Katastrofen i Nepal fick Kari att ta ett livsavgörande beslut

Kari arbetar för Läkare utan gränser

Kari har varit ute på fyra uppdrag för Läkare utan gränser. Här är hon tillsammans med en kollega. Foto: privat

Privat
Kari tyckte om jobbet på hotellet, men en dag valde hon att säga upp sig. Utan att ha en plan för vad hon skulle göra. Ett år senare befann hon sig i Sydsudan för att hjälpa människor i nöd.

Från en dag till en annan bestämde hon sig för att säga upp sig – utan att ha någon konkret plan eller idé om framtiden. Det var lite konstigt att göra det, men det var något som höll på att hända inom henne.

Så beskriver Kari Rieth dagen 2015 när hon sa adjö till ett spännande jobb där hon hade drivit tre hotell och sysslat med coachning av chefer. Planen var att resa ensam till Nepal och vandra i bergen – och ta reda på vad hon ville göra med livet.

– Jag har alltid älskar att resa och utforska saker, men jag minns att jag funderade på om jag hade en försenad 40-årskris, säger hon och ler.

Kari stannade i Nepal i två månader. Varje morgon gick hon upp i gryningen, tog långa vandringar och gick och la sig tidigt. Hon sökte och sökte efter något meningsfullt, men fann inga svar.

Ville göra något

Några dagar efter att hon kommit hem till Norge inträffade något förfärligt. Nepal drabbades av ett kraftigt jordskalv och mer än 7000 människor förlorade livet. Det var det kraftigaste skalvet i landet sedan 1934.

– Det var fruktansvärt. Jag hade fått många vänner där och jag visste inte om de levde eller hade dött. I dessa länder måste de kämpa hårt och de har så lite – och ändå är det just de som drabbades hårdast. Det kändes så orättvist, säger hon.

Då bestämde sig Kari, som då var 45 år, för att dra igång en insamling för att hjälpa invånarna i landet. Något som skulle visa sig vara det första steget mot något större. I framtiden skulle hon vara med och göra skillnad.

– Jag tror att det var då som jag gick från att vara norrman till att bli världsmedborgare, säger Kari.

Hon hade alltid beundrat Läkare utan gränser och arbetet de gör. Ända sedan hon var ung hade Kari drömt om att arbeta för denna organisation, men hon släppte alltid tanken eftersom hon trodde man behövde ha medicinsk utbildning för att kunna hjälpa till.

– Men till min stora förvåning kom det under ett informationsmöte fram att 50 procent av alla som jobbar i fält för Läkare utan gränser är icke-medicinsk personal.

Första uppdraget

Och sju månader och en tuff rekryteringsprocess senare befann sig Kari i Sydsudan på sitt första uppdrag. Sedan dess har hon varit i Pakistan, Nigeria och Jemen för Läkare utan gränser.

– Jag minns väl första dagen på uppdrag. Det var väldigt varmt i Sydsudan, nästan 40 grader. Jag minns att värmen slog emot mig som en vägg när jag gick av planet. Och en flygplats där nere är inte som flygplatser som vi är vana vid här. Där var totalt kaos och jag kände direkt att det var en plats där jag skulle bli berövad lite av min frihet.

Kari berättar att det var höga stängsel med taggtråd utanför huset de bodde i, att bilen måste backas in i garaget för att de skulle kunna komma iväg snabbt om det blev nödvändigt och att hon aldrig kunde röra sig fritt eller ensam utomhus.

– Det är inte lätt att leva sex månader på en ny plats där allt känns nytt. Man kommer till ett främmande land, ska äta annorlunda mat, man bor enkelt med sina kollegor och är tillsammans 24 timmar om dygnet. Du arbetar långa dagar och arbetet är intensivt, berättar Kari.

– När folk är stressade och slitna visar de inte sina mest smickrande sidor. Då är det extra viktigt att ta fram den tålmodiga och empatiska sidan av sig själv.

– Dessutom behöver man sätta sig in i kulturen som man befinner sig i. I Jemen hade vi till exempel en moské som närmsta granne och varje morgon klockan 5 hördes böneutrop i högtalarna. Det är också en del av att vara i fält. Liksom det att ta på sig en lång, svart klänning med långa ärmar och täcka håret med slöja i 40 graders värme, sitta på marken och äta med händerna och använda ett hål i golvet som toalett.

Brutal och sorglig värld

När man är ute i fält blir man ställd inför en helt annan verklighet. Bilderna av undernärda barn, bombnedslag, militärklädda män och pojkar med vapen blir en del av vardagen.

– Det finns en värld som man inte riktigt förstår, men som är så brutal och sorglig, säger hon och tillägger:

– Samtidigt är den vacker för organisationer som Läkare utan gränser skänker hopp. Känslan jag får när jag ser ett barn som blivit friskt igen efter ett kolerautbrott tack vare skickliga läkare eller när en kvinna som upplevt det allra värsta ler och pratar med en psykolog är obeskrivlig. Det är fint att arbeta med kollegor som tror på att de gör nytta. Dessa människor gör det lilla extra varje dag. De jobbar intensivt dygnet runt – och de gör det inte för pengar eller prestige.

Kari har flera olika uppgifter och hon måste vara förberedd på att läsa sig nya saker varje dag. Den gemensamma nämnaren för det hon gör är personalfrågor. Hon ser till att det rekryteras bra och kompetenta medarbetare. Hon planerar, koordinerar och budgeterar. Dessutom tar hon ekonomiska beslut som gör att pengarna från givare blir använda på ett säkert sätt.

Efter de fyra uppdrag du har varit på, vad har gjort starkast intryck?

– Om jag måste välja ett av uppdragen så väljer jag Jemen. Det var både den mest fantastiska och den mest hemska upplevelsen. Jag tror aldrig att jag har varit så arg och ledsen som när jag var där. Jemen är i krig och miljoner av människor är på flykt, hälso- och sjukvården har rasat samman och statligt anställda har inte fått lön på flera år. Det uppdraget gjorde ett stort intryck på mig. Världen är fruktansvärt orättvis, säger Kari och får tårar i ögonen.

Jobbar nära fronten

I Jemen har Läkare utan gränser arbetat cirka 10 kilometer från frontlinjen. Där drev de akutmottagning, utförde kirurgi för krigsskadade, hade förlossningsavdelning, barnmottagning, mottagning för undernärda samt avdelning för koleradrabbade.

– Det finns en kontant känsla av nöd och desperation i landet. Och det som är värst är barnen. Det är så smärtsamt.

Hon berättar om en liten mager flicka som ligger i en säng på avdelningen för undernärda.

– En timme efter att jag tittat till henne så låg hon död i armarna på läkaren. Föräldrarna hade inte hunnit komma till sjukhuset i tid. Den kvällen grät jag. Jag grät för hennes skull, för henne föräldrars och för Jemens skull. Tänk så många som är i samma situation.

Kari berättar flera hjärtskärande historier om invånarna i landet. De har berättat för henne att de ofta ligger vakna om nätterna och lyssnar till bombnedslag efter bombnedslag precis utanför fönstret. De undrar hur länge de och barnen kommer att få leva.

Hur är det att komma tillbaka till Norge efter en sådan resa?

– De första dagarna hemma känns det nästan lite euforiskt. Saker som vanligtvis är vardag blir stora upplevelser. Det där att äta en macka med ost och kaviar blir en stor upplevelse. Att gå till affären och se att den är full med matvaror gör mig helt fascinerad. Att kunna duscha varmt länge känns fantastiskt. Och friheten känns överväldigande de första dagarna, bara att komma ut i skogen och andas frisk luft i lungorna, säger hon.

Mellan varje uppdrag har hon allt från en till tre månaders paus hemma. Då laddar hon batterierna och gör sig redo för nästa resa. Och att ladda batterierna betyder att gå ut och vandra, vara med vänner och bara känna sig trygg.

– När du är i fält är du i ständig beredskap. Väskan står packad hela tiden och om det skulle smälla är man är redo att fly. Det är underbart att vara hemma helt ensam och känna sig trygg.

Nu när du har varit ute på fyra uppdrag, vad händer sedan?

– För mig har åren med Läkare utan gränser varit mycket viktiga. Jag känner att jag varit lyckligt lottad som har fått vara med och bidra och göra skillnad. Valet jag gjorde 2015 har lärt mig att det är viktigt att våga ge sig ut ur sin bekvämlighetszon. Samtidigt känns det viktigt att understryka att du inte måste åka till Afrika för att göra skillnad.

Att bry sig om sina barn, sina föräldrar, andra närstående och inte minst miljön är lika viktigt.

– Egenskapen att bry sig om är underskattad. Jag tänker också att Läkare utan gränser är lyckligt lottad att det finns så många givare som bryr sig.

Detta är Läkare utan gränser

Läkare utan gränser är en oberoende, internationell och medicinsk hjälporganisation som bildades i Paris 1971 av en grupp läkare och journalister (Médecins Sans Frontières). Syftet var att bilda en organisation som satte människor före politik. Huvuddelen av finansiella medel kommer från privata givare (90 procent). Läkare utan gränser tar aldrig ställning i konflikter och arbetar i dag i drygt 70 länder. 1999 mottog organisationen Nobels fredspris.

Läs mer på: www.lakareutangranser.se

Farah tvingades lämna sin son för att kunna fly

Mer samhällsinnehåll hos allas.se: