På Elin och Pär-Olas gård får grisarna ha roligt – ingen trodde på deras idé

Se också: Syskonkärlek mellan lammungen Måns och hunden Tage

Två knubbiga griskultingar ligger i en lerig damm och blåser bubblor med sina trynen. I hagen lite längre bort är det full galopp över ängarna för en del, nedbäddad vila i högen av halm för andra eller jakt på goda rötter i skogsdungen för de hungriga.

En sugga lunkar mot vattnet, lägger sig först på höger, sedan på vänster sida – hennes små kultingar som just upptäckt världen blir inspirerade och testar de också, innan de får fnatt och tar ett varv runt hagen i stället.

Det här är livet för åtminstone 500 av utegrisarna på Lönneholms gård. Men så har det inte alltid varit.

Bondeparet Elin Karlsson och Pär-Ola Johansson träffades redan på lantbruksskolan. Djurintresse hade de båda två, men det var bara Pär-Ola som växt upp på en gård på landet.

– Jag såg honom från fönstret i mitt rum. Han gick över gräsmattan på innergården vid skolan och då sa jag till min kompis att honom ska jag gifta mig med, säger Elin och skrattar.

Ett par år efter studenten träffades de igen och tre barn senare bodde de på gården som femte generationen i Pär-Olas familj.

Ingen trodde på idén om utegrisar

Grisarna har nog alltid funnits på gården, men på ett mer traditionellt sätt. När idén om utegrisar växte fram efter några år var det nog ingen som trodde på Elins och Pär-Olas idéer. Inte ens Pär-Olas pappa. Hur skulle det kunna vara lönsamt eller praktiskt möjligt med en sådan stor gård som inte bara var en hobby, utan ett levebröd och en professionell verksamhet?

– Vi ansågs nog helt galna.

I dag är den ovanliga grisgården störst i Blekinge. Hälften av djuren går utomhus och hälften inomhus. En av anledningarna till att inte alla grisar är utomhus är regelverket. Det säger att när en sugga flyttat ut så får hon inte komma inomhus igen, och för att kunna övervaka dräktighet och grisningarna på ett säkert sätt för både kultingar och personal så är det enbart inomhus som gäller för just den perioden.

De suggor som flyttar ut kan därmed aldrig bli mammor igen, utan flyttas till den stora flocken tills det är dags för slakt.

– Det blir de äldsta suggorna som får gå ute med sina kultingar eftersom de inte ska ha fler kullar, berättar Pär-Ola.

Ungdjuren går däremot ute hela tiden när de växt upp, och de ha ett härligt liv med mycket att undersöka och upptäcka i hagarna. Ett riktigt äventyrsland för grisar.

– Vi tycker att det är bra med regler som håller smittor och annat borta, men ibland blir det för stelbent och överdrivet. Skrivbordsprodukter som inte har något med verkligheten att göra. Vi hade kunnat vara ännu mer fokuserade på bra djurvälfärd om det var mer sansat. Jag tror inte människor förstår hur krångligt det kan vara att driva en sådan här verksamhet där man går mot strömmen. Pappersarbetet är enormt.

För att kunna erbjuda omväxling till djuren behövs mycket mark – hela 170 hektar i dag, och planen är att det ska bli ännu mer.

– Vi har spanat in ny mark med härliga ytor av skog och backar där grisarna kan röra på sig eller ligga i skuggan varma sommardagar. Framför allt de helvita grisarna behöver tillgång till skugga så att de inte blir solbrända. De som försökt hålla fast en gris vet att smörja in med solkräm inte är aktuellt, skrattar Elin.

De första utegrisarna släpptes ut 2017. De var bara 20 stycken till en början.

– Vi var osäkra på hur det skulle gå, men det gick utmärkt.

Med framgången i ryggen byggdes större och större hagar, fler grisar släpptes ut. Skjul sattes upp, dammar fylldes med vatten och man startade en gårdsbutik för att sälja det mer exklusiva köttet.

– I dag har vi även en bil som vi kör runt med marknader och torg där vi säljer kött från utegrisarna. Och vi säljer även på Coop, säger Pär-Ola.

Vad som händer längre fram vet de inte, men det finns planer på att kunna skicka kött till andra delar av Sverige. Intresset är enormt allt eftersom deras Facebooksida Lönneholmsgrisar vuxit rejält de senaste åren. Här visar de upp vardagen på gården med allt från dramatik och väderproblem till gulliga kultingbilder och inlägg med pedagogisk grisbondekunskap.

– Jag hoppas att fler vågar ha utegrisar på det här sättet. För det går betydligt bättre än de flesta tror. Dessutom blir grisarna friskare av att röra på sig mycket i terräng och köttet betydligt godare, mer som nötkött i smaken. De som provat går aldrig tillbaka, konstaterar Elin.

Själv har hon aldrig funderat på att gå tillbaka till att jobba i butik, som hon gjorde innan de flyttade till gården. Bondelivet är en livsstil hon älskar trots alla utmaningar och oväntade händelser. Hon har även tre dressyrhästar som hon försöker hinna rida.

– Men mest älskar jag att sitta vid grishagarna och bara titta på dem böka runt. Det blir man aldrig trött på.

Använder inte gas vid slakten

Att grisarna sedan ska gå till slakt en dag är inget som känns konstigt. Fokuset för Elin och Pär-Ola är att djuren ska ha det bra under sin livstid.

De flesta svenska slakterier använder koldioxidbedövning när grisar slaktas, trots att gasen har kritiserats för att orsaka panik och lidande hos djuren. Den metoden använder inte Elin och Pär-Ola.

– Vi har ett lokalt slakteri dit vi kör dem själva i en stor öppen vagn efter vår traktor. Det är traditionell slakt – så som vi känner oss bekväma med, ingen gasning. Allt ska vara lugnt med kort resväg. Det borde alla vilja, om inte annat så för att stress förstör köttet.

Arbetet på en gård är en livsstil som medger bara lite ledighet och mycket att göra mest hela tiden. För Elin och Pär-Ola innebär det att de haft bara två semestrar på tjugo år totalt. I år blev det inget och för att ändå få lite ledighetskänsla så har de byggt en pool i trädgården.

Annars är det hela tiden något som behöver göras, kollas, övervakas och framför allt repareras. Det är vattenledningar som går sönder, el som behöver fixas, grisar som ska flyttas, suggor som får kultingar men där spenarna inte räcker till och behöver få hjälp av en annan mamma som fått färre. Till det kommer oanmälda besök av Länsstyrelsens veterinärer när som helst varje år och annat oväntat – som en tornado som förstörde ett tak tidigare i år.

Till det ska man se till att det finns korv, hamburgare, kotletter och köttfärs som kan säljas i köttbilen eller i butik. Att kommunicera med kunderna och intresserade via Facebook har alltid varit roligt och givande med många glada tillrop.

– Sedan önskar man att alla insåg att om de inte bara tittade på prislappen så skulle fler grisar kunna ha det så här, säger Elin som är den som uppdaterar mest på sociala medier.

Favoriter slipper slakten

En av favoriterna på nätet, även om hon bara är med väldigt lite, har blivit den enorma svarta grisen Doris, som sparats och som inte ska ha kultingar. Delvis för att hon är en ovanligt sur och grinig gris. Hon är också av en annan korsning än de suggor som används.

– Vid ett svagt ögonblick när hon föddes lovade vi våra barn att hon skulle få leva. Hon var väldigt söt då. I dag styr hon i grishagen och de andra vet att anpassa sig efter henne.

Övriga suggor är en blandning av lantras och Yorkshire vilket ger vita grisar, medan pappan är oftast en Hampshire som är svart och då blir det blandade färger på kultingarna.

– Vi fick en i somras som var randig. Han ska också sparas.

För att alla grisar ska må bra håller man ett lugnt tempo och allt får ta sin tid – ingen stress. Sedan är det ändå så att en del grismammor är mer bevakande och mammiga än andra och det kan bli lite farligt.

– Jag har aldrig blivit skadad själv, men man får vara snabb ut ibland. Tyvärr måste vi ju ta hand om svaga och sjuka kultingar även om mamman inte förstår det.

Sedan är dessa mammor ofta de bästa på att ta hand om sina små och ge dem mat. Det finns nämligen en del andra suggor som inte kunde bry sig mindre. Precis som bland människor är inte alla bra föräldrar. Så även om skaderisken är större med de vaksamma suggorna så är det oftast värt det.

– Jag har dragit knäet snett en gång, när jag inte hann undan, säger Pär-Ola. De väger en del. Suggorna är på 250 – 300 kilo och de är kompakta i kroppen samtidigt som de är förvånansvärt snabba.

För att alla ska veta vilka som behandlas med medicin eller som man behöver hålla ögonen på så färgmarkeras grisarna med streck på ryggen.

– Det får vi jättemycket frågor om på Facebook, men färgen är giftfri och helt ofarlig för dem. Vi måste bara ha koll och när sedan grisarna släpps ut när de blivit lite äldre så markerar vi kultingarna för att veta vilka som tillhör vilken mamma.

Hon och Pär-Ola lever sin dröm på gården. Att allt skulle fungera med utegrisar var det få som trodde. Nu har de överbevisat alla som tvekade. Med god marginal.