Emma Frans skrev coronadagbok: ”Vill förklara så att folk förstår”

Porträtt på epidemiologen Emma Frans.

Emma Frans.

Foto: Maria Zaitzewsky Rundgren

Larmrapporter, falska nyheter och ett uppskruvat debattklimat fick epidemiologen Emma Frans att börja skriva Corona-dagbok för ett år sedan. Nu kommer den ut som bok. ”Jag har blivit medelålders under året som gått!

Emma Frans, 39, hälsar med den numera gängse armbågsknuffen och är noga med att hålla avståndet. Hon hör inte till någon riskgrupp och är inte särskild orolig för egen del, men som offentlig person känns det extra viktigt att föregå med gott exempel. De enda hon kramar är maken och barnen, övriga får finna sig i att hälsa på avstånd. Men ibland blir det fel.

– En person jag träffade för första gången ville krama mig, men jag backade och markerade tydligt att jag ville hålla distans. På grund av smittrisken, men också för att jag till min natur är ganska reserverad. Jag tar god tid på mig att lära känna en person och att krama någon jag inte känner är inte min grej. Här slutade det med att han kände sig kränkt av mitt avståndstagande, trots att det inte alls var personligt, säger Emma, som har funderat mycket kring sociala regler och hur de snabbt har skrivits om under året som gått.

Envis hosta i julas

Emma Frans och David Sundin gjorde tvprogrammet ”Framtiden runt hörnet” ihop.

Emma Frans och David Sundin gjorde tv-programmet ”Framtiden runt hörnet” ihop.

Foto: Jan Danielsson/SVT/TT

Under julledigheten drabbades hon av en envis hosta, men testade negativt för Covid-19.

– Just hosta är väldigt stigmatiserat, folk stirrar ilsket på en. När Anders Tegnell under en presskonferens råkade hosta till i handen blev det direkt starka reaktioner, han levde inte som han lärde. Vi har ju uppmanats att hosta och nysa i armvecket. Men egentligen visar det att han bara är människa. Alla kan göra misstag, säger Emma med ett leende.

Som doktor i epidemiologi blev hon tidigt intresserad av det nya viruset från Wuhan, som ingen trodde skulle ta sig utanför Kina. Inför nyåret 2020 lovade hon sig själv att skriva ner alla tankar som snurrade i huvudet om kvällarna. Med tiden insåg hon att hennes upplevelser kring viruset belyste många av de frågor som hon skrivit och pratat om de senaste åren. Tanken på en coronabok dök upp i månadsskiftet mars-april och resulterade så småningom i boken Alla tvättar händerna – min berättelse från året då alla skyllde på varandra.

Hon blickar ut över ett snöslaskigt Uppsala. Människor kommer och går från tågstationen, några i grupper, ett fåtal bär ansiktsmask. Livet pågår ungefär som vanligt därute. Ändå har mycket förändrats sedan pandemin tog grepp om världen.

För Emma, vars drivkraft är att via sociala medier, böcker och föreläsningar nå ut med vetenskap och forskning på ett lättsamt och humoristiskt sätt, har 2020 inneburit en oväntad och mer ansvarstyngd roll.

Måste tona ned mig

– Jag har sett mig som en relativt anonym kunskapsspridare inom forskarvärlden, en ung kvinnlig frifräsare som levererar roliga tweets, men jag har under året fått ändra synen på mig själv. Jag är igenkänd, får uppmärksamhet och medieutrymme och med det kommer både näthat och kärlek. Jag har plötsligt blivit en maktfaktor med inflytande. Det känns stort, men också lite hämmande… jag får tona ner min humor till exempel. Jag anser att man kan skämta om allt, även om corona, men just nu kan det vara känsligt.

Emma Frans tillsammans med maken Hans Ahlberg och barnen Klara och Valter under en semesterresa.

Emma Frans tillsammans med familjen maken Hans Ahlberg och barnen Klara, 11, och Valter, 9 år.

Foto: Privat.

Hon tystnar en stund och sveper med blicken över det folktomma café vi befinner oss på. Det må vara liv och rörelse utanför, men härinne råder corona-stiltje.

– Fast det känns konstigt att behöva anpassa sig till den roll jag tilldelats, medger hon. Jag vill ju lägga upp coronamemes och vara rolig och lekfull, det är ju sådan jag är! När allt detta är över kommer jag garanterat att återgå till mitt gamla tilltal. Men just nu vill inte folk se andra ha kul.

Epidemiolog som vill förklara

Emma har så länge hon kan minnas drivits av en vilja att förstå hur världen hänger ihop, samtidigt som hon alltid har hungrat efter personlig utveckling. I barndomshemmet fanns både böcker och akademisk kunskap. Men när föräldrarna skilde sig blev tillvaron ekonomiskt knaper och familjen vräktes när mamman inte kunde betala hyran. Det hindrade dock inte Emma från att prestera i skolan och efter avslutat gymnasium började hon plugga biomedicin. 2013 doktorerade hon i epidemiologi.

– Epidemiologi är brett, vilket passar mig bra. Jag är intresserad av forskning, men inte av att nörda ner mig i någon detalj. Annars är det vanligt att forskare inom medicin är lite världsfrånvända. Jag behövde en annan sorts stimulans, jag ville nå ut och förklara vetenskap så att folk förstår!

Pandemin får oss att åldras fortare – detta händer i kroppen

När hon doktorerade var hon redan tvåbarnsmamma och gift. Men föräldraskapet startade i moll. Som den vetenskapligt orienterade person hon är var hon övertygad om att både graviditet och förlossning skulle gå bra; hon var ung och frisk. Men allt hon tagit för givet ställdes på ända när dottern Klara fick förlösas med akut kejsarsnitt och kort därefter drabbades av en stroke.

Konstant orolig för dottern

Emma darrar en smula på rösten när hon berättar om den dramatiska förlossningen och tiden som följde.

– Jag var extremt skör. Skulle jag bli mamma till ett barn med särskilda behov? Det allra värsta var ovissheten. Läkarna kunde inte ge några svar. Det enda de kunde berätta var att små barns hjärnor är plastiska och ofta skapar nya banor som tar över de skadade. Först i skolåldern skulle det gå att se om Klara fått kognitiva problem. Som nybliven mamma har man noll perspektiv, för mig var skolåldern en evighet bort...

Hon berättar att hon var konstant orolig och hade svårt att gå in i den där lyckliga mammarollen, medan maken Hans hade en positiv attityd; såklart skulle det gå bra! Emma vakade ständigt över sitt barn, noterade små förändringar och undrade om det var normalt eller tecken på skada. Först när sonen Valter föddes två år senare, frisk och fin, kunde hon lite släppa oron för dottern.

Dagboken blev en bok.

Foto: Volante/Pressbild

I dag är Klara som vilken 11-åring som helst. Hon går i skolan, cyklar, simmar och spelar fotboll. En minimal cp-skada orsakar stelhet i en fotled, i övrigt mår hon bra.

Ovissheten om Klaras framtid var något som Emma tvingades hantera och hon drar paralleller med den ovisshet vi alla lever med nu under pandemin.

– Jag har blivit medelålders detta år, säger Emma med ett skratt och förtydligar:

– Man får distans till sig själv under kriser och mognar när svåra saker händer. Det är en del av livet.

Tv med David Sundin

Vilka personliga lärdomar har du fått under året med Corona?

– Förutom att jag har gjort ”karriär” inom media och blivit ett känt ansikte, så är jag förvånad över att jag inte saknar inställda resor och föreläsningar. Eller jo, jag älskar att resa, så det saknar jag. Och att gå på fest. Men jag har faktiskt haft en del roliga uppdrag under 2020, som inspelningen av det populärvetenskapliga programmet ”Framtiden runt hörnet” med David Sundin.

4 knep: så hanterar du din spruträdsla inför vaccineringen

– Fast i det stora hela trivs jag bra med att jobba hemifrån och att tillbringa mycket tid i symbios med familjen. Nu har det lilla livet tagit över och jag tycker att jag har kommit min man och mina barn ännu närmare. Det är mysigt, samtidigt som jag är tacksam över att barnens liv har varit stabila under pandemin, att de kunnat gå i skolan som vanligt.

Hon menar att nära relationer - mormor, mamma och pappa - har kommit att betyda allt och att sådant som tidigare tog energi - möten och sociala event - nu ligger i träda. Vilket kan vara befriande.

– Jag hoppas att vi i framtiden tar med oss att det går att skala av och välja bort. Generellt tror jag att hemmajobbandet är här för att stanna och att resandet ändrar karaktär. Att folkhälsan är jätteviktig är en annan lärdom och att gigantiska sammankomster på stora arenor kan dröja.

Folk är trötta på coronaviruset

Vaccinationerna är igång och förhoppningen är att vi inom en snar framtid kan leva ungefär som vanligt, trots att viruset kommer att finnas kvar. Men än är inte faran över. Trots det börjar folk bli otåliga; när får vi släppa på restriktionerna och börja leva igen?

– Attityden har förändrats under den andra vågen, många är trötta på att ta ansvar för att inte sprida smittan, medan andra blir irriterade på folk som inte tar sitt ansvar. I början dominerade rädslan, man visste väldigt lite. När smittspridningen gick ner under sommaren var känslan att vi tagit oss igenom det värsta. Men så kom den andra vågen och nu har ett missnöje brett ut sig, man orkar inte bry sig på samma sätt längre, konstaterar Emma, som har svårt att förstå hur den andra vågen kunde bli så brutal trots att vi hade alla förutsättningar att hantera den, med ökad beredskap och kunskap.

Det är ingen överdrift att det gångna året varit dramatiskt, med över 10 000 dödsfall i Sverige.

Ljus på klyftorna i världen

– Visst kan man se det som en skandal och att allt är regeringens och Folkhälsomyndighetens fel. Samtidigt accepterar vi så mycket annan död. Att malaria och diarrésjukdomar skördar miljontals liv varje år är inget vi bryr oss om eftersom det inte händer här. Pandemin sätter verkligen ljus på klyftorna i världen, säger Emma och tillägger att hon absolut inte vill bagatellisera det faktum att det varit bristande beredskap i äldrevården. Misstag har begåtts. Samtidigt är det viktigt att behålla perspektivet.

Emma Frans som skrivit en corona-dagbok blickar allvarsamt ut över hemorten Uppsala.

– Jag hoppas att vi i framtiden tar med oss att det går att skala av och välja bort, säger Emma.

Foto: Maria Zaitzewsky Rundgren

En fråga Emma ofta möter är om man verkligen kan lita på vetenskap när så mycket information spottas ut - och sedan ändras. Det som var sant igår är kanske falskt imorgon.

– Vi lever i en datadriven värld där allt går jättesnabbt. Därför är det viktigt med transparens och att vi som kommunicerar om viruset hittar en balans mellan allvar och skrämsel. Jag tycker personligen att det har varit bra att vi inte har stängt ner hela landet, det gynnar folkhälsan och det psykiska måendet. För vad väger tyngst i vågskålen? Lägre överdödlighet men ökad psykisk ohälsa och hög arbetslöshet som i sin tur får allvarliga konsekvenser? Och många länder som stängt ner har ändå höga dödstal. Det är inte svart eller vitt.

Utdrag ur Alla tvättar händerna – min berättelse från året då alla skyllde på varandra

Pandemistatus 10 – 11 mars

”Är jag rädd för att bli sjuk? Ja, det är jag faktiskt. Jag är inte rädd för att dö – jag hör överhuvudtaget inte till riskgrupperna eftersom jag är under 40 år, kvinna och tack och lov har jag inte heller några underliggande sjukdomar.

Men det som framför allt oroar mig är att sjukvårdens kapacitet inte ska räcka till. Jag tror inte att Sveriges beredskap är tillräckligt god för att klara en stor anstormning av patienter. Därför gör jag allt för att hålla mig frisk. Vaksamheten är förmodligen också ytterligare ett sätt för mig att få en känsla av kontroll.

Kanske är det min motsvarighet till att fylla shoppingvagnen med toalettpapper. När någon hostar rycker jag till och söker med blicken efter den skyldige. Ibland byter jag plats på tåget. Men det räcker inte, jag blir allt mer obekväm med att åka den vanliga pendlingssträckan mellan Stockholm och Uppsala och utnyttjar min möjlighet att jobba hemifrån allt oftare.

Jag har alltid insett att det är ett privilegium att ha ett så fritt jobb som jag har, och nu lider jag verkligen med dem som inte har samma möjligheter.”

2 oktober 2020

”Hösten är vanligtvis min favoritårstid och jag brukar inte begripa mig inte på dem som anser sig bli nedstämda av höstmörkret.

Men det här året är annorlunda. För första gången känner jag att jag själv är på väg att drabbats – men är mitt vemod och min trötthet bara årstidens fel? Kanske är det pandemin och frånvaro av socialt umgänge som påverkar mitt mående? Dessutom är min arbetsbelastning tung.”

14-16 oktober 2020

”På onsdagar brukar jag sedan ett tag tillbaka summera vad som hänt på Folkhälsomyndighetens senaste presskonferens i Morgonstudion. Men just den här veckan har det inte hänt något särskilt att prata om, och frågorna som ställdes till Tegnell var de gamla vanliga.

Istället pratar jag om covid-19-symtom som diskuteras allt mer: lukt- och smakbortfall. Symtomen har visat sig vara vanliga och vissa uppskattningar pekar på att 50 procent av diagnosticerade fall upplever luktbortfall, 40 procent får smakbortfall och 35 procent rapporterar båda symtomen.

Studierna har vissa begränsningar då de bygger på självrapportering, men det är ändå bra att vara medveten om detta symtom, också eftersom det inträffar tidigt, innan exempelvis feber.”

Introvert personlighet? Då trivs du i coronatider

Agnes Wold: Största myten är att smittan kommer utifrån