Mirijam Geyerhofer: Fem gånger min självkänsla svek mig i skolmatsalen

Att sitta ner och äta ett mål mat i sällskap av andra är inget problem som vuxen. Mirijam Geyerhofer tänker tillbaks på hur mycket svårare det var i barndomens skolmatsalar.

Så här 41 år gammal kan jag fortfarande känna en viss sviktande självkänsla. Men så minns jag att det fanns en tid då jag oroade för mig om jag åt min knäckemacka åt rätt håll, och inser att jag nog kommit rätt långt i min personliga utveckling ändå.

Skolmatsalen. Matan. Bamba. Många namn har den, och meningarna om den är betydligt fler. Fram till för ett par år sedan tänkte jag väldigt lite på skolmatsalar överlag, men så började mina barn i skolan, och plötsligt var tankarna där igen.

1:03

Efter reklamen: Det här är mindful eating

(1:03)

Slå på ljud

Jag växte upp i en liten by i Ångermanlands inland och skolan var så liten att klasserna var uppdelade i ett-tvåan, tre-fyran och fem-sexan. Maten var utsökt. Med många mil på slingriga skogslandsvägar fanns det ingen ekonomi i att skjutsa runt uppvärmd storköksmat i kommunen, här var hela kostcirkeln lagad från grunden som serverades till de cirka femtio eleverna på den lilla byskolan.

Och nu känner jag att jag måste förbereda mina egna barn på att de kommer behöva rusta sig för skolmatsstrid snart.

När vi åkte på friluftsdag plockade vi de lingon som sedan serverades till köttbullarna, och potatisarna – eller pärer'n – hade vi elever också plockat, i potatislandet på andra sidan vägen.

Ja men ni fattar, obeskrivligt idylliskt. Men sen skulle den där fantastiska maten ätas bland andra barn, och här slutar det vara kul.

Och nu känner jag att jag måste förbereda mina egna barn på att de kommer behöva rusta sig för skolmatsstrid snart. För är det någonstans i skolans miljö som det är omöjligt att göra rätt, så är det i matsalen.

4 beteenden som ger dig låg självkänsla

Här är fem exempel då jag inte vågade stå upp för mig själv på lunchen.

1: Knäckemackan jag nämnde tidigare
Jag älskar smör. En knäckemacka ska därför bres med den håliga sidan uppåt, enligt mig. Hur en kollega brer sin smörgås struntar jag i, eftersom jag är vuxen. Men i mellanstadiet, då gick sådana uppenbara mastodontmisstag icke obemärkt förbi. Jag fick tidigt lära mig att det enda sättet en knäckemacka äts på är med undersidan uppåt, och fortsatte därför att göra det långt upp i gymnasiet.

Handen på hjärtat – vilken nervös 13-åring har inte någon gång betalat för att slippa vara en skolmatsälskande tönt?

2: Pannkakskanter
Ljuvliga, frasiga, smått brända frasiga kanter. Eller ”uuuhhhäääää” som klasskompisarna kallade det, vilket gjorde att även jag tog för mig av de slabbiga pannkakorna utan fras. Vilken idiot jag var.

3: ”Hur gammal är du, bara 27? Jag är 43, HAHAHAHAHA!”
Att jämföra siffrorna i botten av mjölkglaset är en klassiker som så vitt jag vet fortskrider än idag på svenska skolor. Önskar mina barn oändliga terminer av höga tal på lunchen (alternativt siffran 1, för då var man självklart nummer ett).

Det här äter barn till skollunch runt om i världen

4: ”Blä vad äckligt, kom vi går till pizzerian istället”
När man hoppat upp några årskurser så fick man plötsligt lov (tror jag?) att lämna skolan på rasterna, och då kunde det bli aktuellt att fundera på om man ville vara
a) en tönt som gillade den äckliga skollunchen
b) en fattiglapp som inte hade råd att dela på en hawaii med mild sås.

Tjugoåtta år senare med vuxenglasögonen på känns det orimligt att betala för lunch när man kunde få den gratis, men handen på hjärtat – vilken nervös 13-åring har inte någon gång betalat för att slippa vara en skolmatsälskande tönt?

Jag ska kämpa för att få dem att förstå att en siffra i botten av ett glas bara är en siffra i botten av ett glas.

5: Blodpudding
En rätt som mitt vegetariska 40+-jag älskade som barn. Speciellt tillsammans med den finstrimlade vitkålssalladen med lingon och ett stort glas kall mjölk. I dag känner jag inte alls lika stor kärlek till den här rätten, men ömmar desto mer för den 9-åriga Mirijam som satt hungrig och gnagde på sin felvända knäckemacka och drack lite mjölk med en trea i botten av glaset.

Ja ni hör ju, så här kan det inte fortgå, cirkeln måste brytas. Jag ska redan nu köra skolmatsbootcamp med mina ungar vid middagsbordet. De ska peppas till att våga äta sina favoriträtter, och jag ska kämpa för att få dem att förstå att en siffra i botten av ett glas bara är en siffra i botten av ett glas.

Och jag ska lära dem att stå upp för sig själva och med stolta och raka ryggar kunna äta sina knäckemackor vända åt precis vilket håll de vill. Jag råder er att göra detsamma.