Inger-Lena blev Sveriges första kvinna i det militära – orättvisan formade resten av hennes liv

23 viktiga politiska händelser för jämställdheten i Sverige

Hon älskade flygplan, visste hur de fungerade och ville själv flyga dem. Inger-Lena Hultberg var 18 år före sin tid då hon som första kvinna 20 år gammal anmälde sig frivilligt till en utbildning under allmän värnplikt.

Trots att hon hunnit fylla 83 år är Inger-Lena (numera Lamm i efternamn) fortfarande aktiv inom sitt yrkesområde. Hon är en välrenommerad internationellt ansedd medicinsk fysiker, tidigare sjukhusfysiker i Lund, var den första kvinnan att bli ordförande för EFOMP (European Federation of Organisations for Medical Physics) och sitter än i dag med i flera internationella kommittéer som skriver standarder för strålterapi tack vare hennes gedigna erfarenhet.

Men trots att hon doktorerade i matematisk fysik 1974 och blev jubeldoktor 2024 så är det inte vad Inger-Lena är mest känd för. Hon omnämns nämligen ofta felaktigt som den första kvinnan i Sverige att göra allmän värnplikt.

– Formellt gjorde jag inte värnplikt, men jag blev ”extra flygingenjörsaspirant” och fick hänga med och göra samma saker som de värnpliktiga flygingenjörsaspiranterna, berättar Inger-Lena för Hemmets Veckotidning.

Flygplan på fritiden

Inger-Lena Hultberg, som hon hette innan hon gifte sig, hade från unga år ett brinnande intresse för teknik och fysik. Föräldrarna var akademiker och något hon hade med sig hemifrån var att hon förväntades klara av att göra det hon föresatte sig att göra. Något som kom till användning i hennes, för en flicka på den tiden, annorlunda karriärsval.

I tonåren var det framför allt flyg hon intresserade sig för. Sommaren efter andra ring var hon i England som au pair för att lära sig engelska och bodde i närheten av Croydon Airport och en stor krigsflygplats som hette Biggin Hill.

Hon ägnade nästan all fritid den sommaren åt att titta på flygplan. Hennes mamma tröttnade till sist på att det enda hon skrev hem om var flygplan, så modern skickade med en lista där Inger-Lena fick kryssa i om hon mådde bra eller behövde nya kläder.

– Det var flyget jag var intresserad av helt, men jag fick också med mig en bra engelska som jag haft nytta av. Det hänger nog ihop lite med mitt musikintresse, för jag snappar upp språkmelodier snabbt, konstaterar hon och fortsätter:

– Jag tänkte söka till flygvapnet, gick reallinjens matematiska gren på gymnasiet och gjorde ett enskilt arbete inom aerodynamik i sista ring.

Hennes fysiklärare var tvungen att läsa på han också eftersom aerodynamik inte var hans specialområde.

– Via kontakter fick jag sen möjlighet att praktisera i verkstaden på F10 i Ängelholm. Det var intressant och jag trivdes bra, men förstod då jag pratade med flottiljingenjören att de varit lite skeptiska till att få in en flicka i flygverkstaden. Det var bara manlig personal och värnpliktiga, minns Inger Lena och är snabb att inflika:

– Jag var ju inte där för att jaga pojkar. Därmed inte sagt att jag hade något emot pojkar. Men de förstod snabbt att jag ville jobba som en bland de andra. Jag var intresserad och ville göra bra ifrån mig, så det fungerade jättebra. Ingen var negativt inställd till mig, utan det var systemet som inte tillät mig att göra värnplikt.

Tidig med datorer

Året var 1960. I och med att det började talas om att en ung tjej jobbade på F10 hakade många medier på. Det var bland annat en artikel, med omslag och en stor bild på Inger-Lena där hon ser väldigt glad ut, i Folket i Bild. Sydsvenskan hade också flera mindre artiklar.

– Det var ganska många som skrev artiklar och åkte upp till F10. Så jag fick klä ut mig lite och posera bredvid Tunnan, men jag flög aldrig någon Tunna för de var inte tvåsitsiga. Däremot har jag suttit i en J29:a när den bogserades ner till ett ställe där man testkörde motorer, för sånt fick jag som mekaniker göra.

Hon började läsa på tekniska högskolan i Lund för att ta en civilingenjörsexamen i teknisk fysik, den mest teoretiskt grundläggande linjen, väl lämpad för en framtid som flygingenjör. Det var vad hon siktade på när hon 1962 som första kvinna anmälde sig till den värnpliktiga utbildningen.

– Det fanns både marktjänst och flygtjänst inom försvaret och marktjänsten fick jag vara med på, även om jag inte fick göra samma militära grundutbildning som killarna. Om man gick på tekniska högskolan var man tvungen att göra praktik på somrarna för att få ut sin examen. Jag gjorde min praktik inom flygvapnets utbildning för flygingenjörer i marktjänst.

Det som intresserade henne var att koppla utvecklingen av teknik till användningen av den. Därav var så klart en dröm att själv få flyga planen hon lärde sig allt om hur de fungerade.

– Jag var uppe i Stockholm, gjorde det test de hade för flygingenjörer i flygtjänst och fick den uppfattningen att jag klarade mig bra. Jag pratade med en psykolog bland annat, som frågade hur jag skulle klara av att vara uppe och flyga i ett krigstillstånd om jag hade familj. Jag kunde omöjligt förstå hur den frågan kunde vara speciell för att jag var kvinna. Det är väl en lika aktuell fråga för en man?

Inger-Lenas tyngdpunkt låg på flygning kopplat till teknik. Sverige låg långt framme vad gällde utvecklingen av stridsflyg. Något hon var väl medveten om. Tunnan och Draken var exempel på världsledande stridsflygplan.

Att göra militärtjänst i sig var däremot inget mål. Hon närde ingen längtan till att lära sig åla, hasa, krypa eller skjuta. Irritationen låg i att hon diskvalificerades på grund av sitt kön. Hon var, som kvinna, inte värnpliktsskyldig, och kunde därför inte antas som aspirant vid flygvapnet.

– Efter att ha fullföljt utbildningarna till flygingenjör i marktjänst under somrarna kunde jag inte komma vidare. Jag platsade inte i den militära ordningen. Klart att jag hade kunnat gå vidare på SAAB, men i det läget, när jag började bli färdig civilingenjör och de uttryckte önskemål om att ha mig kvar inom matematisk fysik och fortsätta med en forskarutbildning där, då tänkte jag att nu har jag kämpat tillräckligt för flygtekniken. Jag kände att jag hade gjort nog för att hjälpa fram kvinnor inom flygteknik, tyckte det var dumheter att inte använda sig av hela befolkningen om man ville ha fatt i folk som var duktiga.

Samma diskriminering fanns inte, som Inger-Lena upplevde det, på tekniska högskolan i Lund, även om hon var i klar minoritet även där, den enda i sin årskurs som var kvinna.

– Men där berodde det på att kvinnor inte sökte utbildningen, vilket är en helt annan sak. Så jag bestämde mig för att fortsätta med fysik men utan flygning.

I stället för flygteknik blev det strålbehandling hon kom att ägna sig åt. Men först disputerade hon i matematisk fysik på en avhandling om stabilt deformerade atomkärnor, och hon läste medicin för tekniker som biämne.

– Jag tyckte det fanns en intressant koppling mellan fysik och medicin där. Så samtidigt som jag skrev färdigt min avhandling läste jag radiofysik, och där ville de också gärna ha mig.

Inger-Lena började även tidigt använda datorer.

– Jag har varit med och programmerat SMIL (SifferMaskinen I Lund). Den stod i källaren på fysikhuset där jag var då jag läste matematisk fysik. Det var ett stort rum fullt av elektronrör och en man som hette Kjell Jönsson ansvarade för att allt skulle funka. Så jag hade en bred och bra bakgrund, vilket gjorde att jag kom med på en del internationella projekt vad gällde strålbehandlingar. Jag har haft väldigt roligt genom åren.

Trots att det låter som om all tid gått till arbete har hon faktiskt även hunnit bli kär, bilda familj och ha en rik fritid också.

– Mitt intresse för teknik har inte uteslutit ett trevligt och intressant familjeliv. Jag och min man Carl Johan bildade familj som unga. Han är också civilingenjör, och har disputerat i matematisk statistik. Vi har tre barn och nio barnbarn. Hur jag hann med det begriper jag inte riktigt själv.

Musik på fritiden

Barnen är födda 1967, 1971 och 1972. Alla tre fick Inger-Lena innan hon fyllt 30. När hon disputerade 1974 var minstingen knappt två år gammal. Hon och maken följde dock inte den tidens ideal, att kvinnan skulle vara hemma med barnen då de var små.

– Så levde inte vi, men vi hade väldigt trevligt där vi bodde i Lund med barn och jobb. Man hade nära till allt. Det var inga långa avstånd och funkade bra med barnflickor som man hade på den tiden.

Det stora fritidsintresset är framför allt musik, piano och körsång. Hon och maken sjöng i Oratoriekören i Lund under många år och deras första stora möbel då de slog ner sina bopålar var en Steinwayflygel. Även barnen sjöng i kör.

– Vi gjorde många körresor. Eva Bohlin, en känd körledare i Lund, och jag åkte runt i Europa. Hon dirigerade och jag ackompanjerade på piano, orgel och cembalo. Det var också ett sätt att umgås med barnen. Vi var på Kuba i slutet av 80-talet och fick möta ett helt annat sorts samhälle, och har uppträtt på Disneyland i Orlando, USA, med mig iklädd svensk folkdräkt.

Inger-Lena har levt ett rikt liv och tycker sig inte ha något att klaga på. En viss irritation över att hon aldrig fick lära sig flyga, bara därför att hon är kvinna, känner hon dock.

– Det har jag kommit över för länge sen, men det gjorde att jag under resten av livet har jobbat hårt för att människor ska bedömas efter kompetens i stället för kön eller andra konstiga parametrar. Där går det i alla fall framåt och jag hoppas ha bidragit till det på något litet vis, förklarar hon.

Foto: TT, Privat/Försvarsmakten/Tidningen SE