Gör som vi vill – annars spränger vi ambassaden!

Attentatsdramat vid västtyska ambassaden i Stockholm 24 april 1975

De gick fram till disken på den västtyska ambassaden och bad om hjälp med ett passärende och några andra praktiska formaliteter. Receptionist­vakten log vänligt och sa:

– Absolut. Vi kan säkert stå till er tjänst.

– Hände hoch! Upp med händerna, gör som vi säger!

Torsdagen den 24 april 1975 blev inte som andra torsdagar för ambassadtjänstemännen på Skarpögatan 9 vid Gärdet i Stockholm. De sex besökarna drog på sig ansiktsmasker och plockade fram kulsprutepistoler. Mannen i receptionen fick en kolvstöt så att han föll skadad till golvet. Skottsalvor brändes av.

Paniken spred sig bland de anställda. Efter den första eldgivningen kastade sig en tjänsteman på larmtelefonen med direktlinje till både tysk och svensk polis.

Klockan var strax före lunch när tretton anställda plockades ut och motades in i biblioteksrummet högst upp i byggnaden.

Attentatsgruppen sköt omkring sig i trapporna mellan våningsplanen och skrek:

– Detta är en ockupation! Vi vill att Andreas Baader och Ulriche Meinhof omedelbart släpps ur fängelset! Vi spränger ambassaden om vi inte får som vi vill!

Poliser som ryckte ut till platsen tog sig in i ambassaden, men var tvungna att retirera och ta betäckning. Medan styrkorna med hundratals polismän drogs samman hördes nya skottsalvor inifrån ambassaden. De ur ambassadpersonalen som undgått att bli gisslan tog sig ut genom fönster i byggnaden.

Automatvapen för att frige Andreas Baader och Ulriche Meinhof

Senare berättade Erika Cassel, sekreterare till den tyske kulturattachén och en av dem som avlägsnade sig från ambassaden under dramats inledning:

– Jag hörde bråk ute i korridoren och tittade ut. Då såg jag en man som siktade mot mig med ett automatvapen. Han skrek: ”Zurück!” (”Tillbaka!”)

En tungt skyddsutrustad styrka tog sig strax efter klockan 13 in i den belägrade ambassaden.

Polismännen försökte avancera upp mot andra våningen men möttes återigen av skurar av kulor från automatvapen.

Snart blev ockupanternas fullständiga krav kända: Ytterligare 24 terrorister i Röda armé-fraktionen (RAF), mer känd som Baader-Meinhofligan, som satt inlåsta på Stammheimfängelset i Västtyskland skulle friges och en Boeing 707 med besättning iordningställas för dessa på Frankfurts flygplats. Samtliga frigivna skulle också förses med 20 000 amerikanska dollar var. Dessutom krävde ockupanterna fri lejd från ambassaden tillsammans med den svenske Bonnambassadören.

Uppfylldes inte villkoren skulle en ur gisslan skjutas varje timme efter tidsfristens utgång. Den var satt till klockan 21 samma dag.

Gisslan, flera av dem kvinnor, svettades i det trånga rummet och blickade oroligt på attentatsgruppen. Karl-Heinz Dellwo, Siegfried Hausner, Hanna Krabbe, Bernhard Rössner, Lutz Taufer och Ulrich Wessel kallade sig för Kommando Holger Meins, efter en meningsfrände som året innan hade matstrejkat sig till döds under ett fängelsestraff.

Militärattachén överstelöjtnant Andreas von Mirbach sköts med fyra skott

Terroristerna meddelade:

– Vi skjuter militärattachén överstelöjtnant Andreas von Mirbach om inte polisen omedelbart utrymmer ambassadbyggnaden!

Samtidigt började de aptera sprängmedel i lokalerna. Med sig hade terroristerna 15 kilo trotyl.

Kvart över två sköts von Mirbach med fyra skott. Ett av dem träffade honom i huvudet. För att få hämta den svårt skadade militärattachén som låg i trappan mellan andra och tredje våningen tvingades polismännen klä av sig i bara kalsongerna. I annat fall skulle terroristerna kasta en handgranat.

Von Mirbach dog senare på Karolinska sjukhuset.

Norrmalmstorgsdramat

Polisen hade slagit en järnring kring flera kvarter runt ambassaden. Eftermiddagen gick utan att ockupanterna ville förhandla. Läget var låst. Nervöst. Vad skulle hända härnäst? Klockan 16 släppte terroristerna ambassadörens sekreterare.

– Vi har telefonkontakt med ockupanterna. Men de säger att de tar kontakt med yttervärlden när de har intresse av det, sa Curt Falkenstam, byråchef på rikspolisstyrelsen.

– Polisen har hur som helst tänkt sig samma taktik som man använde sig av vid Norrmalmstorgsdramat. Det betyder att polisen går mycket försiktigt fram och försöker trötta ut ockupanterna.

Den svenska regeringen och polisledningen samlades till kris­möte. I telefon diskuterade statsminister Olof Palme kontinuerligt med sin västtyska kollega Helmut Schmidt.

För att bland annat hjälpa till med identifiering av terroristerna flögs experter från den tyska polisen snabbt till Stockholm.

Justitieminister Lennart Geijer ledde förhandlingarna med gisslantagarna. Vid ett tillfälle talade även statsminister Olof Palme med ockupanterna. Det enda de kunde erbjuda var fri lejd ut ur landet mot att gisslan släpptes fri.

Justitieminister Lennart Geijer ringde terroristerna

När vårkvällen sakta la sig över Diplomatstaden började polisen förbereda en stormning av ambassaden med hjälp av samma gas som användes vid Norrmalms­torgsdramat ett par år tidigare.

– Vi flyttades till ambassadörens rum och beordrades lägga oss på mage med händerna över huvudet. Sedan bakband de våra händer. Mesta tiden låg vi med ansiktet ner i mattan, berättade en man i gisslan efteråt, som ville vara anonym.

– Vi såg dem dra sladdar till dynamitladdningar. De var hela tiden aktiva. Plockade i ambassadörens papper och tömde ut innehållet i skåp på golvet. Ambassadör Stoecker gjorde något väldigt modigt. Han sa: ”Ta bara mig, så avkortar vi det här!” Men terroristerna talade fortfarande bara om att ”vi flyger alla i luften om det händer någonting.”

Klockan 20.51 ringde justi­tieminister Lennart Geijer från polisens högkvarter inne på ambassaden in till terroristerna:

– Den västtyska regeringen friger inga fångar.

– Det tror vi inte på. Våra krav är kända och dem håller vi fast vid, sa den terrorist som svarade.

– Det är sant. Era krav avvisas blankt!

Terroristerna trodde inte att den tyska regeringen var beredd att offra gisslan och krävde att även få tala med en tysk regeringstjänsteman. När denne bekräftade att det Lennart Geijer meddelat var sant satte de sin plan i verket.

Vid 22-tiden föstes en man fram till fönstret i ett rum på tredje våningen. Inifrån riktades starkt ljus mot honom. Några skottsalvor ekade och mannen föll ihop inför polisens ögon.

Ockupanterna hade nu skjutit ihjäl handelsattachén Heinz Hillegaart. Senare sas att det, precis som vid avrättningen av Andreas von Mirbach, var Karl-Heinz Dellwo som höll i vapnet.

Ambassaden sprängdes

En andlös oro spred sig återigen bland de poliser och journalister som befann sig runt byggnaden.

Polisen förberedde att slutligen sätta sin stormningsplan i verket. Men så hördes en bombsmäll som skakade hela Östermalm och Gärdesområdet i Stockholm.

23.47 lyfte taket på ambassaden, en eldkvast på tio meter slog upp och glassplitter och betongbitar haglade över området.

Polismän utanför byggnaden kastades upp i luften av tryckvågen och flög i väg fem, tio meter, andra slogs direkt till marken.

Kaos och tumult utbröt överallt. Nyfikna människor som kommit till platsen slängde sig skräckslagna i skydd och säkerhet.

Från händelsen då dynamiten detonerade finns ett välkänt tv-klipp. Sveriges Television hade fortlöpande nyhetssändning från ambassaden och reportern Bo Holmström var på plats.

– Lägg ut! Lägg ut! Lägg ut!! skrek Holmström framför kameran när det small till och han omgående ville komma i sändning.

Sedan fortsatte Holmström:

– Alldeles nyss hördes en våldsam detonation och huset är sprängt. Eller åtminstone halva, säger en polisman som kommer springande. Jag ser att huset brinner och sotflagorna yr omkring här. Nu säger de åt oss att utrymma eftersom det befaras fler sprängningar.

Inne i ambassaden blåstes mellanväggarna bort på övre våningen och gisslan och terroristerna slungades omkring. Flera fick trumhinnorna spräckta av den höga smällen. En ur gisslan såg några av attentatsmännen komma springande i korridoren.

De hade tagit av sig ansiktsmaskerna och blödde och skrek. Ingen av dem hade vapen längre, de hade slitits ur händerna av den kraftiga tryckvågen.

Terroristerna greps

Poliser i skyddsvästar och hjälmar gick på nytt i ställning bakom träd i parken mellan den brittiska och västtyska ambassaden. Skulle det komma en smäll till?

Skrik och rop hördes över hela området. Kalabalik, förvirring och stor förskräckelse. Mardrömmen hade blivit verklighet.

Men det overkliga var snart över. Terroristerna flydde till slut ur byggnaden. Omtöcknade och bränn- och splitterskadade försvann de ut genom ett bombhål i en vägg, men greps omedelbart av svensk polis på svensk mark utanför ambassadområdet.

– Attentatsmännen gömde sig bakom bilar på parkeringsplatsen. Vi var fem stycken som smög oss på dem och skrek att de skulle sträcka upp händerna. Tre av dem gjorde det, men de två andra var så skadade att de inte kunde, sa en av polismännen som fångade in attentatsmännen.

En terrorist var kvar på ambassaden. Ulrich Wessel hade kraftiga kroppsskador och avled snart efter att den handgranat han hållit i vid explosionen gett svåra splitterskador i huvudet och på kroppen.

En av de gripna terroristerna, Siegfried Hausner, var mycket allvarligt brännskadad.

Hur explosionen utlöstes har aldrig fastställts.

Fyra döda – tjugo skadade

Polisen ansåg att terroristernas laddning med sprängmedel briserade av en olyckshändelse, men ockupanterna hävdade att polisen utlöste dynamitbomben.

Ambassaddramat krävde fyra liv (två terrorister, militärattachén och handelsattachén) och över 20 skadade (fyra terrorister, sju polismän och nio gisslan).

45 minuter efter bombdådet började den kraftiga eldsvådan i ambassaden bekämpas.

Inte bara hos brandmännen blandades röken från den utbrända byggnaden med en känsla av både chock och lättnad.

Efter dramats upplösning ville Palme inte kritisera de västtyska myndigheternas vägran att förhandla med terroristerna.

Statsministern menade också att ockupationen hade fått en framgångsrik utgång. Våldet hade förlorat, demokratin segrat, hette det.

Redan dagen efter ambassad­sprängningen beslöt den svenska regeringen att utvisa samtliga terrorister, med stöd av terroristlagen.

Natten mot lördagen den 26 april flögs fyra av de skadade ockupanterna till Västtyskland.

Den femte, Siegfried Hausner, hade 40-procentiga brännskador och transporterades ut ur Sverige ett par dagar senare och dog en vecka efter attentatet.

– Risken för nya terrordåd var så stor att ockupanterna måste skickas i väg från landet, förklarade statsrådet Anna-Greta Leijon, som hade hand om terror- och invandrarfrågor och var den som tog blixtbeslutet.

Kidnappa Anna-Greta Leijon

Leijons hastiga utvisning av terroristerna fick kritik. Inte minst läkaren som hade ansvaret för Siegfried Hausner upprördes. Den­ne påpekade det påtagligt olämpliga i att flygtransportera en patient i så dåligt tillstånd.

– Det fanns ett starkt önskemål om att de skulle bort från Sverige så fort som möjligt. Det gjorde att jag tog över ansvaret och beordrade flygningen, försvarade sig Anna-Greta Leijon.

Statsrådets beslut, med andemeningen att rikets säkerhet gick före de skadade terroristernas hälsa, var orsaken till att hon två år senare var ytterst nära att hamna i allvarlig knipa.

I april 1977 greps Norbert Kröcher och ytterligare ett antal personer som hade planer på terrorbrott i Sverige.

Tanken var att de skulle kidnappa Anna-Greta Leijon och hålla henne fängslad i en special­byggd trälåda.

Anledningen var framför allt Leijons beslut att utvisa den svårt skadade Siegfried Hausner efter ambassaddramat, och planen var att flera RAF-terrorister som satt i tyska fängelser skulle frisläppas i utbyte mot det svenska statsrådet.

Men den svenska säkerhetspolisen hann före och grep ledaren Norbert Kröcher, som dömdes till elva och ett halvt års fängelse i Västtyskland.

De fyra terrorister som var kvar i livet efter ambassaddramat 1975 fick också lång strafftid. Karl-Heinz Dellwo, Hanna Krabbe, Bernhard Rössner och Lutz Taufer dömdes alla till dubbla livstidsstraff i Västtyskland.

Samtliga benådades så småningom och släpptes fria i mitten av 1990-talet.

Källor: oppetarkiv.se, sverigesradio.se, svt.se, tt.se, Dagens Nyheter, med flera.

Text: Hasse Gänger
Bild: IBL

RAF mördade högt uppsatta politiker

Röda Arme-fraktionen (RAF), oftare nämnd som Baader-Meinhofligan efter dess ledare Andreas Baader och Ulrika Meinhof, var 1970-talets mest aktiva vänster­terrorist­organisation. Ockupationen av den västtyska ambassaden i Stockholm var en av många våldsdåd som den tyska terrorgruppen genomförde.

Med politiska våldsdåd ville ligan provocera fram en annan samhällsordning. Under dess verksamhet mellan 1970 och 1998 mördade Baader-Meinhofligan över ett dussin högt uppsatta tyskar, främst industrimän, jurister och politiker.

Attentatsdramat i Stockholm 24 april 1975: Så gick det till, minut för minut

11.48: Attentatsgruppen – fem män och en kvinna – hotar receptionsvakten med vapen och slår ner honom.

11.50:  Polis larmas till Skarpö­gatan i Stockholm efter att skottlossning har hörts vid västtyska ambassaden.

11.58: Förstärkningar på plats vid ambassaden, över 15 polisbilar, en ambulans och brandkåren. Polisen börjar omringa ambassaden.

12.00: Ockupanterna skjuter kulsprutesalvor i trappen mellan andra och tredje våningen i ambassadbyggnaden.

Ambassadpersonal tar sig ut ur byggnaden, bland annat med hjälp av stegar genom fönster.

12.05: Attentatsgruppen tar tolv personer i gisslan, bland annat ambassadör Dietrich Stoecker, och samlar dem i ett rum på tredje våningen.

12.20: Deutsche Presse Agentur (DPA) i Stockholm får ett anonymt telefonsamtal: ”Vi har besatt Västtysklands ambassad och tagit gisslan för att befria fångar i Västtyskland.”

12.30: Polis tar sig in i byggnaden och möts av skottsalvor.

12.40: Statsminister Olof Palme ringer upp västtyske förbunds­kanslern Helmut Schmidt i Bonn och förbindelsen hålls öppen resten av dagen.

13.05: Poliser i skottsäkra västar och hjälmar avancerar uppåt i huset. Skottväxling med ockupanterna.

14.12: Ny skottlossning i ambassaden. Troligen skjuts militärattachén.

14.59: Militärattachén förs i ambulans till sjukhus.

15.05: Polisen utrymmer ambassaden helt och meddelar ockupanterna detta. Detta stämde dock inte riktigt; under hela dramat fanns polisens ledningscentral i byggnaden.

15.35: Polisen grupperar om styrkorna. Barrikader av sandsäckar sätts upp.

16.00: Mat och dryck bärs in till ocku­panterna och gisslan.

17.05: Militärattachén avlider på Karolinska sjukhuset.

18.30: Västtyska regeringen ­säger nej till ockupanternas krav.

20.00: Presskonferens. Polisen meddelar att den fruktar att allt kan hända.

20.20: Den tyska regeringen meddelar återigen sitt slutliga besked om att inte ge efter för kraven. Polisen beordrar skärpt beredskap.

20.51: Justitieminister Lennart Geijer ringer till ockupanterna och meddelar den tyska regeringens beslut att inte ge efter för deras krav.

22.14: Ockupanterna skjuter ihjäl handelsattachén Heinz Hillegaart.

22.27: En av terroristerna visar sig i ett fönster och ropar något ingen kan uppfatta. Därefter smäller flera skott.

23.12: Tre kvinnor ur gisslan släpps.

23.20: Polisen gör sig beredd att lägga gas över ambassadbyggnaden för att kunna göra en inbrytning. Poliserna tar på sig skottsäkra västar och gasmasker.

23.47: Ambassadbyggnaden exploderar. Människor springer omkring i lågorna och en kulsprutepistol hörs hela tiden.

23.51: Fyra personer klättrar ut genom ett fönster på husets baksida. Två personer rusar ut genom huvudentrén.

23.52: En skadad i gisslan förs till sjukhus. Polisen hittar en man ur gisslan som har två brutna ben efter att ha hoppat ur ett fönster. Med kulsprutesalvor kring huvudena släpas mannen i säkerhet.

23.59: Sprängämnen detonerar igen i den brinnande byggnaden. Situationen är kaotisk. Har ockupanterna kommit undan?

00.07: Attentatsmännen försöker fly från ambassaden och grips av polisen i hörnet Skarpögatan–Gärdesgatan. En polisman har träffats av ett skott och förs till sjukhus.

00.25: Återigen smäller det kraftigt inne i ambassaden. Är någon terrorist ändå kvar? Eller har ammunition eller sprängämnen exploderat?

00.45: Brandkåren får tillåtelse att bekämpa den stora branden.

01.30: Presskonferens med Olof Palme: ”De svenska och tyska regeringarna är överens om att dramats upplösning är en seger för rättssamhället och demokratin.”

02.20: En ur gisslan – handels­attachén Heinz Hillegaart – hittas död i byggnaden.