Lotta Klemming är ostrondykare – enda kvinnan i hela Norden

Lotta Klemming en av få kvinnliga ostrondykare.

”Som ostrondykare trivs jag med livet. Jag känner en meningsfullhet”, säger Lotta Klemming.

Foto: Olivia Thordén Rubie

Under ytan bland sjögräs, blåstång och rödalger har Lotta sin arbetsplats. Hon är Nordens enda kvinnliga ostrondykare.
– Man känner verkligen att man lever och blir ett med klimatet. Jag är stolt över mig själv och det jag gör.

Lotta Klemming längtar efter när höststormarna drar in över kala öar och kobbar i norra Bohuslän. När himmel och hav är gråa och vinden och vattnet kyligare utanför Grebbestad då är det goda förhållanden för att plocka vilda ostron.

Jag tänkte mig att en ostrondykare skulle vara en stor, grov och stark man. Jag är en liten och seg tjej.

Hon är Nordens enda kvinnliga ostrondykare och berättar i boken Vildplockade ostron (Natur & Kultur) om sitt ovanliga yrkesval.

– Havet gör mig lugn och fri. Tidigare i livet har jag känt mig instängd och längtat ut. Som ostrondykare trivs jag med livet. Jag känner en meningsfullhet, säger Lotta.

Att arbeta med ostronfiske är egentligen mer än ett yrke, det är ett sätt att leva som kräver engagemang och kärlek – inte minst till naturen. Lotta brinner för att sprida kunskap om svenska ostron och ett hållbart sätt att ta hand om och äta delikatesserna.

Se också: Stina brände ut sig - och blev biodlare

I pappas fotspår

Det är 30 år sedan Lottas pappa Peter och hans bror Bengt började plocka ostron på fritiden och sedan dess har deras företag växt och utvecklats. Lotta följde gärna med sin pappa ut i båten som barn och tog redan i tidiga tonåren dykcertifikat, men att hon skulle gå i pappas fotspår hade hon inte en tanke på då.

– Jag tänkte mig att en ostrondykare skulle vara en stor, grov och stark man. Jag är en liten och seg tjej. Visst har jag alltid varit en pojkflicka som spelat fotboll, men jag gillar färg, form och vackra saker också. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Lotta Klemming plockar ostron under vattnet i full utrustning.

Lotta Klemmings arbetsplats är ostronbankarna utanför Grebbestad. Korgen fylls med 30 kilo ostron innan hon tar sig upp.

Foto: Olivia Thordén Rubie

Efter att ha arbetat i modebranschen några år kände Lotta när hon var 25 år att det var dags för något nytt. Tankar kring vad hon ville göra i livet landade i att hon älskade att vara vid havet och att hon ville arbeta med sin pappa och farbror. Det är också de som har lärt henne allt om ostronplockning, någon formell utbildning finns inte. Lotta insåg snabbt att en ostrondykare inte behöver vara stor och stark – och att hon hade hamnat rätt.

– Det handlar mycket mer om beslutsamhet och ihärdighet, att ha ett hårt pannben.

Men visst är det fysiskt tufft och slitsamt och visst måste man vara beredd på att arbeta i alla slags väder, på vintern är vattnet nollgradigt.

– Man känner verkligen att man lever och blir ett med klimatet. Jag är stolt över mig själv och det jag gör. Det har gett mig självförtroende och självkänsla, säger Lotta som under perioder mått dåligt och känt både dödsångest och självhat.

Livet som ostronplockare har blivit en läkande process och ­Lotta vet att det är det här hon vill göra nu och i framtiden.

Kämpade för sitt liv

Att arbeta som ostrondykare kan vara riskfyllt, det gäller att hålla koll på utrustningen och inte stanna under ytan för länge så att luften i tuberna tar slut. Eftersom de ofta dyker på grunt vatten, från en och en halv till tretton meter, menar Lotta att olycksrisken är liten. Hon har dock själv varit med om en incident som skrämde henne rejält.

– Jag hoppade i med en ny dykväst som jag inte hade testat och den var alldeles för tung för mig. Jag blev övertung och hamnade upp och ner i det nollgradiga vattnet. Luften började ta slut och jag kämpade för mitt liv. Mirakulöst lyckades jag i sista stund hamna på rygg och fick flytkraft. Jag lärde mig en läxa, man ska alltid testa ny utrustning innan man dyker.

Iförd torrdräkt, med underställ och tjock overall under när det är kallt, latexmössa, gummihandskar, simfenor, lufttuber och 14 kilo bly hoppar Lotta i vattnet vid någon av ostronbankarna utanför Grebbestad. På armen har hon en stor orange plastkorg att plocka ostronen i.

– Det är som en skog under ytan med sjögräs, blåstång, knöltång och rödalger. Det är ett otroligt livfullt hav med småfisk, kräftdjur, musslor, snäckor och sjöstjärnor. Man hör ofta ett puttrande ljud från plankton utom på vintern då det är tyst och havet går i ide.

Du kan inte länsa Västkusten på ostron då kommer de kanske inte tillbaka.

I vattnet känner hon inte av den tunga utrustningen och svävar nästan viktlöst likt en astronaut i rymden. Ostronen ligger utspridda, som guldpengar på botten, de är skatter som måste plockas varsamt, de skärs eller bryts försiktigt loss. När korgen är full väger den 30 kilo.

– Här finns både de inhemska, svenska ostronen Ostrea edulis, som också kallas Grebbestads­ostron, och de invasiva japanska ostronen Crassostrea gigas och vi plockar båda.

Plockar bort plast

Hållbarhet är en viktig, för att inte säga avgörande del, när ostronen plockas. Ostronbankarna hanteras omsorgsfullt och dykarna passar på att plocka bort plast om det finns.

– Du kan inte länsa Västkusten på ostron då kommer de kanske inte tillbaka. Vi tar ansvar och plockar bara de stora ostronen och låter de små växa till sig – och vi plockar hellre för lite, säger Lotta.

Till konsumenterna/ostronätarna ger Lotta rådet att välja svenskt framför importerat och hellre njuta av två ostron än klämma i sig ett dussin.

Lotta Klemming trivs som ostrondykare.

– Efteråt är man trött och mör och tacksam över att få komma in i värmen, säger Lotta. Ett ostrondyk brukar vara i tre timmar, på vintern är vattnet nollgradigt.

Foto: Olivia Thordén Rubie

I hållbarhetstanken ingår också att hålla efter beståndet av de japanska ostronen så att de inte tar över och konkurrerar ut de inhemska och att ta till vara på andra ätliga skaldjur, men det är inte helt lätt att introducera nya sådana.

– Det finns till exempel väldigt gott om strandsnäckor här som man äter i många europeiska länder, men vi svenskar är väldigt traditionella när det gäller skaldjur så det tar tid att få folk att äta sådant de inte är vana vid, menar Lotta.

Även när det gäller emballage har Lotta tagit ställning för ett hållbart, miljövänligt val.

Quiz: Vad borde du jobba med, egentligen?

– Vi packar ostronen i lådor av återvunnet papper som är gjorda i Sverige. Vi vill inte använda lådor som är tillverkade på andra sidan jordklotet, men sådant är komplicerat då det finns ett motstånd inom industrin och som ett litet företag får man kämpa.

Två dykdagar i veckan

En dykdag brukar innebära ostronplockning under dryga tre timmar och oftast blir det två dykdagar i veckan.

– Efteråt är man trött och mör och tacksam över att få komma in i värmen, säger Lotta.

Men arbetet består av många andra moment, rensningen av ostronen som görs helt för hand är mycket tidskrävande.

– Ostronen är så känsliga och det är ett hantverk att rensa dem med morakniv och skrapa. En maskin skulle förstöra ostronen, förklarar Lotta som ibland får frågan varför de inte effektiviserar rensningen med maskiner.

Till arbetsuppgifterna hör även att hålla kontakten med restauranger och grossister, rapportering till myndigheter, packning, leveranser och att ta hand om utrustningen.

Boken Vildplockade ostron

I boken Vildplockade ostron berättar Lotta Klemming om sitt ovanliga yrke och vardagen vid och i havet.

Självklart äter Lotta gärna ostron och menar att inget slår ett nyplockat, pinfärskt ostron som avnjuts precis som det är vid havet.

– Det är fantastiskt! Ostron kan smaka väldigt olika beroende på årstiden. Man kan känna skillnad på sälta, sötma och mineralitet.

Men samtidigt gillar hon nya sätt att servera ostron och innovativa smakkombinationer – och i boken finns recept av flera kända kockar.

– Det är så roligt att se vad restaurangerna kan göra. Ostron kan användas på så många sätt och ostronskeptiker kan säkert omvändas.

Sussie startade en krog för att ge sonen ett riktigt jobb
Så mycket mindre tjänar du i kvinnodominerade yrken