Fatima Bremmer om kvinnorna som förändrade Sverige: ”Tog ingen skit”

10 bad ass-kvinnor som förändrade världshistorien

Kring 1905 –1910 tar de blivande medlemmarna sig in på tidningsredaktionerna i Stockholm, där männen huserar som chefer och stjärnreportrar. Dessa ”pennskaft”, som de kvinnliga journalisterna kallas, utmanar sociala konventioner och kämpar med näbbar och klor för bättre villkor.

Och de finner varandra. Ligan kommer att påverka olika områden i samhället i decennier framåt, i allt från högre löner, kampen för rösträtt och folkbildande socialreportage till flyktinghjälp under världskrigen.

Fatima Bremmer stötte på Ligan när hon gjorde research till succéboken Ett jävla solsken, biografin om journalisten Ester Blenda Nordström.

– Jag blev helt fast när jag började läsa om dem. De var riktiga kvinnor av kött och blod, de var sportiga, fäktades, arbetade och pratade italienska och … ja, de var något helt annat än de borgerliga, stela kvinnor med höghalsade blusar som jag lite okunnigt föreställt mig från den tiden – om man ska hårddra lite, berättar Fatima Bremmer.

Hon har ägnat nästan fem år åt research om den här spännande kretsen. Resultatet är Ligan: Klarakvarterens blodsystrar (eller "En märklig explosion av kvinnlig intelligens").

Det här dåtida kvinnogänget bildades när några av dem i 25-årsåldern började som journalister. På redaktionerna satt de och skrev notiser och korrekturläste för futtiga kvinnolöner. Att få komma ut och göra en intervju var från början nästan ouppnåeligt, tills någon enstaka manlig chef insåg att reportage för damer var något som det gick att få läsare – och därmed inkomst – av.

Ligans kärna var först omkring sex personer, bland andra Gerda Marcus, Célie Brunius och Ellen Rydelius. Senare tillkom Elin Wägner och Ester Blenda Nordström.

De hade vissa gemensamma nämnare.

– Kampviljan, att de tillsammans bestämde sig för att inte ta någon skit. Flera var familjeflickor från borgerliga hem och hade fått möjlighet att utbilda sig. En del hade flera år på universitet bakom sig, och studier utomlands, så de var inga duvungar även om de inte hade någon erfarenhet av att befinna sig på en arbetsplats, säger Fatima.

Hon tycker att det är svårt att välja ut något extra viktigt av allt som gruppen åstadkom genom åren. Efter lite funderande nämner hon ett par saker:

– Halva Ligan grundade Rädda Barnen och räddade antagligen tusentals barn till livet under krigen. Gerda Marcus smugglade in mängder av judiska flyktingar till Sverige. Och så ägnade de sig åt en aktiv form av journalistik med sina sociala reportage som faktiskt tvingade politikerna att se vissa frågor. De engagerade sig i sexualpolitik som rörde abort, till exempel. Sedan står de bakom det man kan kalla den första Metoo-romanen, nämligen Suzanne.

Ligan antastades på kvällarna

Apropå Metoo så beskrivs hur kvinnorna ideligen antastades när de skyndade hem från jobbet på kvällarna. De tvingades lyssna till glåpord, sexuella förslag och bli förföljda. I början av seklet var det inte ens socialt accepterat för en kvinna att gå ensam på lunchrestaurang.

Detta är också en bok om stark kvinnlig vänskap. Så stark att den sträcker sig från ungdomen och livet ut.

– Jag insåg att Ligan var långt mycket mer än bara ett yrkesnätverk. De var vänner för livet och hjälpte varandra i livets absolut värsta stunder. Det vet man ju när man levt ett tag, och varit med om en del svårigheter, att det inte är många man släpper in när det är som värst. Utan de allra närmaste. Så var Ligan för varandra. Jag ryser faktiskt när jag pratar om det, för det är så starkt.

Hon fortsätter:

– De var fantastiska kvinnor som har stora gärningar bakom sig, både enskilt men också genom gruppen. De såg varandras styrkor och peppade varandra till att göra de här sakerna som vi nu i efterhand kan konstatera att de var ämnade till. Det var det som gjorde att de också blev stora namn.

Slående är hur många av dem redan då tragglade med sådant som kvinnor fortsatt att kämpa med in på 2000-talet: Att kombinera arbete och barn utan att bli helt utmattad, att försöka leva jämställt när det gäller sexuella relationer och kärlek.

Otroheter och skilsmässor

För de må ha varit lysande stjärnor i yrkeslivet, men på det privata planet fanns många tragedier. Elin Wägner fick aldrig bli mamma, Ester Blenda var kär i en kvinna, vilket var olagligt. Murre Landquist blev våldtagen. Det förekom otroheter och skilsmässor. Det var männens värld, kvinnorna hade inte rösträtt och blev omyndiga om de gifte sig.

– Det var ju inte ens socialt accepterat för en gift kvinna att fortsätta att ägna sig åt jobbet. Deras ideal krockade med verkligheten: Den tidens kvinnor fick höra att även de kunde få pröva sig fram och inte gifta sig direkt. Så kommer de ut i livet, har sina förhållanden och råkar ofta otroligt illa ut. Männen är inte alls redo för det här, de har inte fått verktyg eller lärt sig att möta kvinnorna på det här moderna sättet.

Under åren var Ligans nätverk rörligt – en del medlemmar föll bort, andra kom till. De spreds geografiskt över världen genom reportage och studier, och fick helt olika erfarenheter. Men ändå höll de ihop.

De skrev till varandra, i de så kallade cirkulärbreven. Breven gick vidare från den ena till den andra. Det blev som ett levande gruppsamtal om både yrkes- och privatliv.

– Det var så imponerande påhittigt och fint. Breven visar den starka vänskapen, att de verkligen höll ihop och ville vara en del av varandras liv trots att de var på helt olika håll. På det sättet fick de veta hur alla hade det.

Fatima har ägnat sig åt otroligt mycket research, gått igenom brev, böcker, artiklar och massa annan dokumentation. Källorna i slutet av boken upptar många sidor. Och nu finns den första boken om Ligan.

Har du prestationsångest efter att din bok Ett jävla solsken blev så älskad?

– Först hade jag inte det, utan var bara glad och entusiastisk över att jag fått idén om Ligan. Men när det blev mer konkret, att det verkligen skulle bli en bok, så är det klart att det ingår en del prestationsångest.

Hon poängterar att hon inte skriver för kritiker.

– Jag skriver för alla samhällsklasser, vare sig läsaren är gymnasieelev, akademiker eller undersköterska. Själv kommer jag från arbetarklass och en familj som inte hade råd att köpa böcker. Jag har ingen fin bakgrund att försvara utan skriver för att jag vill folkbilda och underhålla.