Så har rasismen påverkat mig – fem kvinnor berättar

Ett kollage med porträtt på Anbara Hussein, Elaine Eksvärd, Ina Omma, Irene Opira och Nicole Kavander

Anbara Hussein, Elaine Eksvärd, Ina Omma, Irene Opira och Nicole Kavander har alla erfarenheter av rasism.

Ett kors brinner utanför ett hyreshus. En man skriker n-ordet efter en mamma och hennes små barn i affären. Någon tar för givet att den svarta kvinnan på arbetsplatsen är städerska. Rasismen finns överallt och påverkar tusentals kvinnor i Sverige, varje dag. Här berättar fem kvinnor sina historier.

mIrene Opira, 59: ”På arbetsplatser har folk trott att jag är städerskan”

”Att komma till Sverige på 70-talet var omtumlande men samtidigt spännande. Det fanns en enorm nyfikenhet, men även mycket fördomar. Vissa ville känna på ens hår, som de trodde antingen skulle kännas som bomull eller stålull. Andra tyckte man skulle gå hem och tvätta bort den mörka färgen.

Irene Opira har gul tröja på sig och ser in kameran med ett subtilt leende på läpparna.

”Folk säger sällan rasistiska saker rakt ut, det sker mer mellan raderna. Vardagsrasismen är subtil”, säger Irene Opira.

Foto: Privat

mJag föddes i Uganda och kom till Sverige som tonåring, min pappa var kvotflykting. Jag har en magister i socialantropologi och har jobbat bland annat på Rädda Barnen och på myndigheter. På det stora hela har jag känt mig välkommen i Sverige, men med samhällsklimatet i dag blir man påmind om att alla inte är välkomna.

Minst någon gång i veckan stöter jag på vardagsrasism. Man vet att man kan utsättas för våld med rasistiska inslag. Jag har bott här så länge nu att jag inte är rädd, men jag är medveten om risken att jag själv eller andra som ser ut som jag kan drabbas. Mina syskon har fått kommentarer om att de har tjocka läppar, några har blivit misshandlade.

Irene Opira…

… är 59 år och initiativtagare till Maishagalan, som synliggör och hyllar framstående kvinnor med rötter i Afrika.

Det finns de som ropar n-ordet efter en och att man ska flytta hem. Jag tror de flesta mörkhyade har varit med om det. Det är klart att man blir ledsen, men jag är en sån som skakar av mig. Men jag vet andra som inte har lika lätt för det, de tar åt sig väldigt mycket och blir påverkade långt efteråt, år efter år. De känner sig fula, mindre värda. Jag tror i och för sig inte att man kan skaka av sig det helt…

Vardagsrasismen finns alltid närvarande, men den har förändrats genom åren. När det är stor arbetslöshet i samhället blir det värre. Man får höra glåpord och upplever mer diskriminering. Det är länge sedan nu, men vid ett tillfälle var det någon som brände ett kors utanför mitt hyreshus, där det bodde många med utländsk bakgrund. Dagen efter låg det kvar, det hade inte helt brunnit upp.

Bara för att man är svart så tror folk att man är mindre intelligent

Irene Opira

För ett tag sedan skedde en olycka, en person på moped hade kört på några barn som åkte sparkcykel. Ett av barnen skadades lindrigt men hamnade i chock. Folk samlades och jag som har erfarenhet av första hjälpen sa till barnets mamma att hon måste hålla barnet varmt. Men så kom det en vit person som sa åt henne att inte hålla barnet varmt, att hon skulle ta bort täcket. Och då lyssnade alla på den personen.

Bara för att man är svart så tror folk att man är mindre intelligent. Det händer mig ofta i olika sammanhang. Om jag är bland en grupp människor och någon ställer en fråga, så ställs frågan till en vit person innan den ställs till mig. På arbetsplatser har folk trott att jag är städerskan. Och det har hänt att människor gått fram till mig på gatan och frågat om jag kan städa hemma hos dem. De tror att alla svarta är städare.

Ibland säger jag ifrån att det inte är okej, men man kan inte säga till varje gång. Och folk säger sällan rasistiska saker rakt ut, det sker mer mellan raderna. Vardagsrasismen är subtil.

VARDAGSRASISM

  • Vardagsrasism är den rasism som sker vardagligt, i kommentarer, frågor och antaganden. Den är ibland väldigt tydlig men ibland otydlig och svår att sätta fingret på.
  • Vardagsrasismen visar tydligt att rasismen finns i hela vårt samhälle, det är något vi lär oss, och en rasism som vi ofta utövar omedvetet.
  • Det är viktigt att komma ihåg att det inte måste finnas en rasistisk avsikt för att det ska vara rasism. Goda intentioner tar inte bort det faktum att man agerar eller säger något rasistiskt.

Källa: imsweden.org

Det händer att jag blir exotifierad. Om det sker i ett sammanhang där jag har något viktigt att säga och någon stirrar på mig och säger ‘åh vilken fin hudfärg, får jag känna på ditt hår? Ni afrikaner är si eller så’, så kan jag bli besviken och irriterad. För det mesta säger jag till, i yrkesmässiga sammanhang försöker jag föra fokus tillbaka till frågan. Ibland förstår folk vad jag menar, men ofta blir man tyvärr ofta uppfattad som den ‘arga svarta kvinnan som skriker’, trots att jag är en person som pratar väldigt lugnt. Det är väldigt mystiskt tycker jag.

Jag kan leva ganska fritt i Sverige men jag försöker tona ner det exotiska, som färgglada och mönstrade kläder. Om jag inte är i ett afrikanskt sammanhang det vill säga, då är det ‘extra allt Afrika!’ Jag hade gärna haft ‘extra allt’ varje dag, men i vardagen tonar jag ner det för att inte uppfattas som exotisk. Risken finns att man får en massa kommentarer och uppmärksamhet. Jag tror att alla människor vill ha sitt space och kunna vara sig själva. Man vill inte få kommentarer, särskilt inte från folk man inte känner.

Jag tror att alla människor vill ha sitt space och kunna vara sig själva

Jag har fostrat mina barn med att alla är lika mycket värda. Man ska inte generalisera eller dra alla över en kam, man ska se människan. Det är viktigt att alla i Sverige erkänner att rasismen som riktas mot svarta finns, och att man är medveten om sina egna fördomar. Man kan alltid lära sig mer om vad man kan göra för att minska fördomar och rasism, och inte lägga ansvar på den som drabbas. Tyvärr finns det en tystnadskultur i många rum där människor ser att någon drabbas eller märker av fördomar utan att säga någonting.

Det finns många som tycker att vi mörkhyade inte är välkomna i Sverige, men det finns också många goda krafter i samhället. Det är viktigt att komma ihåg. Jag har mycket kunskap om mina rötter, jag är stolt över att vara svart och att jag kommer från Afrika. Jag tror det ger mig mycket styrka.”

Se också: Yenie om rasismen under barndomen

Nicole Kavander, 32: ”Som mixad har man svårt att känna tillhörighet någonstans”

”Rasismen påverkar mig i att varje gång jag går på tunnelbanan känner jag en liten rädsla över vad en väktare skulle kunna göra mot mig eller en annan svart person. Den har påverkat mig i att när min bror inte kom hem i tid på kvällarna var min första tanke att han blivit utsatt för någon form av våld på grund av sin hudfärg. Den har påverkat mig i att jag känner en aktiv rädsla för att min syster som fick barn för fem månader sedan ska bli särbehandlad i vården på grund av att hon är en svart kvinna. Så präglar rasismen mitt liv.

Nicole Kavander står med armarna i kors och ser allvarligt in i kameran.

De starkaste minnena av rasism som Nicole har från barndomen är när vuxna var elaka mot henne på grund av hennes hudfärg.

Foto: Anna Peters Johansson

Jag är född i Stockholm och växte upp med tre kulturer och tre språk hemma. Min mamma är från Finland och min pappa från Uganda. Jag älskar allt som har med andra kulturer att göra. Jag har bott i Tokyo, Paris och London. När man växer upp i Sverige är det svårt att relatera till vad det är att vara svensk. Men så fort man bor utomlands blir man patriotisk och emotionell, man vill ha köttbullar och Ikea. Min svenskhet växte fram när jag inte var i Sverige. Det var intressant. Men jag kan känna ett ’mellanförskap’, som mixad har man svårt att känna tillhörighet någonstans.

Nicole Kavander…

… är 32 år och business director inom reklam- och kommunikationsbranschen samt en av grundarna av All of us.

Mitt första minne av aggression direkt kopplad till min hudfärg var i Finland. Jag var fyra, fem år och min lillebror ett år yngre, vi var och handlade med mamma. Plötsligt skrek en yngre kille, ett skinhead, n-ordet och ‘hur kan du ha såna barn, äckel!’ Vi sprang ut, mamma började gråta. Jag förstod inte vad som hände, bara att det var hotfullt. Mamma sa: ’Lyssna inte, det var ingenting’.

Som barn förstår man inte riktigt vad som händer. De starkaste minnena av rasism jag har är från när vuxna var elaka. Jag minns inte specifika ord, utan mer vad jag kände. Jag förstod att personen var arg och inte tyckte om mig, men inte varför. Jag hade ju inte gjort något. Som barn finns det ingen logik i att inte tycka om någon på grund av personens hudfärg.

Det har hänt att jag blivit stoppad för extrakontroller på flygplatser. Det har varit jätteobehagligt, för man förstår inte varför. Det har också hänt att väktare följt efter mig i butiker. Jag är ganska konfrontativ och kan vända mig om och fråga vad det handlar om. Delvis blir jag arg, men jag känner också en skam. Man blir så kränkt.

Man vet aldrig hur man ska reagera. Jag kan ha garden nere när jag känner att jag är i trygga rum. Men så kan någon plötsligt säga n-ordet, som till exempel om vänner eller deras vänner blivit solbrända och säger ’jag har blivit helt n-brun’. Jaha, så nu är n-ordet ett adjektiv också? Det kan komma som en käftsmäll.

Jag är stolt över att min systerdotter väljer att ha sitt naturliga hår

Ofta kopplar man ihop rasism med rasistiska utbrott. Man tror att det är en person som skriker åt en svart person. Men man glömmer bort att strukturell rasism är en annan sak. Tekniskt sett utsätts jag och andra för det varje dag.

Rasism handlar mycket om mikroaggressioner. Till exempel att folk kommenterar ens hår eller ens utseende. Det kan låta som komplimanger, men det är en konstant påminnelse om att man är annorlunda, att man bryter normen, att man inte hör hemma här. Även om det sker i en positiv kontext så är det exotifiering och det påverkar min identitet.

Så stöttar du Black Lives Matter-rörelsen från Sverige

Rasism är otroligt individuellt. För mig handlar det som sagt om ett mellanförskap. Jag har till exempel känt att jag är mer accepterad i vita rum än mina syskon, som är lite mörkare än jag. Mina bröder har blivit stoppade av polisen och misshandlats av väktare. Och i min gymnasieklass fanns en tjej som också hade föräldrar från Uganda. Hon upplevde ren rasism från lärare som kunde använda n-ordet mot henne, men inte mot mig. Jag har känt skuld över att inte vara svart nog men heller inte vit. I de vita rummen har folk sagt att jag typ är vit, men när de ska beskriva mig säger de ’Nicole, hon som är svart’. Och i det ugandiska communityt är jag inte tillräckligt svart för att kunna uppleva samma saker som de upplever.

MIKROAGGRESSION

  • Mikroaggression är ett subtilt nedvärderande beteende i ord, handling eller förhållningssätt som riktar sig till personer som diskrimineras. Det är ofta förklätt som humor eller komplimanger men uppfattas ofta som hotfullt, kränkande eller avståndstagande av de personer som utsätts.
  • Forskning som har gjorts på mikroaggression ser det som en sorts ”gömd” diskriminering. Vardagsrasism är ett exempel på mikroaggression.

Källa: näthatshjälpen.se

Min 13-åriga systerdotter har haft lärare i skolan som sagt ’vad är det där för ormbo?’ om hennes flätor. Hon blev helt förstörd. Men jag är stolt över att hon ändå väljer att ha sitt naturliga hår. Jag har haft mitt hår rakt i 22 år nu, sedan jag var tio. Men nu håller jag på att gå tillbaka till mitt lockiga hår.

Man måste ha en inre styrka. Vi har upplevt det här sen vi föddes. Vi börjar på något slags smärt-minus, och då får man en högre smärttröskel. Jag tänker på vad min pappa och generationerna före honom har gått igenom, deras lidande var så mycket värre. Jag har någon slags tro på att man kan ärva den posttraumatiska stress som rasism ger. Det kanske har gett oss mer styrka. På senare år har jag börjat identifiera mig som aktivist. Jag tror mycket på att vara den förändring som man själv vill se. Det enda som skulle kunna stoppa mig är att en rasist mördar mig.

Rasist är inget man är, rasism är något man utövar vare sig man vill det eller inte. Framför allt är det inbyggt i samhällets strukturer. Som det är byggt just nu kommer det alltid finnas kvar. Man måste riva ett hus om det ska förändras från insidan, inte bara måla om det.

Som vit måste man börja inse vilka privilegier och fördomar man har. Det här är konversationer jag har med alla vita personer omkring mig, inklusive min mamma. Hon kommer aldrig förstå hur det känns att få en mikroaggression.”

Elaine Eksvärd, 39: ”En kvinna trodde att jag hade kidnappat mina egna barn, bara för att de är vita”

”Jag har stött på rasism dels från den äldre generationen som kallat mig för n-ordet, men mest från olika invandrargrupper. Rasismen från vita svenskar är tystare. Till exempel har jag pratat med invandrare som sagt att de aldrig skulle kunna gifta sig med en svart person. I Sverige är det okej för olika invandrargrupper att säga att man helst gifter sig med en av ’samma sort’. Men skulle en blond svensk säga samma sak upplevs det som rasistiskt. Jag skulle hävda att båda exemplen är rasistiska. Vi ger vita svenskar ensamrätt på rasism, när det egentligen har ett större ansikte än så.

Retorikern Elaine Eksvärd med en allvarlig min.

”När jag var singel och dejtade på nätet fick jag frågan om jag tände rökelser innan jag hade sex. Som om jag skulle ha något slags voodoo-förspel!?”, säger Elaine Eksvärd.

Hilda Arneback/DN/TT

Min mamma är svart och min pappa är vit. Som ung var jag väldigt mobbad för min mörka hy, oftast av barn med invandrarbakgrund. Jag kunde inte försvara mig utan blev bara ledsen. Och det fanns ingen lärare som undervisade oss om rasism eller förklarade vad det var. Det tycker jag är svårt med Sverige, att vi har en kulturell tradition av att vara så konflikträdda.

Elaine Eksvärd…

… är 39 år och retoriker, föreläsare och författare.

Som svart kvinna utsätts man ofta för exotifiering. Jag har fått höra ’åh, ni svarta har dansen i blodet” och ’du som är mörk kan väl sjunga?’ Nej vet du vad, mitt pigment påverkar faktiskt inte mina stämband, de ligger rätt långt ifrån varandra. Du menar inget illa men det blir väldigt fel om du tror att rytm kommer med hudfärg. Det enda som kommer med hudfärg är solskydd. Tror du att jag springer barfota på jobbet också, och har en fruktskål på huvudet? När jag var singel och dejtade på nätet fick jag frågan om jag tände rökelser innan jag hade sex. Som om jag skulle ha något slags voodoo-förspel!? Det är så absurt och lite skrattretande.

Det enda som kommer med hudfärg är solskydd

Jag försöker hellre framhäva än dölja mitt ursprung. Jag hade transportsträcka in i medievärlden när jag plattade mitt hår för att passa in. När jag blev etablerad och folk förstod att jag kunde mer än att sjunga och dansa såg jag till att ha afro oftare för att folk skulle förstå att kunskap kommer i alla former. Men då fick jag höra: ’Du är ju inte som andra mörkhyade.’

De vita svenskar som säger ’jag ser inte färg’ har ett problem. De ser den inte för att de inte har någon färg. Jag förstår att man menar väl men det blir väldigt fel. Ju mindre man vet om en grupp, desto större fördomar har man. Jag tycker att man ska se på sin vänskapskrets – är den väldigt vit är det viktigt att man vidgar sina vyer och bjuder in sig själv i sammanhang där man inte är helt självklar.

Mina barn är vita, och vid ett tillfälle när vi var i Spanien kom en kvinna fram till mig för att hon trodde att mina barn var kidnappade – av mig. När en vit kvinna har mörka barn tror man att de är adopterade, men om en svart kvinna har vita barn tror man att de är kidnappade. Det antagandet är rasistiskt i sig.

Jag sörjer att mina barn inte ser ut som jag, samtidigt som en del av mig är lättad över att de kommer att slippa rasismen.”

Ina Omma, 29: ”Det finns folk som betraktar oss som en egen ras, nästan som en egen art”

”Att leva som kvinna och tillhöra en minoritet i Sverige innebär en dubbel risk för utsatthet. Dels är man urfolkskvinna, dels kvinna och dels urfolk. Uttrycket ’lapphora’ är så talande. Med det har man både kränkt kvinnor och samer, och man har dessutom hittat på ett eget ord för en urfolkskvinna. Det blir som flera dimensioner.

Jag möter fördomar på många sätt, hela tiden. Nyligen fick jag hjälp med min bokföring av en person som sa: ‘Du kan ju också fråga någon av dina släktingar’. Min mamma är kommunikationsansvarig och min bror är chefsingenjör. Folk har fördomar om att alla samer har renar eller är egenföretagare.

”Jag kan veta på morgonen om jag klär mig i kolt att det kommer bli jobbigt att gå på stan. Folk kan kommentera och undra vad man är utklädd till”, säger Ina Omma.

Foto: Privat

Det finns folk som betraktar oss som en egen ras, nästan som en egen art. ‘Va fryser du? Du är ju same!’ kan de säga. Som om jag vore annorlunda på grund av mitt ursprung. Jag är ju inte en isbjörn! Tidigare forskade man på samer för att försöka bevisa att vi skulle vara annorlunda, att det skulle gå att jämföra oss med grottmänniskor och apor. Det är inte ens 100 år sedan, snarare 50. Så det är kanske inte så konstigt att inställningen finns kvar.

Ina Omma…

… är 29 år och samisk slöjdare som för en diskussion kring fördomar, rasism och samisk kultur på sitt instagram-konto ina.omma.

’Lapp’ är ett fult ord som gör många upprörda. På min Instagram skriver jag ’L-ordet’. Jag har fått höra glåpord som ’lapp’ och diverse förlängningar på det, som till exempel ’lapphora’. ’Lappen är lös’ och liknande har jag fått höra ganska ofta. Det förekommer fortfarande mycket mobbing och att man får stryk för att man är same.

Mest upplever jag exotifiering. De flesta vill inte medvetet kränka och förnedra, men många har en uppfattning om en, att man skiljer sig ifrån andra människor. ‘Jag älskar samer, samer är så himla häftiga’ kan de säga. Men jag är inte så himla häftig, om du bara visste! Jag sitter också hemma och tittar på nyheterna. Man har förväntningar på att samer ska vara på ett visst sätt, typ ha renar, bo på fjället, inte äga någon elektronik, älska vintern, kylan och mörkret, de ska jojka… men så är man egentligen skittråkig och inte alls speciell. Det kan göra folk bli besvikna.

Folk fotograferar utan att fråga och tar tag i mitt bälte och mina tofsar

När jag var yngre kände jag mig ibland otillräcklig. Jag kunde omedvetet försöka leva upp den stereotypa bilden av hur man ska vara som same. Jag ser många som gör det. Man får inte vara vegan eller gilla sommaren. Man ska gilla kött, alkohol och kyla.

Om någon uttrycker sig rasistiskt blir jag ofta ställd, men jag försöker att inte bli arg. Då kanske de tänker ’vad otrevlig hon är, jag menade ju inget illa, usch vad samer är elaka’. Jag är väldigt försiktig. Det skulle jag inte behöva vara om jag representerar min svenska identitet. Om en majoritetssvensk i Sverige uttalar sig behöver hen sällan tänka på att hela gruppen blir påverkad. Det jag gör och säger ställs i relation till att jag är same, om folk vet att jag är same.

EXOTIFIERING

  • Att utsätta en annan person för exotifiering innebär att människan uppfattas som exotisk, spännande och intressant tack vare exempelvis sin nationalitet.
  • Exotifieringen av en människa reducerar denna till att bli en representant för sitt folk eller sin kultur, snarare än att vara en individ med egna kunskaper och känslor.

Källa: ne.se

Jag kan veta på morgonen om jag klär mig i kolt att det kommer bli jobbigt att gå på stan. Folk kan kommentera och undra vad man är utklädd till. Folk fotograferar utan att fråga och tar tag i mitt bälte och mina tofsar. En gång kom en person bakifrån och tog tag i min långa fläta. Då blev jag rädd. Det känns som att man är en levande utställning. Instinktivt undviker jag att bära kolt, samtidigt som jag kämpar och använder den envist. Fördomar botas bara med att sprida kunskap, så det är bara att använda kolt och visa att vi finns som gäller.

De tidigare generationerna fick ju veta att det var otroligt fult att vara same. Och mönstret finns till viss del kvar, det har följt med ner i yngre generationer. Det är ett socialt arv. Den samiska kulturen kommer troligen aldrig att återhämta sig helt, den är för alltid förändrad på grund av förföljelserna, tvångsflyttningarna och förtrycket. Det är ett ärr på kulturen.

Om samisk kultur inte får utvecklas kommer den att dö ut

Men jag märker att vi yngre börjar få någon form av avstånd till allt som hänt. Nu blir vi förbannade i stället. Rasism generellt är mer uppmärksammat nu, och den samiska kulturen syns mer i populärkulturen. Det är fler och fler samer som återupptar sin kultur, så vår grupp växer.

Att fortsätta ha fördomar och exotifiera samer hindrar utvecklingen och reparationen av samisk kultur. Det blir som en ond cirkel. Om samisk kultur inte får utvecklas kommer den att dö ut. Utbildning och kunskap är nyckeln till att rasismen släpper.”

Anbara Hussein: ”Jag har skalat bort så mycket av mig själv att jag till slut blivit en helt annan person”

”Jag bor i Stockholmsförorten Rinkeby. När jag åker tunnelbana till jobbet inne i stan känner jag mig hemma fram till Sundbybergs station, därefter blir det väldigt vitt i vagnen. Jag märker att folk letar efter en annan plats eller hellre står än att sätta sig bredvid mig. Förut intalade jag mig att det inte är mig det var fel på, jag luktade ju inte illa. Nu har jag vant mig och tänker att jag får mer plats för benen. Man får vända det till något positivt.

”Vissa tror att jag bor i Rinkeby för att jag inte har råd att bo någon annanstans. Men det finns faktiskt folk som vill bo i ett område där man känner att man passar in”, säger Anbara Hussein.

Foto: Privat

En gång på tunnelbanan mellan T-centralen och Gamla stan var det en man som vräkte ur sig n-ordet. Till en början sa jag ingenting, han skulle ändå inte ha lyssnat. Men han fortsatte och kom närmare. Han sa saker som att ’ni är så fula, ni ser ut som apor, ni kan ingenting’. Jag skrek tillbaka för att försvara mig, ingen annan i vagnen sa något. Efteråt, när jag hade gått av, kom en kvinna fram och frågade hur jag mådde. Jag tänkte ’kunde du inte åtminstone sagt något när vi var på tåget?’ Jag hade gjort det, om det varit omvända roller.

Anbara Hussein…

… är 34 år och arbetar som marknadskoordinator och är en av initiativtagarna till uppropet A call for change.

Vissa tror att jag bor i Rinkeby för att jag inte har råd att bo någon annanstans. Men det finns faktiskt folk som vill bo i ett område där man känner att man passar in. I Rinkeby behöver jag inte möta konstiga blickar när jag öppnar porten.

Jag är en svart muslimsk kvinna, fru och mamma till två underbara barn. Mina föräldrar invandrade hit från Somalia, och jag är född i Sverige. Många som frågar varifrån jag kommer undrar var jag kommer ifrån egentligen. De förväntar sig en dramatisk historia, att vi flytt från krig. Men min pappa är arbetskraftsinvandrare och har haft jättebra anställningar på stora företag.

När jag växte upp i Husby var jag en del av den mångkulturella normen. Jag levde som i en skyddad bubbla. Alla där, oavsett hudfärg, levde i harmoni med varandra, alla hade vi våra drömmar, det var inget prat om att svarta skulle ha mindre förutsättningar att lyckas än vita.

Som svart och synlig minoritet sticker man ut oavsett om man vill det eller inte

I Sverige uppfostras vi till att anamma jantelagen. Man ska inte sticka ut för mycket. Men som svart och synlig minoritet sticker man ut oavsett om man vill det eller inte. Det var först när jag började på Bromma gymnasium som jag insåg jag att jag stack ut. Jag fick kommentarer, blickar och fick försvara min slöja som jag själv valt att bära. Det tog mycket på mina krafter att varje morgon förbereda mig mentalt inför skoldagen. Efter bara en månad bytte jag till Tensta gymnasium.

På Södertörns högskola hade vi en gång en föreläsare som min lärare presenterade för klassen. I presentationen sa läraren: ”… och i yngre dar spelade han på negerben!” Han syftade på något instrument, typ klarinett. Jag var den enda svarta personen i rummet. Ingen sa något, någon skrattade. I vanliga fall hade jag sagt ifrån, men i ett rum där jag är den enda som är rasifierad blir jag som förlamad och stum.

RASIFIERING

  • En rasifierad person förknippas med en uppsättning egenskaper eller beteenden på grund av sin härkomst. En person som inte är rasifierad betraktas automatiskt som normen.
  • Alla människor kan naturligtvis sägas vara rasifierade, eftersom alla hudfärger och etniciteter förknippas med olika egenskaper. Ofta används rasifierad dock om någon som diskrimineras eller utsätts för negativ särbehandling på grund av sin hudfärg eller härkomst, eller om någon som avviker från normen i ett vitt majoritetssamhälle.

Källa: isof.se

Utåt sett uppfattas jag nog som hård och stark, men det är tvärtom. Den stereotypa bilden av den svarta kvinnan är att när hon väl talar för sin sak så upplevs hon som ”the angry black woman”. När jag säger ifrån eller står på mig, både i vardags- och arbetssituationer, så vet jag att jag lätt uppfattas som aggressiv. Det motsäger vad jag egentligen är, jag har närmare till skratt än till ilska. Men jag har lärt mig att leva med det. Att vara svart i Sverige har gjort mig stark. Jag har aktivt tagit del av mina rötter och läst på om min historia, både om Somalia och om Sverige och dess slavhandel.

Det är känsligt att prata om rasism kopplat till arbetsplatser. Det är inte enkelt för en svart hijabi att få jobb inom kommunikationsbranschen, som jag har. Men ett problem är att många arbetsgivare inte känner till fenomenet minoritetsstress. Det handlar om att man som synlig minoritet ofta känner att man inte duger som man är. Man måste bevisa för alla varför man fått jobbet, det räcker inte med att man redan är anställd. Vissa arbetsgivare tycker nog att utrikesfödda har hög arbetsmoral. Men det handlar oftast i grund och botten om stress – att man inte varvar ner helt, eller hoppar över eftermiddagsfikan för att i stället arbeta. Man gör saker snabbt för att visa att man är effektiv och platsar lika bra som sina vita kollegor.

Jag väljer att inte alltid prata ut om händelser på arbetsplatser, för att inte missuppfattas som den skyldiga

Och om man skulle lyfta en incident kopplat till rasism och diskriminering på jobbet får man ofta ’whitesplaining’-förklaringar tillbaka. I stället för att arbetsgivaren säger ’jag förstår hur du känner och vad du upplevt’ så kan de säga ’har du tänk på att den personen inte menade det på det sättet?’ På så sätt förminskar de den rasifierade personens upplevelser.

Jag väljer att inte alltid prata ut om händelser på arbetsplatser, för att inte missuppfattas som den skyldiga, eller att jag missuppfattat eller överdrivit situationen. Om man hela tiden har i bakhuvudet att folk kommer tro att det är mitt, den aggressiva svarta kvinnans fel, så väljer man ju att hålla tyst. Man vill visa att man också kan vara lugn.

Verkliga berättelser: Så här ser rasism och afrofobi ut i Sverige

Min son som är nio år har redan upplevt rasism. Som mamma är det… det värsta. När han gick på sexårs fick han höra ordet ’brunis’. Jag vet inte om man kanske la till ett ’-is’ för att det skulle låta gulligt, men han blev såklart jätteledsen. Han vet att han är brun, men han hade inte tänkt på att det gjorde någon skillnad. Nästa gång var det: ’Du är brun som bajs’.

Jag och barnens pappa bygger deras självförtroende hela tiden. Varje morgon säger vi att de är så fina och att de ska vara stolta. Och att de själva ska välja vilket ord de vill identifiera sig med – mörkhyad, svart, brun… de ska inte få det tilldelat av någon annan. Vi har börjat prata med vår son om svartas historia med rasism, slaveriet och vithetsprivilegiet. Det har varit extremt jobbigt. Jag försöker lära honom att säga ifrån på skarpen direkt om han blir utsatt för rasism eller diskriminering, så att han inte blir stum.

WHITESPLAINING

  • När en vit person förklarar för en icke-vit person vad rasism och ojämlikhet innebär, ofta på ett nedlåtande sätt.

Källa: dictionary.com

Min dotter är bara tre, vi har lite smått börjat prata med henne om att hon ska få ha sitt hår som hon vill, att det är okej om hon vill ha det lockigt. Jag vill att hon ska vara stolt över sitt naturliga hår och inte känna sig tvungen att anpassa sig till normen.

Det har varit jobbigt att gå på tillställningar där de flesta är vita, särskilt i större sammanhang kopplat till min bransch. De flesta är nog pirriga inför sådana event, de planerar sina klädval och ser fram emot att träffa människor. Jag har i stället tänkt på vad jag ska ha på mig och på vilket sätt jag ska prata för att inte sticka ut. Jag sticker redan ut som jag är. Jag har förberett mig på vilka frågor som kan komma. Några har undrat varifrån jag kommer, andra har börjat prata engelska med mig.

Jag har skalat bort så mycket av mig själv att jag till slut blivit en helt annan person. Det har tagit lång tid att komma underfund med att det bara fått mig att må dåligt. Det ju inte är vad jag lär mina barn, så varför ska jag hålla på så? Jag blir hellre ratad för att jag är 100 procent mig själv än accepterad för något jag inte är.

Livet är redan tufft som det är med skola, jobb, barn, karriär… därtill upplever vi rasism, diskriminering och ojämlikhet

Det är nog svårt för vita att förstå vad vi går igenom i vår vardag. Jag hoppas att de lär sig mer om Sveriges historia kring slavhandeln och att de försöker vara allierade med oss svarta. Jag hoppas de kan förstå att vi också har rätt att existera, på samma sätt som alla andra. Livet är redan tufft som det är med skola, jobb, barn, karriär… vi går alla igenom samma problem, men därtill upplever vi rasism, diskriminering och ojämlikhet. Jag önskar att mina barn inte får uppleva den rasism jag upplevt, jag vill inte att det ska vara en stor del av deras uppväxt.

Vi åker ofta till Kenya på semester. Sist vi var där sa min son: ’Mamma, jag är lik människorna här, här sticker jag inte ut’. Det är stora reflektioner för en nioåring. Jag vill att vita ska veta att våra barn går runt och tänker på var de passar in, i stället för att fundera på vad de ska äta till middag eller få i födelsedagspresent.

Yenies känslosamma ord om rasismen under barndomen: ”Jag var den fula”

Mer samhällsinnehåll hos allas.se: