Henry, 101, förlorade sitt livs kärlek – då fann han Ajla: "Vänskap har ingen ålder"

Varför äldre behöver synas mer i media

Slumpen har avgjort mycket i Henry Egidius långa liv. Superåldringen, som nyligen blev 101, har halkat in på ett bananskal flera gånger i utbildningar och jobb.

Första gången var redan 1936, när Henry var elva år. Hans föräldrar blev då uppmanade av en lärare på Sorgenfriskolan i Malmö, som förstått Henrys begåvning, att låta honom söka in på läroverket, Latinskolan i Malmö. På den tiden var det vanligast att endast barn i privata förberedande skolor sökte dit.

– Det var lite sensationellt att barn från folkskolan skulle kunna komma in i läroverket, men det gjorde jag ju, säger han när vi möts på hans smakfullt inredda rum på Villa Tollare, ett äldreboende i Nacka som tillhör stiftelsen Stora Sköndal.

Byggnaden är, namnet till trots, ingen villa, utan ett flervåningskomplex. Henrys arbetsrum, som han skämtsamt kallar det, har en betagande utsikt över Lännerstasundet.

I rummet finns designmöbler, som två Josef Frank-soffor, och det sitter modern konst på väggarna. En stor kontrast till hans enkla hemförhållanden i Malmö under hans första levnadsår.

Har skrivit ett 40-tal böcker

I mitten av 1940-talet började Henry studera teoretisk och praktisk filosofi i Lund. Efter att ha hållit en föreläsning om existentialism på Akademiska föreningen blev han handplockad av kulturchefen på tidningen Arbetet att börja arbeta för dem. Henry skrev kulturartiklar och recenserade böcker om psykologi, filosofi och pedagogik. Han blev ett känt namn.

En dag när Henry tog en nypa frisk luft i Lundagård under filosofistudierna kom en man och frågade om han var Henry Egidius.

– ”Skulle du vilja bli amanuens (assistent) på min institution?” frågade han. ”Vadå för institution?” frågade jag. ”Psykologiska”, sa han. ”Jag har inte läst psykologi”, sa jag avvärjande. ”Det kan du göra sen”, svarade han.

Återigen var det slumpen som avgjorde hans väg genom livet. Han blev psykolog och så småningom, utan att ha läst pedagogik, lektor i pedagogik vid Lärarhögskolan i Malmö – och författare av facklitteratur. Han har skrivit ett fyrtiotal böcker inom filosofi, psykologi, pedagogik och vård – och nu romandebuterar han som 101-åring med boken Relationer (Natur & Kultur).

Inspirationen till romanen är vänskapen med den 33-åriga aktivitetscoachen Ajla, som Henry träffade på Villa Tollare ett år efter att hans älskade hustru Anita gått bort.

Anita var anledningen till att Henry flyttade in på Villa Tollare. Hon fick epilepsi som 80-åring och den gav efter några år upphov till en demenssjukdom som gjorde att hon 2020 fick en lägenhet där. Två år senare kom Henry, som då blivit 97, och fick en lägenhet två våningar ovanför Anita.

Livet efter den svåra sorgen

I mars 2023 gick Anita bort och Henry drabbades av svår sorg. Han såg världen som genom ett svart flor, säger han.

Elva månader senare började livet ljusna igen. Han beskriver det som en ridå som plötsligt gick upp.

– Det svarta floret lyftes upp som en ridå på en teaterscen. Det framträdde en ljus och vacker verklighet. Jag kände mig lättad, sorgeåret hade tagit slut, beskriver han händelsen.

Och sedan kom Ajla, Villa Tollares egen nöjeschef, som Henry kallar henne, och livet blev skimrande. Hon ordnar aktiviteter åt de boende som akvarellmålning, bingo och bowling. Eller som det givande samarbetet äldreboendet har med förskolan i bottenvåningen. På Ajlas initiativ berättar Henry sagor för förskolebarnen varannan vecka.

Henry och Ajla fann varandra snabbt. De känner igen sig i varandra i fråga om handlingskraft, ledarskap och kreativitet och började kollaborera i flera av Ajlas aktiviteter.

– Vi har en samhörighet som liknar den som ett gift par upplever när förälskelsen övergår i livslång kärlek. Vi tolkar det som en mycket djup vänskap, säger han och betonar att de diskuterat etiken i att de tillåter sig ha en vänskapsrelation, han som en av de boende och hon som anställd, något som han utvecklar närmare i boken Relationer.

– Jag är inte heller en vanlig boende, säger han med glimten i ögat.

Nej, Henry är inte en vanlig boende. Han har lärt sig namnen på så gott som all personal och de flesta boende, liksom flera av deras anhöriga. Och han bjuder gärna personalen på lunch på restaurang.

I matsalen på Villa Tollare satt han i början av sin vistelse tillsammans med tre levnadsglada damer. Då kom han på idén att de skulle ha en bar efter middagen med olika likörer och viner att välja mellan. Det gav upphov till trevligt sällskapsliv på kvällarna före sängdags.

Så blev han 101 år gammal

Boken Relationer är utformad som ett samtal mellan Ajla och Henry, där Henry delar med sig av historier från sitt långa liv. Bland annat om sina två stora kärlekar, Rut och Anita.

Den första hustrun Rut, mamman till döttrarna Suzanne, 79, och Charlotte, 71, var han gift med i 50 år. Under äktenskapet med Rut träffade han Anita. I boken får man följa hur Henry tampas med sina tudelade känslor. Han valde Rut och barnen.

Först efter Ruts död 1995 återknöt han kontakten med Anita. De hade då väntat på varandra i 35 år, gifte sig 1997 och fick 28 fina år ihop innan hon avled 2023.

Är du rädd för att dö?

– Nej, inte ett dugg. Jag har en naturvetenskaplig grundsyn. Det blir helt enkelt ett slut en vacker dag, säger han och fortsätter:

– Jag tycker att jag redan har levt tillräckligt, det är bonusår som jag nu får till skänks.

Att Henry blivit så åldersrik tror han beror på hans glada humör och att han har haft lätt att hantera problem och svårigheter. Han har sovit och ätit bra och ibland har han unnat sig ett glas vin till middagen.

– Jag har också alltid varit fysiskt och socialt aktiv och aldrig känt något behov av att gå i pension.

Han tittar ut över Lännerstasundet där solen börjar gå ner bakom husen.

– Åh, vilken vacker solnedgång! utbrister han och kommer på ännu en sak att läggas till ingredienslistan för att bli så gammal:

– Att omge sig med vackra saker är viktigt. Det är därför jag inrett mitt rum så trivsamt.

Vilken ålder känner du att du är i?

– Jag vågar inte säga, men 30, säger han och skrattar.

– Jag är inte påverkad av åldrandet när det gäller huvudet, det enda är knäna och den svårigheten har jag kommit över genom att hantera rullstolen så bra.

Ajla och han ses så gott som varje dag och han minns deras samtal in i minsta detalj, som om de var inspelade på band. I Relationer beskriver han hur hon får honom att känna sig trygg och tillfreds.

– Men när hon reste bort på sommaren, i sex veckor, upplevde jag svår ensamhet och tomhet. Då tänkte jag, jag har aldrig skrivit någon skönlitterär bok, men jag har varit med om så underbara upplevelser med Ajla under hela våren att jag måste skriva om dem, säger han.

Känner Ajla sig smickrad över att du skrivit den här boken?

– Vi är båda mycket glada över vad vi åstadkommit, både på boendet och med boken, och om fördjupningen av vår nära vänskap, avslutar han.