Michael var assistent till Ola – fick lära sig om Sveriges mörka historia: Barn togs från sina föräldrar

Olösta fallet: Mordet på Anders Gustafsson

Att läsa boken känns som att slungas tillbaka till 1800-talet. Men det som Michael Verdicchio skriver om – hur barn med funktionsvariationer, och ibland inte ens det – behandlades inträffade långt in på 1980-talet.

Han berättar om tvångssteriliseringar och om barn som stämplades som sinnesslöa utan skäl. Många kom helt enkelt från fattiga hem, hade svårt att koncentrera sig i skolan eller ansågs ”asociala” eftersom de hade en stökig hemmiljö.

– Det var fruktansvärt att upptäcka att barn med funktionsnedsättningar kunde tas från sina föräldrar, vissa bara för att de hade en hörselskada eller svårt med språket. De klassades som ”idioter” eller ”obildbara” och låstes in på institutioner. De fick sova i sovsalar, vissa var sängbundna dygnet runt, säger Michael när vi ses för att prata om boken, som han jobbat med i flera år.

– Många barn blev mycket mer funktionsnedsatta av att leva isolerade och understimulerade. De blev också hårt medicinerade för att hålla sig lugna och inte rymma.

Att Michael Verdicchio, prisbelönt journalist på Göteborgs-Posten, började gräva i detta handlar om hans personliga historia. Som 18-åring fick han jobb som personlig assistent åt Ola Martinsson, 48 år när Michael kom in i hans liv. Ola föddes 1961 med cerebral pares och var rörelsehindrad, men intellektuellt sett som vem som helst.

– Jag var väldigt nervös i början. Men vi hade roligt ihop, Ola var jättetrevlig. Han var genuint snäll och väldigt humoristisk. Hans passion i livet var fotboll, säger Michael, som lyser upp när han berättar om allt kul som de två gjorde tillsammans.

Ola talade väldigt långsamt, så i början hade Michael svårt att förstå honom. Men snart blev de vänner, och Michael stannade kvar i sex år tills han började arbeta som journalist.

Föräldrarna kämpade

Det var många år senare, efter att Ola gått bort 2020, som Michael började gräva i hur barn med funktionsvariationer haft det bara några decennier tillbaka. Han hade många samtal med Olas pappa Åke Martinsson, en eldsjäl och förgrundsgestalt inom det som då kallades handikapprörelsen.

– Jag insåg att Ola fått ett väldigt fint liv jämfört med många andra barn i liknande situationer – det var som natt och dag! Det berodde på att hans föräldrar kämpade så hårt för honom och för att de bestämde sig för att ha kvar honom hemma.

Som Olas pappa själv säger: ”När Ola föddes fanns det inga handikappade ute i samhället. Jag hade aldrig ens sett en handikappad.” Åke och hans fru Hjördis uppmanades att lämna bort Ola och glömma sin son. Men de vägrade.

Ett av de hem som barn fördes till var Stretered utanför Göteborg. Det startades 1895 och kallades ”anstalten för sinnesslöa”. På 1970-talet hade det växt till ett av Sveriges största vårdhemsområden med 700 vuxna och barn intagna. En del hade svåra funktionsnedsättningar. Andra inga alls.

Barnen kallades för nummer

Michael har läst runt 250 journaler därifrån, pratat med personal och även med ett tiotal personer som varit inlåsta där. Bland annat Claes, som blev nummer 117-A på Stretered år 1954. För så var det: Barnen kallades för nummer i stället för namn.

– Claes var blind, och efter att ha gjort tester som var omöjliga att göra för någon som inte såg – som att peka ut färger eller stapla klossar – klassades han som ”obildbar”. Han överlämnades till vården för sinnesslöa utan rätt till skolgång, berättar Michael.

När Claes senare kom ut från Stretered förändrades hela hans liv. Som vuxen blev han pianist, drev en framgångsrik musikaffär och skrev musik åt bland annat dansbandet Flamingokvintetten.

I Pojken med nallen beskriver Michael hur barnen medicinerades med läkemedlet Mallorol (förbjudet sedan 2004) och misshandlades. Det fanns en speciell ”straffbok” där personalen skrev upp när de slagit någon. Många barn försökte gång på gång rymma hem till sina föräldrar.

Michael fick höra talas om en ramsa som hemlighetsfullt viskades på Stretered: ”Först konfirmationen, sen blindtarmen”. Ramsan handlade om det som numera är känt: Att personer som ansågs ”fel” steriliserades mot sin vilja. På Stretered började det 1939. De som drabbades var ofta tonåringar som uppgavs vara ”sexuellt opålitliga”. I boken avslöjar Michael att man på Stretered lurade barnen till sjukhuset genom en lögn – att säga att de skulle operera blindtarmen.

– Det där om blindtarmen var rena skräckramsan som barnen fick höra.

Monika, som var personal, berättar i boken: ”Man kunde inte säga till ungdomarna varför de skulle opereras. Då hade det blivit uppror på avdelningarna. Så till dem som frågade sa man i stället att de skulle operera bort blindtarmen.”

Michael upptäckte att nästan hela skolklasser lurades till sjukhuset på detta sätt, ofta direkt efter konfirmationer och skolavslutningar.

I en journal från 1958 står det om en flicka: ”Sexuellt opålitlig. Visar starkt intresse för pojkar och kärlekslitteratur. Hennes uppträdande ger upphov till oro och spänning omkring sig”. Hon blir steriliserad. En annan har ”visat intresse för homosex”. Också steriliserad. Detta pågick systematiskt till mitten av 1950-talet, med fall ända in på 1960-talet.

Liksom Åke och hans fru Hjördis, som fick höra att de borde lämna bort sin Ola, kände många föräldrar sig pressade när samhället ”erbjöd sig” att ta hand om barnen. Många stod inför ett omöjligt val: Ta hand om barnet för alltid eller lämna bort det.

– Jag vill inte svartmåla någon som lämnade bort sitt barn. De som hade barn med funktionsnedsättning då hade det inte lätt eftersom det inte fanns någon hjälp, säger Michael. Jag vill inte heller svartmåla dem som jobbade på institutioner. Många sköterskor gjorde det bästa de kunde för barnen. Skurkarna var inte personalen, utan snarare hela systemet.

Hur har det känts att läsa journalerna?

– Jag har gråtit jättemycket. Jag har känt alla känslor man kan känna, tror jag. Jag har varit arg, men också skrattat ibland åt en del roliga historier.

En sak överraskade Michael under arbetet med boken:

– Att det här berör så otroligt många människor i Sverige. Det är en så viktig del av svensk historia.

Samhällets syn på funktionsnedsättningar har förändrats radikalt de senaste decennierna. En milstolpe var 1994, när LSS-lagen kom. Den slår bland annat fast rätten till personlig assistans och att kunna leva ett gott och självständigt liv med sådant som studier och arbete.

För Michael har det blivit viktigt att hålla de här frågorna levande.

– Jag har insett hur enormt mycket rätten till assistans och stöd i sin vardag betyder. Det handlar faktiskt om liv och död.

Här blir Michael Verdicchio blank i ögonen och ber om ursäkt för att han är ”lite blödig”.

– Det handlar om rätten att få uppleva hela livet. En barnfamilj borde inte behöva kämpa mot myndigheter i åratal bara för att deras barn ska få rätt till assistans och kunna leva ett normalt liv. Ett eller två förlorade år är en evighet i ett barns liv. I grunden är det vad allt handlar om även i dag: Får alla människor möjlighet att uppleva hela livet?