Randis farbror dog på kritiserade Vipeholmsanstalten: ”Staten borde be om ursäkt”

Amanda medverkar i filmen om kariesexperimentet på Vipeholm

Vikt: 1 400 gram.

Så mycket vägde 18-årige Inge Torkel Mossige-Norheims hjärna när den skickades till Hjärnlaboratoriet i Uppsala 1952, enligt obduktionsprotokollet.

Han hade precis avlidit på ”sinnesslöanstalten” Vipeholm i Lund och var ”en yngre, starkt avmagrad man”. Han vägde bara strax över 32 kilo innan han dog, fastän han var 171 centimeter lång.

Hans hjärna skickades till Uppsala utan hans föräldrars vetskap, men med statens godkännande.

I dag är den försvunnen.

Det vet hans efterlevande släkting, journalisten Randi Mossige-Norheim, 62, som har försökt hitta den.

Inge Torkel var Randis farbror, och den 22 september i år släppte hon boken När du var idiot (Forum), som handlar om farbroderns liv utanför och på Vipeholm, men också om andra patienters tragiska livsöden.

Men vi backar bandet.

152 hjärnor togs utan samtycke

2018 blev Randi uppringd av journalistkollegan Thomas Kanger, som då satt och gjorde research inför sin egen bok om Vipeholmsanstalten, Idiotanstalten: reportage om ett brott (Kaunitz-Olsson).

Han hade känt igen Randis ovanliga efternamn bland förteckningen över de 152 hjärnor som skickades från Vipeholm till Hjärnlaboratoriet i Uppsala.

– Min pappa var död sedan ett antal år då, men jag visste vagt att min farbror, min pappas lillebror, hade varit på Vipeholm, säger Randi och minns när Thomas berättade att hennes farbrors hjärna hade avlägsnats från hans kropp efter hans död, för forsknings skull.

– Jag frös till is, säger hon.

Hon hade ingen aning om det. Det skulle visa sig att hon omöjligt hade kunnat veta. Inga anhöriga hade gett sina samtycken eftersom patienterna på Vipeholm ansågs vara statens egendom. Forskningen möjliggjordes bland annat av dåvarande Medicinalstyrelsen och Vipeholms överläkare Hugo Fröderberg.

– Man gjorde vad man ville med patienterna, säger Randi.

Det där samtalet från Thomas Kanger blev startskottet till den radiodokumentär som hon senare gjorde, tillsammans med Thomas Kanger och Magnus Arvidson, Vipeholmsanstalten, i fem delar för Sveriges Radio P1. 2021 vann de Röda korsets journalistpris och Stora journalistpriset för dokumentären.

Kände du redan då att det skulle bli en bok?

– Nej, det gjorde jag inte. När förlaget hörde av sig, då var min första tanke, det där orkar jag inte. Jag ville inte veta av den där Fröderberg mer, det räckte. Men när jag hade landat lite så tyckte jag, varför inte? Men jag visste inte hur.

– Jag visste bara att jag måste lägga pusslet ännu mer noggrant och det var mycket mer tidskrävande än vad jag hade trott. Jag hade ju en jättestor grundresearch, som var otroligt värdefull, jag fick bygga vidare utifrån den. Och det pusslet är ... det är ett hisnande universum faktiskt!

Pappans efterlämnade skatt

I boken får vi lära känna Inge Torkel innan han skrivs in på Vipeholm, en söt liten lintott med blå ögon, men han pratar inte. Läkarna kan inte hitta något fel på honom men föräldrarna, Randis farmor och farfar, rekommenderas att lämna bort honom, för ”de värdefulla barnens” skull, de två andra syskonen.

Inge Torkel flyttar först till Randis farfars exfru och hennes syster i Djursholm, där han får smeknamnet ”Solskenspojken”. Man förstår att han är älskad.

Randi har fått ta del av Inge Torkels första tid i livet genom hennes farfars smalfilmer och gamla brev, som hennes pappa Sven sparat, liksom allt annat han inte kunnat slänga.

– Min pappa var väldigt speciell och excentrisk. Det var en oförmåga att ta i tu med saker, en oförmåga att slänga, som blev en del av hans karaktär. Han hade sju vindskontor med saker och vi hjälpte honom att stuva om hela tiden och jag var väldigt involverad i det.

– Men vad leder det till när man aldrig slänger något? Alla Konsumkvitton, gemen, pennorna och breven. Och sen är det resten. Det hade ju gått förlorat vid en snabb rationell dödsborensning.

Det är ändå en otrolig skatt som din pappa har lämnat efter sig. Vad känner du för det i dag?

– En fantastisk tacksamhet. Nu fick jag lite rysningar …

– Jag kan ju inte låta bli att tänka att det här har varit meningen på något sätt, att jag skulle hitta den här skatten. För jag tror inte att vem som helst hade orkat de där åren som det tog att rensa, för det är ju inte så att det är sorterat på något sätt.

Randi har också varit självanklagande, varför frågade hon inte sin pappa om Inge Torkel, medan pappan fortfarande var vid liv? De kunde ju prata om allt.

– Jag är nyfiken och så har jag missat det där. Men när jag var liten gjorde min pappa bisarra skämt, miner, läten och härmade sin bror.

– Så förstod jag plötsligt, det var mekanismen i honom som gjorde att jag aldrig ställde frågor. Det var någonting jag tassade kring – och alla tassade kring.

Hennes pappa blev barnpsykiater. ”Var det för att hjälpa andra barn? Barn som inte var hans bror?”, frågar sig Randi i boken.

– Han sa aldrig det, min pappa, men han skulle gottgöra på något sätt det hans bror aldrig fick. Man kan aldrig underskatta effekter i varje familj när ett barn har lämnats bort och antingen glömts bort, eller att man inte riktigt förstår, som syskon, vad som hände, tror Randi.

”Står nära monstren”

När Inge Torkel var 14 hade han blivit både stark och snabb och systrarna som han bodde hos var båda över 70. De hade inte den fysiska kapaciteten att ta hand om Inge Torkel längre, även om de gärna hade velat.

Snart gick hans pappa ur tiden också, Randis farfar, och institution var det enda alternativet för Inge Torkel. Först hamnade han på vårdhemmet Carlslund i Upplands Väsby, där han slog sönder fönsterrutor och fick benämningen ”svårskött” och ”farlig för kamraterna”.

Nästa anhalt: Vipeholm.

Den 8 april 1949 skrevs han in, allmäntillståndet var gott, men han var ”en mycket lågt stående idiot”, enligt journalen. Överläkare Hugo Fröderberg sorterade sina patienter enligt ett system han själv hittat på, där en nolla var lägst och en sexa högst. Inge Torkel sorterade han in i intelligensgrupp 1. De bottennoterade ”står nära monstren”, skrev Fröderberg i en årsberättelse.

Under Inge Torkels tid på Vipeholm pågick kariesexperimentet, som gick ut på att framkalla karies genom att låta patienterna äta specialtillverkade klibbiga kolor som var i princip omöjliga att tugga. Vissa fick en ranson med 24 stycken om dagen.

Inge Torkel verkar ha undantagits från koladieten, berättar Randi, eftersom han var ”mager”. Däremot undersöktes hans tänder ofta, även när han var döende och bara hade några veckor kvar leva.

De flesta patienterna som deltog i experimenten var vuxna, men det förekom även barn.

Ett av barnen var sexårige Kjell. Innan han var tio hade han fått dra ut tre tänder.

– Han var tvångsintagen, kunde inte komma därifrån. Staten, som drev Vipeholm och som initierat hela kariesexperimentet, åsamkade honom lidande, säger Randi.

Kjell är också en av få som efter flera år lyckades bli utskriven från Vipeholm och blev till och med myndighetsförklarad senare i livet.

Det värsta exempel hon såg bland kariesexperiment-patienterna var en som hade 32 hål, en annan dog oförklarligt, och led av en svår tandböld.

– Kariesexperimentet ledde till att vi gick över till lördagsgodis och hela svenska folkhälsan förändrades, men människor har offrats.

Kan du se något gott som har kommit ur det experimentet?

– I min värld finns det ingenting som rättfärdigar det här, ingenting! Det finns inte samtycke och det är svåra lidanden, säger Randi med eftertryck och fortsätter:

– Jag tycker att det är konstigt att staten efter så här många år har haft chansen att gå till botten med det här, alltså att göra den här researchen som jag har gjort, ta reda på anhöriga, be om ursäkt en gång för alla. Det är en smutsfläck på vår gemensamma historia.

Hoppas du att det ska komma en ursäkt nu i och med boken, när det kommer in i ljuset igen?

– Det är klart att jag hoppas. Bara för att det är länge sedan förminskar det inte lidandet, och det tar inte heller bort alla frågetecken hos anhöriga.

Fotnot: Kjell heter egentligen något annat.