Dottern kritisk mot hemtjänsten – Rose-Marie, 82, tvingades till amputation

Hemtjänsthaveriet: Rose-Marie fick amputera benet

Längs med väggarna står flyttkartonger. Rose-Marie ­Lagerqvist, 82, har bara bott på det särskilda boendet Gustavsgården, i Värmdö kommun, i drygt en månad när Allas kommer på besök.

– Tavlorna fick vi upp häromdagen, säger hennes dotter Marie Starborg Lagerqvist, 41, som är Rose-Maries enda barn.

Marie jobbar även på boendet, som samordnare, men i en annan byggnad.

Hennes pappa, Rose-Maries särbo, har nyligen också flyttat till Gustavsgården så Marie har haft att göra. Hon beklagar att det ser ut som det gör.

– Jag har jättesvårt att be om hjälp. Ta bara flyttarna, jag gör det själv. Sen att jag går sönder … Min man blir galen. ”Be om hjälp!”, säger han, men jag vill klara det själv, säger ­Marie, som ändå poängterar att hon har stort stöd från vänner och familj.

Även Rose-Marie är av naturen envis. Äpplet faller inte långt ifrån trädet.

Fram till september 2025 bodde hon i en egen lägenhet, en trea i Gustavsberg, på Värmdö. ­Rose-Marie har artros i hela kroppen och karpaltunnelsyndrom med känselbortfall i händerna efter en tidigare olycka.

Hon hade hjälp av det privata bolaget Attendo Hemtjänst ­Värmdö med så kallade insatser, som i hennes fall bestod av bäddning av sängen, tömning av mobil ­toalettstol, frukost, tvätt varannan vecka och städ var tredje.

Hemtjänsten kom på morgonen och hade ett tillsynsbesök på eftermiddagen. Utöver det hade hon ett trygghetslarm, som hon aldrig bar på armen. Hon ville inte ha hjälp med att duscha.

– Det kändes genant. Jag tänkte inte klart, säger Rose-Marie, i dag med facit i hand.

Dottern Marie har jobbat på äldreboende i 20 år och vet att det är vanligt att många tackar nej till duschning eftersom det är en intim situation och det kanske inte alltid är personal som man känner.

– Du har alltid varit så fruktansvärt noga med din hygien, säger Marie och tittar på sin mamma.

Under sensommaren 2025 märkte Marie en förändring på den punkten.

Bråk om hygien

Den 26 augusti var hon och hennes tioåriga dotter Amanda hemma hos Rose-Marie och åt middag när Marie såg att mammans hår var en enda stor tova. På grund av artrosen kan Rose-­Marie inte lyfta armarna över huvudet och just borstning av håret är en omöjlig syssla.

När Rose-Marie spillde på sin tröja hjälpte Marie sin mamma att byta den. Hon noterade då att hon hade fått svamp under ­brösten.

– Jag sa: ”Men herregud, varför sa du inte det så kunde jag ha köpt en salva för det. Jag vet exakt vilken salva man ska köpa och det går över på två dagar.”

Vad hon inte visste då var att hennes mamma inte duschat ­eller bytt strumpor på flera ­månader.

– Jag har aldrig känt att det luktar illa. Utan du har ju tvättat av dig, men inte fysiskt gått in i duschen, säger Marie och tittar på Rose-Marie som nickar.

En mor och dotter-situation är inte alltid enkel. Hygienfrågan fick Rose-Marie och Marie att gå i klinch med varandra.

– Jag sa: ”du måste sköta din hygien”. Det var i välmening, men det är jobbigt att höra för hon vet någonstans att jag har rätt.

Särbons oro för Rose-Marie

Två dagar efter besöket hos sin mamma ringde Marie till hemtjänstbolaget och bad om hjälp. Hon pratade också med biståndshandläggaren som bokade in ett möte med Rose-Marie den 9 september.

– Jag fick inte vara med, säger Marie.

Varför då?

– Mamma ville inte, för att vi hade ett litet tjafs.

Tiden gick och Rose-Marie och Marie pratade inte med varandra på tio dagar.

– Den 5 september får jag ett samtal ifrån hemtjänsten. De har upptäckt ett sår på mammas ben och har kontaktat hemsjukvården. De skulle komma måndagen den 9 september, samma tid som biståndshandläggaren skulle komma.

Marie tänkte inte mycket mer på det, men när hennes pappa ringde ungefär två timmar efter att hemtjänsten kontaktat henne, blev hon orolig.

– Han säger: ”Jag har pratat med mamma, hon låter så konstig. Hon orkar inte prata, så vi lade på. Jag är väldigt orolig. Snälla kan inte du åka dit?”

Marie var i grannkommunen Nacka när samtalet kom och bad därför Rose-Maries granne att gå över för att kolla läget när mamman inte svarade i telefon. Grannen hade nycklar hem till ­Rose-Marie.

– Sen ringer grannen mig och säger att hon tycker att jag ska komma dit. ”Det luktar avföring i hela lägenheten. Det luktar så illa!”, sa hon.

Allas har varit i kontakt med grannen, som vill vara anonym, men hon bekräftar Maries ­historia.

Har suttit i sin urin

Marie kastade sig i bilen och åkte till Gustavsberg.

– Så fort jag går in i lägenheten så känner jag direkt att det här är inte avföring, det här är sår, för ruttna sår luktar väldigt illa. Mamma satt i soffan med en filt över benen. Jag går fram och frågar: ”Hej hur är det?”. Jag lyfter på filten, tittar på benen och ringer 112.

Det Maries ögon mötte var ofattbart. Rose-Marie var knappt kontaktbar. Inte bara ett ben hade sår utan båda benen var geggiga och vätskade på grund av såren. Strumporna hade inte bytts på flera månader, men Rose-­Marie hade försökt dölja sårvätskan på egen hand med toalettpapper och kirurgtejp.

Marie visar en av de mindre grafiska bilderna från den dagen och strumporna ser mumifierade ut.

Dessutom hade Rose-Marie inte bara svamp under brösten utan över hela magen ner på benen. Hon hade tredje graden sakrumsår, sår i hela underlivet, för att hon hade suttit i sin egen urin i tio dagar, för att hon var så ­dålig.

Trygghetslarmet låg på soffbordet framför henne, men eftersom hon var så sjuk kunde hon inte böja sig fram för att larma.

På grund av svampinfektionen och såren i underlivet kunde hon inte sära på sina ben för att resa sig när ambulanspersonalen kom för att flytta över henne till en trappklättrare.

– De fick ju droga ner henne och handlyfta henne för att det gjorde så ont. Hon var fullproppad med morfin.

Rose-Marie var nära döden

Rose-Marie minns ingenting från den här dagen och knappt något från tiden på sjukhus. Hon var mycket illa däran.

Trots att hon nästan miste livet den dagen kan hon och Marie skratta åt ambulansfärden, då Rose-Marie var hög på morfin och hallucinerade.

– Jag var så trevlig och underbar! Jag var den bästa patient som de någonsin skjutsat till ett sjukhus. Men jag kommer inte ihåg det, säger Rose-Marie.

Marie berättar att hennes mamma kom till Södersjukhuset i rättan tid. Hade hon kommit ett dygn senare hade hon troligtvis inte levt i dag.

Hennes ena tå hade drabbats av nekros, vävnadsdöd, och några dagar senare tog läkarna beslutet att Rose-Maries högra ben var tvunget att amputeras, för att undvika sepsis och rädda hennes liv.

För Marie kom beslutet hastigt och det var femtio, femtio ifall hennes mamma skulle överleva.

I sex timmar satt Marie och väntade på samtalet från Södersjukhuset.

Hur reagerade du när du fick reda på att operationen gått bra?

– Jag tackade gudarna! säger Marie, som slår ihop sina händer och tittar upp i taket.

Ord står mot ord

I dag är mor och dotter starkt kritiska till Attendo Hemtjänst Värmdö. De har skickat in ett klagomål till Ivo, Inspektionen för vård och omsorg.

– Mamma har suttit i soffan i tio dagar och inte kunnat resa på sig, säger Marie, vilket också framgår i de journaler som Marie begärt ut från hemtjänstbolaget, som även Allas tagit del av.

– Jag var där den 26 augusti. Den 27 augusti har de dokumenterat att hon inte har legat i sängen på tre dagar. Den 30 augusti dokumenterar de att mamma ville ha hjälp att tvätta håret, att hon ställde sig upp vid bordet men hade för ont och var för svag för att kunna gå så de satte henne ner igen.

– På tio dagar har hon alltså inte kunnat röra sig ifrån soffan, men ändå har man lämnat henne ensam från eftermiddagen till dagen efter på förmiddag, 19 timmar, utan att någon har tittat till henne.

Där står det också att ­Rose-Marie gjort sina behov i en blöja, ett påstående båda ställer sig frågande till.

– Jag har aldrig ägt några blöjor, säger Rose-Marie.

– Hon hade ingen blöja på sig när jag kom och det låg inga blöjor i närheten heller. Hade det funnits en blöja då hade jag sett det i lägenheten, säger Marie.

Den svårt nedkissade soffan är ett bevis för att hon inte haft ­blöja.

Enligt Attendo Hemtjänst Värmdös utredning enligt lagen om Lex Sarah, som Allas har begärt ut, är det tydligt att ord står mot ord. Den har inte skickats till Ivo för vidare granskning.

I utredningen står det bland annat att Attendo Hemtjänst Värmdös personal noterat att Rose-Marie ”köpt mycket kirurgtejp”, men att de inte fått något svar från henne om varför.

Det står också att biträdande verksamhetschef har kontaktat hemsjukvården och förklarat hur såret sett ut och att hon fått till svar att ”det ej är så allvarligt och att det kan vänta tills på måndag”.

Det står ingenting om att ­Rose-Marie gjort sina behov i soffan som hon inte rest sig ur på flera dagar. Den mobila toalettstolen stod orörd.

Och ingen ringde 112.

Allas har varit i kontakt med Värmdö kommun som inte kan kommentera enskilda fall av sekretesskäl. De meddelar dock att hemtjänstpersonal vid behov ska kontakta SOS Alarm.

”Hemtjänstpersonal har rutiner för att agera om de uppmärksammar att en persons allmäntillstånd försämras, exempelvis genom att kontakta ansvarig vårdgivare eller vid behov larma 112”, skriver kommunens presschef Anette Niska-Andersson i ett mejl till Allas.

Har anmälningsplikt

Marie har suttit på möten med Attendo Hemtjänst Värmdö efter den allvarliga incidenten, men de menar att Rose-Marie tackat nej till hjälp med hygienen. Det står också i Lex Sarah-utredningen.

– Min mamma har förlorat sitt ben på grund av att de inte skötte sitt uppdrag, säger Marie och fortsätter:

– Ser man att personen i fråga inte sköter sin hygien eller behöver mera hjälp, då är det deras anmälningsplikt.

Hon tycker också att det är konstigt att hemtjänstpersonalen inte reagerade på att de aldrig tvättade Rose-Maries strumpor, eftersom de hade hand om hennes tvätt varannan vecka.

– Hade de dokumenterat att de inte tvättat några strumpor för att mamma inte ville ta av sig dem, då hade de gått med ryggen fri. Men det finns ingen dokumentation på att hon avsagt sig tvätten. Och om mamma har avsagt sig grejer, var står det dokumenterat? Jag har fått hela journalen utskriven, fyra år bakåt, och det finns ingenting, säger hon och fortsätter:

– Jag förlitade mig på att hemtjänsten gjorde det de skulle ­göra.

Har ni tips till andra för att inte hamna i den här situationen?

– Det är att påpeka brister. Värmdö kommun har till exempel en synpunkter och klagomåls-sida på sin hemsida, som man kan gå in på och lämna sina synpunkter. Det är SÅ viktigt! Det går direkt till vård- och omsorgsnämnden och politikerna. Men de som inte har anhöriga, hur man når dem? Det vet jag inte … frågar sig Marie.

Pest eller kolera

I dag sitter Rose-Marie i rullstol och hon lider av fantomsmärtor i det bortopererade benet. En protes är inte att tänka på eftersom det gör tillräckligt ont som det är i kroppen på grund av ­artrosen.

Trots det hon varit med om är hon vid gott mod.

– Jag frågade mamma efter operationen: ”Hur tänker du?” Då sa hon att det var pest eller kolera.

– Jag hade inget val, fyller Rose-Marie i, som menar att det enda andra alternativet hade varit döden.

– Men jag saknar mitt ben.

Även Rose-Maries före detta granne, som hittade henne, ställer sig frågande till hur det här har kunnat hända.

– Jag fattar inte, hemtjänsten var där tidigare på dagen, att de inte har reagerat?

Fotnot: När Rose-Marie hade hemtjänst kunde man som omsorgstagare i Värmdö kommun inte välja utförare utan blev tilldelad antingen ett privat bolag eller kommunens hemtjänst, beroende på vilket område man bor i. Värmdö kommun har nu upphandlat fram en ny valfrihetsmodell, som träder i kraft i oktober 2026.

Artikeln är en del av Allas granskning Hemtjänsthaveriet. Nya delar i granskningen publiceras varje dag på allas.se med start 15 april till och med 21 april.