Schyman om sitt nya liv – valt en annan väg: Jag vet inte vad jag ska rösta på

Ålderism i arbetslivet: "Det är så korkat så man får dåndimpen"

Gudrun Schyman föddes 1948 och växte upp i Täby norr om Stockholm.

Pappan var alkoholist. Det var en familj där myndigheterna ibland var närvarande – socialnämnd, nykterhetsnämnd och räkningar som inte gick att betala.

– Det präglade förstås hela min uppväxt. Inte minst ekonomiskt. Känslan av att samhället kan vara skillnaden mellan sammanbrott och överlevnad.

Hon och brodern började arbeta efter grundskolan. Gudrun var femton år. Från början drömde hon om att bli sekreterare, men utbildade sig med tiden till socialarbetare, som hon arbetade som i nästan 20 år.

– Jag såg vad det betydde för mamma att få hjälp. Men jag såg också hur dramatiskt det gick till. Jag tänkte att det måste gå att göra på annat sätt.

Så hon tog hjälp av några kolleger och startade ett pionjärprojekt, ett initiativ som sedan skulle komma att kallas familjeterapi eller familjebehandling.

– Vi gick in i familjen och tog över myndighetskontakterna. Hela familjen, inte bara en person. Det var helt nytt då.

Fick till en folkomröstning

Politiken kom in ni hennes liv först på 1970-talet och det genom Folket i Bild/Kulturfront. Hon och kompisen Ulla var på ett möte och gick hem till den senares lägenhet för att, som de bestämt, bilda en folkrörelse.

Det ledde i sin tur fram till att hon blev ett stridbart ansikte utåt när det gällde dåtidens motstånd till kärnkraft.

– Vi var medborgare, vi stod utanför politiken och tryckte på. Vi tvingade fram en folkomröstning.

Det arbetet, samt engagemangen, drivkraften och stridbarheten – via aktivism och samhällsdebatt – ledde Gudrun Schyman till Vänsterpartiet. Hon valdes in i riksdagen 1988 och blev partiledare 1993.

Under hennes tid ökade partiet kraftigt, från minsta till som bäst tredje största parti, och hon lyfte frågor om jämställdhet och kvinnors villkor med en skärpa som både lockade och provocerade.

Öppen om alkoholism

Men offentligheten hade också ett pris. Schyman berättade öppet om sin alkoholism på 1990-talet – ovanligt för en toppolitiker då – och tog en paus från politiken för behandling. Det blev en av de mest omskrivna perioderna i hennes liv, samtidigt som hon fortsatte att vara en av landets mest profilerade politiker.

– Jag kunde aldrig drömma om vilken uppmärksamhet detta skulle få. Faxmeddelandena bara rullade in. I mängder. Inget hat, bara kärlek.

Carl Bildt, hennes främste motståndare politiskt, var en av alla som hörde av sig och stöttade Gudrun.

– Du behövs inom politiken, sa han till mig.

År 2003 tog karriären en dramatisk vändning när hon avgick som partiledare efter en uppmärksammad skatteaffär.

– Som efter grundliga utredningar kokade ner till felaktiga avdrag på 33 000 kronor, påpekar Gudrun.

Hon satt kvar i riksdagen, men lämnade senare partiet och fortsatte som politisk vilde. Men beslutet att avgå hade hon fattat tidigare, i samband med valet året innan. Och det efter interna konflikter inom partiet om feminismens roll.

– Jag ville gå till val under parollen ”Vi ser världen med kvinnors ögon”. Men det var för radikalt för de andra i partiet. Jag fick inga med mig.

Två år senare bildade hon Feministiskt initiativ, Fi, och blev rörelsens främsta ansikte utåt. I Almedalen 2010 skapade hon rubriker över hela landet när hon brände 100 000 kronor för att uppmärksamma löneskillnaderna mellan kvinnor och män.

Fi fick senare sitt första mandat i Europaparlamentet 2014 – och feminismen hade blivit en etablerad del av svensk politisk debatt.

Hennes drivkraft har, under hela hennes klassresa, varit att ge röst åt människor utan makt.

Finns det något du ångrar från den här tiden?

– Nej, faktiskt inte.

I dag bor Gudrun Schyman i Gladsax i Simrishamns kommun, ihop sin livskamrat Jacques Öhlund. Hennes liv ser helt annorlunda ut jämfört med åren i strålkastarljuset i rikspolitikens absoluta epicentrum.

Men att leva ett lugnt och skönt pensionärsliv? Nej, nej.

Hon är fortfarande politisk – men på ett annat sätt. Nu på lokal nivå som en del av Simrishamns kommunfullmäktige.

Efter att ha lämnat Feministiskt initiativ 2022 engagerar hon sig i Klimatinitiativ Simrishamn, Kis, och beskriver klimatkrisen som ett “existentiellt nödläge”. Hon vill bidra till klimatarbetet genom opinionsbildning, folkbildning och kampanjer.

Samtidigt har hon byggt upp ett nytt, tydligt spår: folkbildaren Gudrun. På sin hemsida bjuder hon in till samtal, föreläsningar och möten – “i din förening, på din arbetsplats eller i ditt nätverk”. Hon vill, som hon själv skriver, reda ut begreppen i en tid när rapporterna om krig, klimat och ökande klyftor avlöser varandra och motverka den där känslan av politisk uppgivenhet som kan slå till redan vid frukost.

I sina återkommande Feministbrev tar hon avstamp i samtiden och kopplar ihop vardag, demokrati och stora globala skeenden. I ett brev beskriver hon hur den “regelbaserade världsordningen” skakar, och använder det som utgångspunkt för att prata om ansvar, motkrafter och organisering underifrån.

Och så finns en annan, mer privat ton som ibland bryter igenom. Som när hon skriver om det sexåriga barnbarnet som ber “Mormor, kan du vända ditt ansikte till mig?” – en vardaglig scen som växer till en större tanke om att vuxenvärlden måste vända ansiktet mot barnen, och ta ansvar för framtiden.

– När han och hans jämnåriga blivit vuxna och frågar vad vi äldre gjorde för klimatet, ja då kan jag ändå svara att jag ändå försökte.

Hon är, kort sagt, fortfarande en röst som märks – men numera oftare i möteslokaler, på bibliotek, på små scener och i texter som skickas direkt till läsare som vill förstå sin samtid. Och kanske är det just där, i samtalet och folkbildningen, som hennes “nygamla” karriär blivit som tydligast: att skapa rörelse – genom att få fler att känna att “jaget blir ett vi”.

På min fråga hur hon ser på dagens politiker jämför med hur det var på hennes tid så suckar hon djupt.

– Politiken har blivit professionaliserad på sätt som inte är bra. Det har blivit talepunkter i stället för att folk pratar med varandra. Politiken i dag är för taktisk, för polariserad och för lite inriktad på gemensamt ansvar, särskilt i klimatfrågan. Det finns också ett förakt för demokratin hos dagens politiker som är skrämmande.

Slutligen. Det är riksdagsval i höst. Hur tänker du rösta?

– Jaa, om jag det visste …