Författaren Elin Ylvasdotter hittade hakkors på vinden i släkthuset – och en osannolik kärlekshistoria

5 tips till dig som drömmer om att skriva en bok

Ibland överträffar verklig­heten dikten. Det vet Elin Ylvasdotter, vars osanno­lika släkthistoria fick henne att skriva debutromanen Skammen vi ärvde. Den handlar om en passion som trotsade alla odds, men också om hur olikheter kan söndra och påverka generationer framåt.

I centrum står två unga ­studenter i Uppsala 1942, modellerade efter författarens farmor och farfar.

Den unga Ruth är ny i ­Uppsala och gör allt för att dölja sitt polska och judiska ­ursprung eftersom judehatet sprids även i Sverige. Hon blir blixtförälskad i en annan student, Carl. Snart får hon veta att han varit övertygad nazist, men att han ändrat åsikt strax innan de två träffades. Skulle de ändå kunna fortsätta tillsammans?

– Jag ville skriva om deras kärlekshistoria eftersom jag alltid vetat om den och fascinerats av den. Det är egent­ligen helt osannolikt att jag finns till över huvud taget. Farmor och farfar trotsade verkligen allting när de blev ett par, säger Elin.

Romanen utvecklades och blev också en berättelse om arv, värderingar och inte minst hur nazismen på­verkade Sverige trots att vi stod ­utanför kriget.

Elins pappa är historiker, och tack vare ­honom fick hon tidigt veta en del om släktens bakgrund. Bland annat att hennes farfar var övertygad nazist en ­period som ung. Hans föräldrar var i sin tur välkända nazister, högt uppsatta akademiker som öppet propagerade för Hitler.

– Det var aldrig en hemlighet för mig. Men vi pratade inte om det så konkret i släkten, utan mer generellt och nedtonat. Som att de var ”lite tyskvänliga”, som många ­andra svenskar i borgerlig­heten var under kriget.

Elin fick senare veta att det stod ett par mycket speciella kartonger på vinden i släktens sommarhus – lådor som var fulla av saker efter farfaderns föräldrar. Hon blev nyfiken och bestämde sig för att se ­efter med egna ögon.

En dag för tre år sedan gav hon sig upp på vinden och ­tittade ner i kartongerna.

– Det blev en chock, berättar Elin och gör en grimas.

– Allt blev så konkret. Att hitta massor av hakkors, ­bilder på Hitler och korrespondens mellan min farfars föräldrar och tyska nazister, undertecknade med Heil ­Hitler­… Dessutom i sommarhuset som jag älskar väldigt mycket. Deras åsikter blev så otroligt tydliga. Det är en sak att vara tyskvänlig, och något helt annat att ha direkt kontakt med nazist­partiet i Tyskland och att ­genuint hålla på Hitler.

Hoppades på Hitler

Elin minns ögonblicket på vinden väl.

– Min första känsla var skam. Att jag inte ville prata om det. Men sedan kom ­någon sorts ansvarskänsla – hittar man sådana här saker så har man ett ansvar att inte bara packa ner det och stänga igen. För det handlar inte bara om min släkt, utan om Sverige och vår relation till Nazityskland.

Det som Elin tycker är mest svårsmält är att hennes ­pappas farföräldrar aldrig gav upp sina nazistiska åsikter. Det märks tydligt i ett brev skrivet så sent som 1951.

– Det var det mest chockerande jag hittade. Brevet ­visade att pappas farföräldrar fortfarande hoppades att ­Hitler skulle få upprättelse, trots att de själva hade ­judiska barnbarn. Det är viktigt att det kommer fram att de ­nazistiska åsikterna inte dog 1945, utan det fanns ­människor i Sverige som fortfarande hade den över­tygelsen. Även om många ­dolde det.

Bokens titel, Skammen vi ­ärvde, är talande. För skam går som en röd tråd genom boken. Carl skäms över sina föräldrars åsikter, och för att han själv var nazist under en tid. Han skrev till och med en debattartikel om att det är fel med ”rasblandning”. Ruth, å sin sida, skäms över att hon är judinna.

– De bar varandras skam på något sätt. Bokens Carl försöker uppmuntra Ruth att prata om det judiska. Hon i sin tur försvarar honom i hans skam över sitt förflutna som nazist.

Och skam är alltså en känsla som även Elin känt, ju mer hon fått veta om sin släkt.

– Det är klart att jag helst skulle velat ha någon från motståndsrörelsen i släkten, någon som stred mot nazisterna. Jag måste erkänna att jag kan bli avundsjuk på det. I stället har jag det motsatta, säger Elin.

Men faktum är att hon ­börjat se sin farfar som en sorts motståndshjälte.

– Han trotsade sina för­äldrar och gifte sig med en ­judinna. Och det största brottet för en nazist var ju att skaffa barn med en jude, ­precis det han gjorde.

Romanen handlar om kärlekens kraft, men också om svårigheterna. Särskilt för Ruth blir livet inte alltid helt lätt. I boken accepteras hon nätt och jämnt av sina nazistiska svärföräldrar, men inte mer. Carl står som en åsna mellan två hötappar och ­lyckas inte alltid ta parti för sin hustru.

Som läsare går tankarna kring om det var värt att ­hålla fast vid äktenskapet, ­särskilt för Ruth?

– Jag tror det. Det var ­absolut Ruth som fick offra mest. Men båda var otroligt envisa i att de skulle klara det här, och de kom att betyda väldigt mycket för varandra. Jag tror att de behövde varandra. Men det är klart att jag tänkte när jag skrev ­boken: ska ni verkligen ge er in i det här?

En sak som Elin vill få fram med sin roman är att människor är komplexa.

– Pappas farmor och farfar, Lisa och Herman i boken, hade helt sjuka åsikter. Men de var inga monster. De försköt ändå inte sin son, utan accepterade att de fick en ­judisk svärdotter och judiska barnbarn.

Elin är inte uppväxt med judiska traditioner, men arvet från farmorns sida har påverkat henne sedan barndomen.

– Ja, jättemycket. När jag var liten ville jag absolut inte att pappa skulle skriva om det judiska som han gjorde som historiker, för jag var rädd att nazisterna skulle komma och ta honom. Jag hade läst Anne Franks dagbok när jag var sju ­eller åtta, och var helt besatt av den.

Sedan kom en period när Elin skämdes över det ­judiska arvet, hon ville bara vara som alla andra. Men som tonåring började hon gå sin egen väg, och argumenterade emot om någon sa något nedsättande om judar eller Förintelsen.

– Jag visste att om Sverige hade blivit ockuperat hade min farmor säkert dödats och jag hade inte suttit här.

Hon minns en speciell händelse, ett hot som skar rakt in i normaliteten. Det var natt i sommarhuset när telefonen ringde. Elin lyfte luren.

– Någon sa ”Är du jude?” och något om att det var synd att jag inte gasats ihjäl. Vad svarar man på sådant?

Farfadern var död sedan många år när Elin föddes, men farmodern hann hon träffa och har några fina ­minnen av.

– Hon beskrevs ofta som återhållsam och lite ångestladdad, men hon hade också en teaterapa i sig. Jag minns när hon lekte med oss barn i sommarhuset.

Kärlek och hopp

Elin är noga med att prata med sina barn om att de har judiskt ursprung på den ena sidan av släkten.

– Eftersom farmor aldrig vågade prata om varifrån hon kom – hon hade riskerat ­livet då – så känner jag ett ­ansvar att göra det nu.

En viktig poäng med romanen är att förmedla hopp, ­säger Elin:

– Att min farfar, som faktiskt skrev nazistiska debattartiklar i tidningen, kunde ändra sig och tio år senare vara gift med en judinna och få tre judiska barn – den ­resan är otrolig. Världen är så kategorisk i dag, allt ses som svart eller vitt. Jag vill ­förmedla att det går att förändras och att försonas.

Du är själv gift och har två barn. Är det viktigt för en kärleksrelation att båda har samma värderingar, tycker du?

– Ja, för mig är det helt avgörande. Men för min del ­visste jag ju direkt vad min man hade för värderingar ­eftersom han, Gabriel Wikström, har varit minister för socialdemokraterna …

Romanens Ruth och Carl bestämde sig för att deras kärlek skulle övervinna alla hinder. Hur är det med författaren själv – tror hon på livslång kärlek?

Elin funderar en stund.

– Det finns något speciellt i att känna att ”jag bara ­måste vara med den här människan fast jag inte borde”. Jag tror inte på Gud, men det är nästan lite åt det hållet. Människor som har träffats på helt osannolika sätt och vet att de egentligen inte borde dras till varandra, men gör det ändå. Man kan inte förklara vad det är, utan det bara drabbar en. Det är häftigt.Elin Ylvasdotter har utgått från sina farföräldrar i boken, men har fiktionaliserat berättelsen.