Barbro Guaccero debuterar som författare vid 79 års ålder: ”Det största”

Corona-smittan isolerade Barbro på hennes gård i södra Italien. Ensam med sina hundar och sina minnen började hon att skriva. Nu debuterar hon som författare, 79 år gammal.

Barbro Guaccero har i hela sitt vuxna liv bott i Italien, det land som drabbades först och värst av coronasmittan. Italienska myndigheter beslöt tidigt att isolera sina invånare för att begränsa smittan och som första land i Europa stängde hela landet ner i mars 2020.

Barbro Guaccero började skriva under pandemin

Barbro som bor på en gård i Syditalien, femton kilometer från Bari och fem kilometer från närmaste by, Palo del Colle, blev ensam med sina åtta hundar.

– Vi fick i stort sett husarrest allihop och fick bara gå ut för och handla livsnödvändigheter, som mjölk och bröd och kaffe. Vi skulle ha en lista med oss och kunna tala om vart vi skulle om vi blev stoppade av polisen – och det blev vi!

– I stan gick folk ut på balkongerna och sjöng och ropade till varandra, och kunde ändå uppleva gemenskap, men det kunde ju inte jag.

Det var i den isolerade tillvaron, med bara hundarna och sina minnen som sällskap, som Barbros första roman blev till.

Genom föreningen SWEA i Rom drog hon tillsammans med andra svenska kvinnor i Italien igång en bokklubb med fokus på svenska författare. Därifrån var steget inte långt till att börja skriva själv, när föreningen erbjöd en skrivarkurs.

Barbro berättar om känslan när hennes skrivande plötsligt tog fart:

– Jag hade varit tveksam och tänkt att det nog inte var för mig, men så fick vi en riktigt klassisk övning: Beskriv en plats – inga personer, ingen handling, utan bara en plats.

– Jag började beskriva vägen ner till badplatsen vid sjön Vidöstern i Småland där min mormor bodde – och så bara hamnade jag där, och upplevde alltihop igen. Jag bara skrev och skrev och kunde inte sluta.

Barbro Guaccero skriver om sin barndoms Småland

Barbro berättar med värme, och på en svenska som, trots alla år i Italien, har en tydlig småländsk satsmelodi, om det hon kallar för ”min plats i Sverige”, mer så än Lund där hon växte upp med sin familj och gick i skolan. I den lilla byn Tånnö, invid sjön Vidöstern, söder om Värnamo där hennes mormor bodde lekte barnen ute och kunde knacka på vilken dörr som helst om de blev törstiga och ville ha ett glas vatten eller behövde gå och kissa, berättar hon.

Precis så beskriver hon också den lilla idyllen Torstorp i sin debutroman I skuggan av pilträden. Naturen, vikarna och badplatsen vid sjön och skogarna runt omkring är glasklara i minnet, även om Barbro inte varit hemma i Sverige på 15 år eller mer.

Resultatet av resan i minnet blev Barbros första bok, den som så småningom kommer ut som del två i en trilogi och har arbetsnamnet Död så in i vassen. Första delen som hon faktiskt skrev efter sitt skrivgenombrott på kursen, kom till efter ett mer genomtänkt beslut att skriva en deckare.

– Jag tänkte att, ska jag ha en chans att bli utgiven så ska det nog vara en deckare.

Hon hade en deckaridé som hon ruvat på, och som fick ta form i den småländska stad som hon har döpt till Vidstad. Tidpunkten i boken är väldigt specifik – våren 1968.

– Det har lite olika skäl. Dels är jag fullt medveten om att min svenska är gammaldags. 60-talets Sverige är ett Sverige som jag verkligen känner, som det var när jag bodde där, det är det gamla Sverige.

En annan viktig faktor är att boken handlar om en flicka som tar studenten på det gamla viset, när en student kunde kuggas in i det sista, och inte visste förrän minuterna före utspringet om hon blivit godkänd.

– Jag ville att den skulle utspela sig det sista året som man tog den ”riktiga” studentexamen, med muntliga och skriftliga prov, och det var 1968.

Hämtar inspiration ur studenttiden på 60-talets

Barbro som tog studenten på Spyken i Lund 1964 har upplevt den ”riktiga” studentens stress och anspänning.

– När alla förhör och så var över så fick man inte reda på hur man hade klarat sig på annat sätt än att gå in i den stora aulan och se om det låg en mössa med ens namn där. Jag minns att alla mössorna låg upp och ner, med fodret upp och namnskylten inne i fodret – och hittade du inte din mössa så hade du inte klarat det.

Mössan med Barbros flicknamn Rydén låg där den skulle, men hon tycker det är ganska skönt att dagens studenter slipper dåtidens press.

Våren 1968 var också en dramatisk tid, med mordet på den amerikanska senatorn och presidentkandidaten Robert F. Kennedy, majrevolten i Paris och kårhusockupationen i Stockholm. Allt vävs in i Barbro Guacceros debutroman.

Barbro Guacceros eget liv är som taget ur en roman – men en där huvudpersonen har ett betydligt lyckligare öde än det som drabbar karaktären i hennes debutdeckare.

Barbro Guaccero: Att debutera som författare är det största

Barbro var bara 26 år gammal när hon flyttade från Sverige till Italien för att jobba som modedirektris, som titeln hette då, på svenska Hettemarks filial i Bari i Syditalien. Hettemarks Italiana hade öppnat drygt tio år tidigare, och Barbro blev snabbt nära vän med grundaren Ann-Marie Hettemark.

Ett år senare träffade hon sin blivande make Mimmo, de gifte sig och flyttade till hans gamla släktgård som de rustade upp och renoverade i tio års tid. Där bor Barbro fortfarande, i sällskap med sina åtta hundar – men numera utan Mimmo som gick bort i cancer för nio år sedan.

Gården producerade bland annat vin och där vaknade Barbros vinintresse. När hon insåg hur illa ställt det var med utbudet av syditalienska viner på det svenska Systembolaget blev hon vinagent och såg till att ändra på den saken. Alla som på den tiden upptäckte viner från Syditalien kan alltså tacka Barbro för det.

Hon skrev då också, men bara om mat och vin. År 2000 blev hon utsedd till Årets Vinprofil i Allt om Mat och 2006 fick hon samma titel av Munskänkarnas förening.

Livet i Italien efter makens död: ”Jag har blivit kvar”

Numera lever Barbro ensam på gården med sina hundar.

– Mimmo sa alltid att jag skulle återvända hem till Sverige när han var borta – men jag har blivit kvar, säger Barbro med ett leende.

– Min man var min bästa vän och samtalspartner, och så länge han levde tänkte och pratade jag mest på italienska, men nu, sedan jag blev ensam tänker jag mest på svenska. Och skriver.

För Barbro är snart klar med redigeringen av den andra boken om polismästaren i Vidstad och hon har en tredje i tanken.

– När jag väl börjar skriva så har jag hela idén klar för mig, men utan detaljerna som dyker upp under arbetets gång.

– Sedan kommer det roliga i processen – att ta kontakt med med experter, som gamla poliser som vet hur det gick till då, experter på olika typer av sår eller skador och andra experter på blommor som blommar och vilka fåglar som sjunger under just den perioden i Småland. Det var himla kul! Jag skrev till dem på vinst och förlust och de svarade.

Deckartrilogin kan komma att följas av fler böcker.

– Jag har gjort mycket i mitt liv, bytt yrken och kastat mig in i nya saker – men detta, att debutera som författare är faktiskt det största, säger hon.

– Jag har en romanidé också, avslöjar hon. Om jag kan skriva en roman utan deckarens ledstång. Och om jag hinner…

Hon har just påbörjat en kurs i kreativt skrivande på distans på Linnéuniversitet i Växjö.

– Jag känner att det är ju sjutton också att jag inte började skriva tidigare!