Maria: Jag vågar inte tänka på vad som hänt om mamma inte haft mig
Jag har aldrig legat sömnlös och oroat mig.
Det har jag nu, för hemtjänsthaveriet skrämmer mig på riktigt.
Annika Jankell om kampen för sin mamma
Historierna om hemtjänsten tar mig tillbaka till den ständiga oro under åren som min egen mamma hade hjälp.
Det började med ett lårbensbrott. Efter operationen skickades mamma hem med ”trygg hemgång” – och kom hem till ett tomt och mörkt hus en kväll i smällkalla vintern där ingen från hemtjänsten väntade som utlovat.
Mamma var glasklar och vägrade lämna bilen innan de kom. Jag skällde mig hes på samordnaren dagen därpå.
Det blev vår första insikt om att det som borde vara självklart inte alltid är det, och att ”trygg” ibland bara är ett tomt ord.
Timmarna med hemtjänst blev fler, löftena om sällskap och social tid mer generösa. Mamma skulle inte behöva äta ensam, få komma ut på promenad, ha fika-sällskap och stöd på den korta promenaden till fotvården. Men när tiden blev för snål för att hjälpa med ytterkläder före och efter promenaderna så inskränktes de ofta till att hämta lite luft ute i rullstol. Tanken om rörelse försvann i tidspressen.
#hemtjänsthaveriet
Efter ett långt yrkesliv förväntar vi oss en trygg ålderdom. Men hur trygg är den i dag?
I Allas granskning av hemtjänsten berättar vi om vanvården och om dem som gör sitt yttersta för att hjälpa. Om systemfel men också om de goda exemplen.
Ta del av hela granskningen Hemtjänsthaveriet här
Det är detta som skrämmer mig
Det stora bekymret var maten.
På grund av en operation många år tidigare kunde mamma inte äta vad som helst, inget helt kött och inga torra färsbiffar.
Det slutade med hemlagade portionslådor, lagade av mig och min syster. Jag ringde varje dag och kollade vad hon ätit. Att hon ätit. Däremellan reste vi, jag 60 mil från Stockholm och syrran tre timmar i tåg från Skåne för att laga mat i nästan industriella mängder: Tio paket fiskgratäng, lika många Janssons, alltid Janssons, kycklingbiffar i sås….
På frysen satt en matsedel skapad av oss: Måndag Janssons, Tisdag Fiskgratäng, Onsdag Köttbullar med mos, Torsdag Janssons… Allt hemtjänsten behövde göra var att värma i ugnen och servera.
Hur det skulle ha gått annars, vad mamma skulle ha ätit – om hon ätit – vågar jag inte ens tänka på. Vad hade hänt om mamma inte haft oss som reste och lagade mat som hon kunde äta? Vad händer med dem som inte har anhöriga?
Det är oron för att inte få hjälp med basala behov, som riktig mat, hygien och att inte tas på allvar som skrämmer mig och har hållit mig vaken om nätterna.
”Utan de här killarna skulle jag inte klara mig”
Mamma bemöttes med respekt, även om tiden var knapp. Hon fick duscha tre gånger i veckan, alltid med kvinnlig hjälp.
Killarna från Eritrea hade ibland svårt att hantera den svenska husmanskosten, men jag minns så väl diskussionen när hon berättade att en familjevän hon alltid tyckt mycket om ”nog var SD:are”.
”Jag måste tala om för honom att utan de här killarna skulle jag inte klara mig”, sa hon.
Mamma bannlyste redan när jag var barn ”Ja, må hon leva” på födelsedagar. Hon ville inte räkna ner till 100. Klokt skulle det visa sig. När hon fyllde 96 sjöng vi som alltid om ”en enkel tulipan på bemärkelsedan” i stället. Hon hade tvekat inför att ha en födelsedagsfest, men hon älskade det och jag är rätt säker på att hon visste att hon tog farväl.
Några veckor senare samlades vi som firat henne igen, till hennes begravning. Precis innan den sista psalmen var slut såg jag i ögonvrån en kvinna som suttit längst bak i kyrkan slinka ut genom dörren. Jag kommer aldrig att veta säkert, men jag tyckte mig känna igen henne från hemtjänsten.
Artikeln är en del av Allas granskning Hemtjänsthaveriet. Nya delar i granskningen publiceras varje dag på allas.se med start 15 april till och med 21 april.