Gamla påsktraditionen på väg att dö ut – ersätts av ny favorit

Så dukar du fint till påskmiddagen

När jag var liten var det tradition att man målade eller pysslade påskkort tillsammans med sina kompisar för att sedan med rosiga kinder och fräknar klä ut sig till påskkärring och knacka dörr i grannskapet. Hoppet var att få godis i utbyte för de påskkort som man delade ut. Fanns det inte godis hos grannen kunde man få en tia eller femkrona – i värsta fall fick man en trött clementin.

Det är nog många i min generation och över som kan gräva fram ett eller annat kort från barndomen där man med vårsolen kittlande i ögonen kisar mot kameran utklädd till påskkärring med duk över huvudet och en sopkvast i högsta hugg.

Samma sak gäller däremot inte för de som samlar barndomsminnen idag. Det syns allt färre påskkärringar ute på gatorna.

– Påskkärringarna är ett utgående sortiment, säger etnologen Susanne Nylund Skog till SVT.

Kopplingen till Halloween

Redan i slutet av 1800-talet gick det att se människor utklädda till påskkärringar. Då var det däremot vuxna som klädde ut sig till häxor i syfte att skrämmas – inte helt olikt som många gör idag på Halloween.

– Man gick från hus till hus med masker på och skrämde folk för att få dem att ge en gåvor, förklarar Susanne.

Liksom många andra traditioner förvandlades påskkärringen successivt till en tradition för barn och de läskiga attributen försvann. Från 1970-talet och framåt var det en etablerad tradition kring påsken att se små barn med huvudduk och rosiga kinder knacka dörr på jakt efter godis innan det var dags att ”flyga till Blåkulla”.

Under de senaste åren har påskkärringarna minskat drastiskt och dörrknackning och tiggeri om godis ser vi i stället kring Halloween. Då är det däremot inget kort som erbjuds utan barnen hotar i stället om harmlösa bus om de inte kan få några godsaker.

Påskäggens intågande

Påskkärringarnas avvecklande har däremot inte betytt att barnen inte får godis kring påsken. Tvärtom. I stället för att knacka dörr och samla på sig några bitar godis här och där blir det äggjakt i eller omkring hemmet där påskharen gömt påskägg till barnen som är fyllda med godis.

Begreppet påskhare kom till Sverige från Tyskland redan vid förra sekelskiftet men den fick fäste först långt senare i samband med att vi såg den så kallade Easter Bunnyn i amerikanska filmer och serier. Svenskarna har alltid haft en förkärlek till USA och deras traditioner – ser vi att de gör något vill vi gärna göra likadant.

Äggen har däremot alltid haft en självklar plats i svenskarnas påskfirande då den brukade sammanfalla med hönornas värpperiod.

– Då man även fastade fick man först inte äta äggen. Därför hade man många sparade till påsk att festa på, berättar Susanne.

När påskkärringen flugit sin sista tur

Kanske är det så att sopkvasten och huvudduken snart får ställas undan för gott. Enligt etnologen Susanne Nylund Skog kan vi inte vara säkra på att fenomenet finns kvar om tio till tjugo år.

– Det är en svår fråga. Men nej, kanske inte, konstaterar hon.

Traditioner förändras, ibland utan att vi riktigt hinner märka det. Påskkärringen ersätts av påskharen och hemmålade kort byts ut mot äggjakter och godispåsar. Det ena behöver däremot inte vara bättre än det andra – det är bara annorlunda.

Även om de små rödkindade kärringarna till slut försvinner helt från gatorna kan vi nog känna oss lugna med att påsken alltid kommer locka fram vårsol, godisdoft och tindrande ögon hos barnen.