Agneta Stark om sitt livs kärlek: Jag var inte svartsjuk – trots att Sven älskade sin fru

Här är de fem kärleksspråken

Det börjar inte bra. Agneta Stark, Sveriges första kvinnliga docent i företagsekonomi, träffar den 14 år äldre författaren Sven Lindqvist för en middag efter att han kritiserat hennes forskningsämne i Dagens Nyheter. Året är 1978.

Ingen av dem kan ana att deras möte ska bli starten på en passionerad och innerlig kärlekshistoria som varar i decennier. År efter år överlever känslorna svårigheter som kunde ha fått många att backa.

Sven är nämligen gift sedan ungdomen, medan 34-åriga Agneta är frånskild och har en liten son.

– Han var tydlig med att han älskade sin fru och att han inte tänkte skilja sig. Jag var helt inställd på att vi aldrig skulle få varandra, berättar Agneta Stark när hon tänker tillbaka.

Vi ses hemma hos henne på Södermalm i Stockholm – i den våning som också var Sven Lindqvists hem tills han gick bort 2019.

Efter det där första mötet kan de inte glömma varandra. Agneta minns upplevelsen:

– Jag kände att det här var en människa som kunde vara MIN människa. Det visste jag ganska snabbt – till min stora förvåning, för det var inte välkommet precis.

Efter middagen har de lite kontakt. Sven ger Agneta sina böcker. I september samma år åker han till Kina med sin familj. Då skriver Agneta brev till honom och sparar dem i en mapp, brev som han får när han kommer hem. Därefter fortsätter brevväxlingen, som blir allt mer uppriktig och känslosam.

Tre veckor av åtrå

I tre veckor under sommaren 1979 har de en fysisk relation. Det fullkomligen glöder om de följande breven, och båda beskriver den korta tiden som den lyckligaste i deras liv.

– Det var helt fantastiskt. Obegripligt. Det gällde att hålla sig i ögonblicket eftersom vi visste att det skulle ta slut, berättar Agneta.

Men Sven är tydlig: Han älskar både henne och sin fru Cilla och har inte en tanke på skilsmässa. Det är inte heller något som Agneta ber om.

Du verkar inte ha varit svartsjuk på Svens fru, hur kom det sig?

– Den frågan har jag fått ofta. Men det är något med mig – jag hade känt det tidigare också – att det svåraste är att inte ha den jag älskar hos mig. Om han inte är med mig, så struntar jag i var han är. Om det var hos Cilla eller någon annanstans spelade mindre roll.

De bestämmer sig för att behålla varandra som ”närmaste vänner för livet”. De skriver och skriver. Efter en tid börjar de ses på kafé ute bland andra människor någon enstaka gång. Men att närma sig varandra på ett erotiskt sätt förblir förbjudet.

– Jag kunde inte tänka mig att ljuga och smussla, förklarar Agneta. Sven hade berättat för sin fru, de hade diskuterat sitt äktenskap och hon hade hittat ett sätt att förhålla sig till otroheten som varit och att vi nu skrev brev.

Så här skriver Agneta till Sven:

”Vi har det innerliga och jämlika förbund som du skrev om. Det måste innebära att du avvisar mig om jag kom och ville ha ett fysiskt kärleksförhållande med dig. Och att jag på samma sätt måste avvisa dig. Och det är inte tillfälligt, utan för resten av livet.”

– Det kunde helt enkelt inte vara på något annat sätt, säger hon i dag.

Du trodde aldrig, innerst inne, att det skulle bli ni?

– Nej. Om vår kontakt skulle fortsätta kunde jag inte tillåta mig att tänka så. Det gick bara inte.

70-tal går över i 80-tal och deras intensiva brevväxling fortsätter. De avhandlar förstås sina djupa känslor för varandra, men också litteratur, resor, politiken under Olof Palme, den omtalade Hite-rapporten om sexualitet och mycket annat. Inte minst stöttar de varandra i sina respektive arbeten.

Och med tiden händer det att de tillåter sig att ses, för att till exempel gå på museum. Att bryta helt överväger de inte. Trots att Sven ibland skriver om hur bra han har det med sin fru, även sexuellt. Och två gånger ger sig Agneta in i förhållanden med andra män.

– Då tog jag ett steg tillbaka från Sven, då blev han först svartsjuk även om han skämdes för det sedan. Men de relationerna höll inte, och det berodde på Sven. Nej, det gick inte alls, konstaterar hon krasst.

Tänkte du inte ibland om ert förhållande att ”det här står jag inte ut med”?

– Jag hann tänka mycket. Men vi hade en alldeles speciell relation, och skulle vi kunna ha någon kontakt alls – vilket jag ville – var det så där det var tvunget att vara. Då inordnar man sig. Och jag hade så mycket annat i mitt liv, jag såg till att ägna mig åt vänner, min son, körsång, jag reste och arbetade hårt.

En svår dimension av deras relation är att den är hemlig.

– Med tiden blev det allt konstigare att inte kunna dela något som var så viktigt i mitt liv. Det började jag skriva om i breven 83–84.

Därför tog Sven ut skilsmässa

Åren går. 1985 är det sju år sedan de sågs över den första middagen. Saknaden lyser mer och mer igenom i breven. Allt oftare på ett smärtsamt sätt.

– Jag kan se i breven nu efteråt att det hände något de åren. Tiden går, och vi får båda svårt att stå ut med längtan. Den var ju inte bara en enda känsla, den var så mycket och varade under så lång tid. Det kunde vara en praktisk längtan, men också en fysisk. Efter en öm hand, en blick.

Till slut klarar inte Sven av att leva i sitt äktenskap längre. 1986 förändras allt när han ansöker om skilsmässa. Han och Agneta köper en lägenhet tillsammans och flyttar ihop. Och här slutar brevskrivandet.

Hur gick det sedan?

Hur gick det då, efter all denna saknad och avhållsamhet, det undrar nog varje läsare som slukat de 300 breven. Gav kärleken vika för slentrian?

Inte alls, försäkrar Agneta:

– Det var förstås en stor förändring, men allt bara fortsatte mellan oss med förtroligheter och ett oavbrutet samtal. Vi var ändå borta från varandra en hel del, vi hade våra arbeten och reste mycket på varsitt håll. Så vi fortsatte att längta efter varandra.

Breven fanns där som en bas för resten av deras liv ihop. Agneta pratar om ”det förtroliga samtalet”.

– Vi kom varandra nära genom att vara uppriktiga och inte låtsas. Att vara ärlig blev en grund för vårt förhållande och det fortsatte vi med. Man behöver inte berätta allt, men man måste vara ärlig och känna förtroende.

Kärleken bleknade aldrig av vardagen.

– Nej, det tycker jag inte. Det var ett oavbrutet kalas faktiskt, att vara med Sven, säger Agneta och ler.

Även den fysiska passionen fortsatte, berättar hon.

– Skilda sovrum är nyckeln! Sven var morgonmänniska, och jag kvällsmänniska. Att ha skilda sovrum betyder inte att man inte har en fysisk relation, det har man ju ändå inte när man sover. Men man stör inte varandra, man har en privat sfär och kan läsa om man vaknar mitt i natten. Och vi brukade krypa ner hos varandra och säga godnatt.

Sven gick bort 2019 efter en tids sjukdom. Inte heller hans första fru lever. Det var efter Svens död som Agneta började läsa deras brev och fördes tillbaka till deras kärleks början. Läsandet gjorde ont.

– Det var förfärligt sorgligt. Jag grät och grät. Förlusten av Sven blev så oerhört påtaglig. Det är märkvärdigt att ha fått leva så, med den förtroligheten. Vi hade en sagolik tur kombinerat med väldigt mycket arbete.

Agneta kan förvånas över att de hann skriva alla dessa brev. ”Skrivmaskinen stod alltid framme med ett papper i” minns hon.