Elsie kastade sig i vattnet och räddade oss!
Vår båt kraschade rakt in i klippan
Det finns vardagshjältar och så finns det de som gör det där lilla extra för att hjälpa sina medmänniskor. Elsie Berned, 68 år, på Sjöräddningssällskapet tillhör den senare kategorin.
Utan att tveka en sekund hoppade hon i vattnet och simmade ett hundratal meter för att undsätta Anna Smith, 45, efter att hon, hennes son William, 19, och en barndomsvän hamnat i sjönöd utanför Hunnebostrand.
– Hon var så lugn och trygg när hon klättrade upp i vår båt. När hon kom ombord kunde jag slappna av. Då förstod jag att vi skulle klara oss, säger Anna när hon hänger Allers guldhjärta runt Elsies hals.
– Det är ju det jag är tränad för att göra. Det var inte så märkligt, säger Elise lite blygsamt, men medger samtidigt att det var första och hittills enda gången hon själv behövt hoppa i vattnet under ett sjöräddningsuppdrag.
Epilepsianfall
Det var en härlig dag i maj 2017 när Anna tillsammans med sin son William och en barndomsvän gav sig ut på en båttur vid Hunnebostrand.
– Det var premiärturen för året. Tanken var att vi skulle åka ut till en kobbe för att äta räkor, bada och sola. Det var en härlig försommardag.
Barndomsvännen satt vid styrpulpeten i den öppna plastbåten och Anna och hennes son satt på ett säte med ryggen mot färdriktningen. Anna hade ögonen slutna och njöt av solen.
Plötsligt reagerade William på att det var något som inte stämde.
– Vi åkte rakt igenom en musselodling och jag frågade mamma om vi verkligen skulle åka där, säger han.
När Anna slog upp ögonen och vände sig om fick hon till sin förskräckelse se att de var på väg rakt mot några klippor. Barndomsvännen stod stel som en pinne vid styrpulpeten och tittade rakt framför sig med glasartad blick.
– Jag förstod direkt att han drabbats av ett epilepsianfall. Han har fått sådana anfall sedan han var liten så det var inte okänt för mig. Men det var första gången han fått det när vi varit ute på havet och det har vi varit många gånger genom åren, säger Anna.
Slog i huvudet
Anna handlade rent instinktivt. Hon slängde sig fram mot styrpulpeten för att försöka väja och lyckades därigenom mildra något av kraften i kraschen.
– I nästa sekund körde båten in i klippan. Jag kastades bakåt och slog i huvudet så att jag tappade medvetandet, berättar Anna.
Även William tror att han förlorade medvetandet en kort stund.
– Jag kastade mig ner på durken och försökte skydda mig genom att hålla händerna för huvudet. När jag sedan reste mig låg vi och flöt vid klippan. Motorn var död och det var helt tyst förutom vågornas kluckande. Det första jag såg var mammas vän som hängde halvvägs över relingen.
Men det som skrämde honom mest var synen av sin mamma som låg livlös och blodig i ansiktet vid bänkarna.
– Jag höll om henne och klappade henne på kinderna och då vaknade hon tack och lov till liv. Sedan tog jag is från en av kylväskorna och la den på hennes panna.
Själv hade han klarat sig helt utan fysiska skador, men han förstod att de befann sig i ett mycket allvarligt läge. Vid kollisionen mot berget hade ett stort hål rivits upp i båtens för och den började ta in vatten.
– Till slut kunde jag ringa och slå larm från min telefon, säger William.
Riktigt rädd
Men på grund av förvirringen som rådde fick sjöräddningen bara larmet om att en båt gått på grund – inte att det fanns skadade personer ombord. Därför dröjde undsättningen.
William kämpade under tiden med att hålla båten borta från klipporna som den hela tiden drev mot. Samtidigt som vatten fortsatte att läcka in genom hålet i skroven.
– Då började jag bli riktigt rädd, berättar Anna, som vaknat till liv. Glädjen över att vi klarat oss vid smällen förbyttes i skräck för att det ändå skulle sluta illa. Jag hade fruktansvärt ont och kände att jag höll på att förlora medvetandet på nytt. Jag ropade till William att de måste ringa sjöräddningen på nytt.
När andra samtalet kom förstod Elise och hennes kollegor Herbert Rödström och Jan Franzén på Sjöräddningssällskapets båt att människoliv var i fara och satte högsta fart.
– Det kändes som en enorm lättnad när de kom, berättar Anna.
Men Elsie och hennes kollegor kunde inte komma tillräckligt nära haveristen för att inleda räddningsinsatsen utan att själva riskera att gå på grund. De kunde inte heller nå båten med kastlinor.
Det var i det läget som Elsie beslutade att hoppa i vattnet och simma det hundratalet meterna fram till de skadade.
– Det är det här vi är tränade för, säger Elsie.
Men hennes första försök att nå de nödställda gick inte bra.
– Det var så stark ström och vind så jag kom ingenstans när jag simmade. Herbert och Jan fick dra in mig igen och efter att vi lagt vår båt i en annan position gjorde jag ett nytt försök, berättar Elsie.
Simmade till båten
Den här gången gick det bättre. Iförd sin våtdräkt och med en bogseringslina i handen kunde hon simma fram till båten och klättra in i den.
– Det första jag såg var Anna med en stor bula i pannan. När jag förstod att det fanns två allvarligt skadade ombord ropade jag till mina kollegor att de skulle tillkalla ambulanser.
I full fart bogserades sedan den skadade båten in till hamn. Så länge båten bogserades tog den inte in mer vatten och Anna kände hur hon äntligen kunde slappna av och lämna över ansvaret till Elsie.
– Hon var jättebra när hon kom ombord. Hon spred ett moderligt lugn runt sig och jag kände mig trygg. På vägen in till land förlorade jag medvetandet flera gånger, berättar Anna.
I hamnen väntade en ambulans som förde Anna och hennes barndomsvän till sjukhuset. Sonen William stannade kvar och försökte rädda det som räddas kunde från båten som på nytt börjat ta in vatten.
– När jag samlat ihop våra saker körde jag direkt till sjukhuset. Jag var orolig eftersom jag inte visste hur det gått för mamma, berättar han.
På vägen ringde han och informerade sina syskon Robin, 26, och Victoria, 18, om att han och deras mamma varit med om en olycka. På sjukhuset konstaterade man att Anna fått en hjärnskakning men både hon och hennes barndomsvän kunde åka hem samma dag.
– Det kunde ha gått mycket värre om inte Elsie och hennes kollegor på Sjöräddningssällskapet funnits, säger Anna och ger sin hjälte en kram.
– Hon är verkligen värd Allers guldhjärta för det hon gjorde.
Läs också: Läraren Rickard räddade Hugo: ”Jag trodde han skulle dö”
