Jag vägrar ge klimakteriet ett ansikte – att vara människa är allt annat än enkelt

Chefsredaktör Åsa: Därför vill jag inte ha barn

Den 18:e oktober är det Internationella klimakteriedagen, den får mig att hicka till. Vi människor genomgår olika stadier i livet. Man är spädbarn, treårstrotsig, tonåring, går igenom puberteten. Ingen av dessa perioder av ens liv har en årsdag. De senaste åren har klimakteriet blivit det enda man fokuserar och pratar om när man riktar strålkastaren mot kvinnor i medelåldern.

Jag är helt översköljd med kvinnor som pratar ut om sina besvär och upplevelser i alla kanaler jag har. Algoritmerna har bestämt att det enda jag är intresserad av är klimakteriebesvär. Vad jag än googlar eter så dyker, företrädesvis en kvinna upp, i min ålder – klädd i vit rock, så jag ska tro att hon är läkare. Hon har en lösning på alla mina tänkbara besvär. Det kan vara uppsvullen mage eller koncentrationssvårigheter, om jag bara klickar mig vidare så finns lösningen där. Lösningen i form av piller som gud vet vad de innehåller, med det är evidensbelagt att de kommer hjälpa mig.

Är det inte kosttillskott jag ska äta så är det protein, i sådana mängder så jag undrar hur det ska gå att få i sig under en dag. Och så ska jag styrketräna, vara i dagsljus – hur nu det ska gå till när november står för dörren.

Har blivit viktigare än att vara människa

Råden och tipsen om hur vi medelålderskvinnor ska leva våra liv är oändliga. Lika oändlig är kören av kvinnors vittnesmål från livet i klimakteriet. Detta gör att jag vill ha ögonbindel och öronproppar. Jag är trött på att ta del av mer eller mindre kända personers raseriutbrott, svettningar, sömnstörningar och allt annat man kan tillskriva övergångsåldern.

Det har blivit det enda som livet kretsar kring. Att vara i klimakteriet – det är ens enda identifikation. Jag fattar inte. Vill man så gärna identifiera sig med en period i sitt liv att det går före allt annat. Att allt man säger, gör och tänker ska koppas till en hormonförändring i kroppen. Vanför hänga upp sig så mycket kring detta. Det är kvinnorna i min egen generation som har fått klimakteriet på hjärnan. Detta tillstånd har blivit det viktigaste i livet. Viktigare än att vara människa och livet självt. Det blir så perspektivlöst. Det är ju inte direkt ett lustfyllt tillstånd. Man svettas, blir ofokuserad, tyngre, rundare runt magen. Finns det en enda positiv sak i denna övergångsålder? Varför frossa i det.

Jag tittar på tonåringarna i min krets – de verkar inte identifiera sig en sekund med sina rasande hormoner som ställer till det i deras kroppar. Jag tittar på mina äldre kvinnliga släktningar, de som har passerat alla olika hormonperioder som kantar livet. Ingen av dem stannade till och bestämde sig för att ge klimakteriet ett ansikte. De levde igenom denna period som så många andra som kantar livet. Fokus var att vara människa med allt vad det innebär – och det är allt annat än enkelt. Så snälla ni, sluta hänga er fast vid något som ingen verkar njuta av.