företag skänkte ytterligare 2,1 ton kläder som de lät flyga ner till Grekland.

– I slutet av september var vi en grupp på femton personer som flög till Kos. Förutom Teresa och jag, var bland andra två av mina barnbarn och min pappa med på resan, berättar Elisabet.

– På den tiden var vi ännu ingen organisation. Vi var bara en grupp frivilliga som ville hjälpa flyktingarna, säger hennes dotter.

Väskor packade med kläder och förnödenheter till flyktingar i Grekland.
Kläder och förnödenheter på väg till flyktingar i Grekland. Foto: Team Sweden Volonteers

Det som mötte dem på Kos var kaos. Där fanns tusentals förtvivlade och traumatiserade flyktingar som var i stort behov av hjälp. Varken FN:s flyktingorgan UNHCR eller några andra frivilligorganisationer fanns på plats utan de var själva tvungna att organisera allt från grunden.

En av dem som var med på första resan som Teresa inte kände sedan tidigare var Natalie Snell Redon, 31. De blev snabbt goda vänner.

– Vi delade upp arbetet mellan oss. Natalie är bra på saker som inte jag är lika bra på och vi klickade direkt när vi träffades, säger Teresa.

Det kände så surrealistiskt att plötsligt komma hem och se barnen sova tryggt i sina sängar

Från början kallade sig Teresas och Elisabets grupp volontärer för sitt motto ”Ingen kan göra allt, men alla kan göra något”.

– När jag berättade det för en argentinsk volontär som vi träffade på Kos bara skrattade han och sa att vi måste kalla oss något annat. Därefter blev vi Team Sweden Volunteers, säger Teresa.

När de kom tillbaka hem till Sverige efter en mycket intensiv vecka – Teresa bedömer själv att hon inte sov mer än sammanlagt 14 timmar på hela veckan – övermannades hon av en stor tomhetskänsla.

– Det kände så surrealistiskt att plötsligt komma hem och se barnen sova tryggt i sina sängar. Jag pratade med min man Peter, som är mycket förstående, och sa att jag ville åka tillbaka till Kos.

Tack vare en förstående arbetsgivare, Teresa arbetar heltid som verksamhetschef på en fritidsgård, kunde hon tre veckor senare åka tillbaka tillsammans med sju volontärer och femhundra kilo kläder.

– Vi hade också med oss kontanter som folk skänkt till insamlingen. På första resan hade vi cirka 100 000 kronor och på den andra 50 000. Jag la dessutom 5 000 av mina egna pengar på att köpa förnödenheter åt flyktingarna, berättar Teresa och fortsätter.

– Vi bodde på samma hotell som många av flyktingarna och i källaren hade vi vårt lager. Där stod min syster och min äldsta dotter Laura och delade ut kläder, rullstolar och, redan då, barnvagnar som vi samlat in.

Nu hade även turisterna som besökte Kos börjat uppmärksamma deras hjälparbete och skänkte pengar.

Volontärer delar ut kläder, mat och vatten till behövande. Flyktingar campar i tält på gatan framför.
Här stor Team Sweden Volunteers och delade ut kläder, mat och vatten till behövande. Foto: Team Sweden Volonteers

Efter den andra resan bestämde sig Teresa, hennes mamma och Natalie för att göra Team Sweden Volunteers till en formell hjälporganisation.

– Vi skaffade ett organisationsnummer och ett konto som folk kunde swisha bidrag till. Vi fick också hjälp med att göra den logga vi har än i idag.

När den värsta flyktingkrisen klingade av på Kos flyttade Team Sweden Volunteers sin verksamhet till hamnstaden Pireus på det grekiska fastlandet.

– Vi skickade under en period dit ett stort antal volontärer och vi finansierade bland annat en tandläkarklinik där flyktingarna kunde få gratis tandvård.

Samlade in barnvagnar

Samtidigt som Teresa skötte både sitt vanliga heltidsarbete och tog hand om sin stora familj orkade hon med det ideella arbetet i hjälporganisationen. Men sedan blev hon gravid med sitt yngsta barn och tvingades trappa ner.

– Louie föddes i juli 2017 och under hans första år ägnade Team Sweden Volunteers sig bara åt punktinsatser, som till exempel att hjälpa flyktingar här hemma i Sverige. Vi har bland annat stöttat kvinnojourer och både jag och mamma har haft flyktingar boende hemma hos oss.

Men förra hösten läste Teresa ett inlägg från en kvinna i en annan hjälporganisation om den skrämmande situationen i flyktinglägret Moria på Lesbos.

– Min son börjar bli äldre och jag kände att jag hade tid för hjälporganisationen. Vi såg ett upprop om att barnvagnar behövdes och då föddes idén att starta den senaste insamlingen, berättar hon.

Insamlade barnvagnar ligger i en hög på golvet
Insamlingen av barnnvagnar blev en succé. En del av dem förvarades i Teresas hem. Foto: Theresia Köhlin

Resultatet blev över förväntan. Tre dagar före julafton skickades 120 barnvagnar till Kos och när Allers pratade med Teresa och hennes mamma några veckor före hennes resa i våras hade de fått in ytterligare 250.

Jag var inte mer än 9 år när mamma tog mig med till ett barnhem på Sri Lanka

– Jag förvarar 191 av dem i ett garage som min man egentligen tänkt vinterförvara båten i, men den har han fått flytta ut för att vi ska få plats med barnvagnarna, säger Teresa med ett skratt och fortsätter sedan.

– Han är en helt fantastisk man. Det är tur att han också är så engagerad i hjälpverksamheten och brinner för samma saker som jag gör.

Starkt engagemang från mamma

Engagemanget för människor i nöd är något som förenar Teresa och hennes mamma. Det är något som hon är övertygad om att hon fick med sig redan tidigt i livet.

– Jag var inte mer än 9 år när mamma tog mig med till ett barnhem på Sri Lanka. Mötet med de fattiga barnen är något jag aldrig glömmer, säger hon.

Teresa är dessutom glad för att hon har lyckats överföra sin människosyn på sina sex barn. Två av dem är familjehemsplacerade hos Teresa och hennes man, men hon räknar dem alla som sina barn.

– Mina barn har genom mitt engagemang och resorna till Grekland fått en förståelse för andra människor som få av deras jämnåriga har. Jag är stolt över att jag lyckats förmedla det till dem, säger hon.

Teresa planerar att gå ner i tid och bara jobba 75 procent som verksamhetschef för att få mer tid för hjälporganisationen.

– Det här är något som jag känner att jag måste göra och jag vill sprida Team Sweden Volunteers motto ”Ingen kan göra allt, men alla kan göra något”.

Av Per-Ola Ohlsson

Mer inspirerande innehåll från allas.se: