Jag har blivit rädd för att bli gammal – efter vår granskning av hemtjänsthaveriet

Hemtjänsthaveriet: En akut situation

”Alla de som jobbar här är inte snälla”.

Det var min mamma som sa detta. Hon hade blivit så gammal och svag att hon inte klarade sig själv längre.

Jag bara viftade bort hennes mening och sa att så var det så klart inte. Om man jobbar med äldre och sjuka människor är man självklart en snäll och god människa, det kan ha varit ett missförstånd, fortsatte jag. Att tro människor om gott är en grundinställning jag har. Jag tror alla om gott till dess att de bevisat motsatsen.

Ålder och hjälplöshet var något jag inte var förberedd inför. Mamma är den första i min närhet vars åldrande påverkade mig direkt. När hennes man, min styvfar, blev äldre och skröpligare var det mamma som var närmast och tog hand om allt – alla utmaningar, frågor och nya behov som hopade sig.

Visst har jag tänkt på, och undrat, hur det kommer att bli när mina föräldrar åldrats, insett att det kommer att bli en livsomställning, men några detaljer har jag inte kunnat föreställa mig i tankens värld. Det är för komplext. Den första reaktion som kom till mig var en irritation som jag inte kan förklara. Jag blev irriterad på åldrandet, på oförmågan att klara sig, att inse att man behöver hjälp, att ta hjälp …

Det kändes skamligt att det var min första känsla, jag tänker att det är ett försvar. Och att det kanske även är den känslan som uppstår i dig som gått från att klara allt själv till att behöva hjälp med att klara både det mest intima och det absolut vardagligaste.

När mamma började bli i behov av hjälp, så fick hon det – biståndshandläggare kopplades in och ett schema sattes upp. Skönt. Jag andades ut. Troligen för snabbt, för när det började ringa på hennes dörr, stup i kvarten som hon sa, ville hon inte ha hjälpen. Många gånger fick personalen vända i dörren.

En del av mig förstår henne. Hon tyckte att den hjälp hon behövde kunde hennes sambo eller kanske familj bistå med … Men nej, det är inte en bra lösning. Jag skulle verkligen inte vilja hantera mammas intimaste behov. Jag har inte möjlighet även om vi bodde i samma stad. Jag tycker inte heller att det var en bra idé att riskera att både hon och sambon skulle ramla när mamma behövde hjälp. För ja – hon behövde hjälp med att flytta sig från säng till soffa, från soffa till badrum … För detta behövs utbildad personal.

”De grövsta anmälningarna går knappt att ta till sig”

Att ta emot hjälp är en utmaning. Om detta vittnar alla rapporter vi har läst och många av de intervjuer vi gjort. Vi är fostrade att klara oss själva! Att vara anhörig i dessa lägen är tungt, det är även tungt att vara personal.

Den gripande intervjun med Rose–Marie och hennes dotter är det tyngsta exemplet i vår granskning. Där har verkligen allt gått så fel som det kan!

Vi har även läst otroligt många Ivo-anmälningar, väldigt skrämmande läsning. De övergrepp vi läst igenom är helt oacceptabla. De grövsta går knappt att ta till sig, och även de som vittnar om ovärdigt och direkt kränkande bemötande är så starka.

Mitt i detta, bland de svaga utsatta finns även hjältar, de som sliter och sliter ut sig. Anna Brandenberg som sommarpratade i somras är en av dessa hjältar – som också höjer sin röst för att få till en förändring. För en förändring måste till! Och det är otroligt bråttom.

Jag vill inte tänka tanken att mammas mening var sann, jag vill inte att den meningen någonsin ska uttalas, av en gammal person som endast ska bemötas med respekt och omtanke.

Artikeln är en del av Allas granskning Hemtjänsthaveriet. Nya delar i granskningen publiceras varje dag på allas.se med start 15 april till och med 21 april.