Undersköterskan Anna Brandenberg om hemtjänsten: ”Vi springer bara för att ingen ska dö”

Hemtjänsthaveriet: Stress och orimliga scheman

I dag loggar undersköterskan Anna Brandenberg via mobiltelefonen varje gång hon kommer till eller lämnar en brukare. Uppgifterna syns direkt för samordnarna som planerar arbetet.

– Om jag blir klar lite tidigare kan de se det direkt och lägga in ett extra besök i planeringen. Det finns ingen luft kvar i schemat, säger Anna.

Kollegor som jobbade på 80- och 90-talen berättar att arbetet såg helt annorlunda ut på den tiden.

– Då fanns det mer tid. Förr i tiden kunde man vara hos Asta från morgon till efter lunch. Laga frukost, städa i lugn och ro, tvätta, gå en promenad. Det låter som en utopi i dag.

I dag styr digitala system minut för minut. Den mänskliga kontakten håller på att försvinna i jakten på effektivitet.

– Jag springer bara emellan och gör det allra nödvändigaste, så att ingen ska dö ungefär. Det gör mig ledsen.

En vanlig kväll har hon 18 besök på fem timmar, inklusive restid, dokumentation och oförutsedda larm. Rast har hon ingen. Att hinna ta en kaffe eller ens gå toaletten finns det ingen tid för.

– När jag klagade sa en enhetschef att jag kunde ta med en toarulle i bilen och sätta mig i skogen.

Hinner inte andas

Bakom minutiöst planerade scheman finns en verklighet av tidspress och stress som tär på både personal och äldre.

– Vi hinner inte ens andas. Och samtidigt ska vi möta varje människa med värdighet, empati och tålamod. De äldre känner av vår stress. De frågar ofta: ”Hur många minuter har du?” Det skär i hjärtat varje gång.

För Anna handlar problemen inte bara om personalbrist, utan om något djupare: en förlorad respekt för både äldre och vårdpersonal.

Det skär i hjärtat varje gång

Anna Brandenberg

– Det finns ingen förståelse för att det vi gör kräver både kunskap och känsla.

Ett av de största problemen hon ser i dag är bristen på kompetens i personalgrupperna.

– Det är kanske kontroversiellt att säga det, men det är väldigt mycket språkförbistringar. Det blir bara värre och värre. Så var det inte när jag började.

Språksvårigheter påverkar både kollegor och de äldre.

– Tänk dig att någon ska hjälpa dig med dina allra mest intima behov, och så kan ni inte ens prata med varandra.

Från den 1 juli 2026 införs ett obligatoriskt språkkrav inom äldreomsorgen. Men kravet behöver inte vara uppfyllt vid anställning. Hur utbildningen ska ske under arbetstid, i en verksamhet som redan går på knäna, är oklart.

Varför vill så få svenskar jobba inom hemtjänsten?

– Många pratar om låg status. Jag tror inte det är det. Att göra undersköterska till en skyddad titel har inte hjälpt. Betala oss ordentligt i stället. Ge oss en arbetsmiljö som gör att man orkar jobba heltid.

Om Anna Brandenberg själv fick bestämma?

– Jag skulle börja med att tro på personalen. Rimlighet måste vara ett ledord. Hur mycket är det rimligt att pressa oss?

Nytt initiativ i Hudiksvalls äldreomsorg

Trots allt finns en strimma hopp. I Hudiksvalls kommun bjuds undersköterskor nu in till utvecklingsgrupper.

– Äldreomsorgschefen där, Elin Ljung, kontaktade mig efter mitt sommarprat. Hon sa: ”Vi har försökt lösa problemen, men insett att vi inte kan. De som kan är de som jobbar i verksamheten.” Jag höll på att ramla av stolen. Det är första gången jag hört det på 20 år.

Hur känner du själv inför att åldras?

– Ja du… ättestupan kanske är en bra idé, säger Anna och skrattar torrt.

– Nej, jag hoppas så klart att den här situationen har förändrats tills jag är gammal. Men det jag är rädd för är att politiker och chefer ännu en gång försöker förändra utan att lyssna på oss som jobbar.

Artikeln är en del av Allas granskning Hemtjänsthaveriet. Nya delar i granskningen publiceras varje dag på allas.se med start 15 april till och med 21 april.