Kalle startade pingisgrupp för seniorer: ”Fantastiskt att se hur de trivs”

Följ med på pensionärspingis: ”Snabbt spel”

Kalle Högberg, 69, sticker ett pingisracket i handen på mig med uppmaningen:

– Kom nu, så kör vi!

Jag har inte spelat pingis på 30 år, då visserligen i en riktig bordtennisklubb, men jag är minst sagt ringrostig.

När Kalle sett mig serva ett par gånger instruerar han mig att jag måste kasta upp bollen minst 16 centimeter för att det ska vara en godkänd serve. Det visar sig vara svårare än det ser ut.

Kalle däremot är en riktig ”Boll-Kalle”. Han är pensionerad officer och idrottsledare inom det militära och har spelat pingis sedan han var fyra. Han har också varit aktiv inom innebandy, som tränare för Sofieholms IBF i Söderhamn, Halmstad IBK och Vendelsö IK. Han var även innebandydomare i 30 år.

– Jag lade av 2012, när jag började titta på klockan och tänkte: När tar den här matchen slut? Då är man inte så bra som domare. Efter 10 000 matcher var det okej att lägga av, skrattar han.

Alla får vara med och spela

Vi befinner oss i Ingarö sporthall, utanför Stockholm, som går under namnet ”Skeppet” i folkmun. Här har Kalle dragit i gång veteran-pingis, eller pensionärspingis, som han också kallar det.

Just i dag är det två ynglingar med och spelar som drar ner medelåldern, en 40-åring och en 50-åring, som katter bland hermelinerna.

– De är här på nåder, säger Kalle skämtsamt. För att tiden passar deras schema. De frågade de om de fick vara med här – och självklart – jag säger inte nej till någon spelare.

Annars är spelarna i gruppen mellan cirka 60 och 83 år för tillfället. Den äldste deltagaren tidigare var 90 år men han var tvungen att sluta på grund av en krånglande axlar och armar.

Karin Nordblom, pensionerad rektor, är äldst i gruppen just nu. Hon kommer lite sent eftersom hon hoppas på att hon ska få köra mot pingisroboten. Men just i dag är deltagarna jämna till antalet och Kalle har inte tagit fram roboten som annars spottar ut bollar i den takt och svårighetsgrad man väljer.

– Jag är nog sämst i gruppen, säger Karin och ler vänligt.

Självförtroendet kanske vacklar men Karin är inte alls sämst. Undertecknad är sämre visar det sig när Karin och jag kör en match. Jag har inte en chans.

Nominerades till årets Värmdöbo 2024

Karin har spelat i Ingarö IF i ett par år efter att ha läst om pingisklubben i tidningen.

– Då gick jag hit och tyckte att det var kul. Man blir så välkomnad! säger hon.

Hon nominerade också Kalle Högberg till Årets Värmdöbo 2024. Tyvärr vann han inte, men blev omskriven i lokalpressen för sitt engagemang inom veteran-pingis. För Kalle var det viktigaste inte att vinna, han blev så glad över att bara bli nominerad.

– Jag är lite mallig faktiskt, det måste jag säga. Det är en av de största händelserna i livet faktiskt, frånsett giftermål och barn, säger han.

Hur startade den här gruppen?

– Jag gick i pension 2017. Jag hade inga jobbarkompisar kvar, de var ju kvar på Berga (Stockholms amfibieregemente). Så det var lite tufft där på hösten 2017, säger Kalle och fortsätter:

– Då gick jag ner på ett PRO-möte och sa ”hej, jag vill spela bordtennis”. Jag blev aktivitetsledare för PRO till att börja med, det var sex personer som nappade på det och så körde vi en gång i veckan.

Pingisgruppen gör aktiviteter ihop

I dag har gruppen vuxit från sex personer till 36 och de tränar två gånger i veckan, på måndagar och onsdagar. De kan inte enbart skylla på ”Truls-effekten”, att den professionelle bordtennisspelaren Truls Möregårdhs OS-silver skulle ha något med det ökade intresset för pingis att göra.

Enligt Kalle märkte han av vurmen för pingis bland Värmdös seniorer redan innan Truls slog sin första serve i OS 2024. Och det tack vare sitt eget och andras engagemang i Ingarö IF.

– Vi har haft uppstartsmöten både på SPF och PRO, visat oss och tagit dit ett litet pingisbord att provspela på.

Det är inget krav att man ska vara med i SPF eller PRO för att spela med gruppen, även om Kalle gärna slår ett slag för att vara med i en pensionärsförening.

– Det finns så mycket gott att få! Det finns läsgrupper, resegrupper och vävgrupper… Jag har till exempel varit med i en matlagningskurs för herrar, säger han.

Han tycker att det är socialt med pingis. Dessutom försöker han att hitta på olika aktiviteter för pingisgruppen, utanför sporthallen.

– Vi har varit ute och käkat lunch några gånger som avslutning eller uppstart, vi har varit ute och åkt båt någon vända, vi har spelat minigolf. Det händer någonting i början och slutet av varje termin.

Jan-Ove ”J-O” Waldners bror

De som vill kan också anmäla sig till olika tävlingar inom sporten.

– Målet är inte att vi ska tävla, målet är att vi ska röra på oss och ha roligt, säger han och berättar att han nyligen opererat höften och inte kört fler än tre matcher i år med varierat resultat.

Bättre går det för Kjell-Åke Waldner, 62, styrelseledamot och gruppledare för bordtennisen på Ingarö IF. Han var vid tillfället för intervjun obesegrad i divison 5-serien.

Låter namnet Waldner bekant? Kjell-Åke är storebror till den flerfaldige världsmästaren i bordtennis, Jan-Ove ”J-O” Waldner, 60. Den 8 februari 2026 gör J-O också tävlingscomeback efter tio år som pingispensionär, när han och brodern spelar tillsammans för Ingarö i division 4.

– Jag blev övertalad av mamma och det är kul att göra något annorlunda för att skapa uppmärksamhet kring pingisen. Särskilt med tanke på alla ideella insatser som görs, bland annat i Ingarö IF, säger J-O Waldner till Mitt i Stockholm.

Att tävla är däremot inget för pingisspelaren Vera Berg, 70.

– Nej, jag tycker inte om att tävla, säger hon och berättar att hon är trött på att allt går ut på att ”vinna eller försvinna” i dag.

– Vad jag än slår på på tv:n är det tävlingar, tävlingar, tävlingar …

Hon hade önskat att produktionsbolagen börjar satsa på program där vikten av samarbete och omsorg lyfts i stället.

Pingis – en sport för alla

Vera har precis börjat i pingis-gruppen och hon är här av en enda anledning: För att det är kul. Däremot är hon ingen duvunge när det kommer till pingis, det ser vem som helst som tittar på henne när hon spelar. Både hon och Karin skruvar bollarna snyggt över nätet.

Bordtennis har alltid funnits i Veras liv.

– Jag hade tillgång till pingisbord när jag växte upp, min pappa spelade pingis. Jag blev med pingisbord när jag flyttade till hus. Nu har vi pingisbord i vår förening, men det är för kallt att spela på vintern då det står i en ouppvärmd lada.

Numera spelar hon även ”tant-padel”, säger hon med glimten i ögat, som hon startat för kvinnor 55 plus. Bollsinne är något hon begåvats med.

Skulle du säga att pingis är en sport för alla?

– Det är verkligen en sport för alla, säger Vera med eftertryck.

Kalle Högberg håller med.

– Det är ju ingen som kan tackla en. Du jobbar med din egen balans och koordination hela tiden och det är mycket små muskler som rör på sig som man måste hålla reda på. Skaderisken är väldigt låg, säger han.

Innan intervjun är slut frågar jag om det är något sista han vill säga. Utan att tveka säger Kalle:

– Jag är så stolt över gruppen! Alla går framåt och det är fantastiskt att se hur de trivs.