Theodor jobbar som barnförhörsledare – så går det till: ”Det tar på krafterna”

Polis Ewa-Gun Westford går i pension: "Härskarteknikerna är det värsta jag vet"

En förälder som skadar sitt barn, en gränslös bekant, kanske en granne eller någon helt okänd person. Det kan alla vara förövare som på olika sätt utsätter barn för övergrepp och därmed också behöver lagföras. Men för detta behövs oftast barnets berättelse och vittnesmål. Dessa svåra och känsliga förhör görs av specialutbildade polisanställda.

En av dessa är Theodor Strömberg, som är en av ganska få barnförhörsledare som enbart jobbar med detta tuffa, men viktiga, uppdrag.

Han hoppade tidigt av utbildningen till civilekonom för att i stället bli polis.

– Jag ville jobba nära människor.

Till en början var Theodor polis i radiobil på stan, men ganska snart visade han sig ha talang för att arbeta med utredningar. Efter att ha mest jobbat med vuxna tog han steget att börja med barnförhör.

– Med barn vet man aldrig var det slutar. Man får anpassa sig. Det finns flera orsaker till varför barnet inte alltid berättar, men man måste alltid säkerställa att barnen förstår premisserna för samtalet. Mognadsgraden hos barn kan skilja sig väldigt mycket mellan olika åldrar och olika individer, berättar Theodor.

Så går ett barnförhör till

Alla förhör filmas och det är viktigt att barnen vet att det är frivilligt att prata. Att kunna bygga en relation där de är trygga i situationen är helt avgörande.

– Jag har haft jättebra mentorer som jag pratat mycket med. Sedan blir man bättre allt eftersom. Erfarenhet gör att man får mer verktyg.

– Tre kameror är igång under förhören och vi förklarar ofta för de äldre barnen att inget kommer att hamna på sociala medier, såsom till exempel Tiktok eller Youtube – för då slipper de tänka på det. Allt för att barnen ska våga berätta, även om det som kan kännas pinsamt eller lite farligt.

Ofta har barnet redan sagt något om en händelse, ett övergrepp eller något annat brott för en person i skolan eller en annan plats där de känt sig hörda. En orosanmälan hamnar på socialtjänstens bord och därefter kan polisen kopplas in.

– Ofta börjar man med öppna enkla frågor, som vad de ätit till frukost, för att sedan prata om familjen eller någon händelse. Hur är mamma? Hur är pappa? Vad hände när du fyllde år? Det är en process, förklarar Theodor.

– Till slut kanske vi får hela historien, hur hemsk den än är, och då avslutar vi med att prata om något neutralt, något positivt.

Han ser alltid till barnets bästa, men inser att unga ibland kan säga sådant som inte är sant och får då förhålla sig till det.

Det gäller att hitta en metod som fungerar. Han förhör som mest fyra barn i veckan. Det kan bli tufft mentalt att höra det hemska som de blivit utsatta för.

Samverkar med socialtjänsten och Åklagarmyndigheten

Ett av de värre fallen var en ung pojke på 10-11 år som blev misshandlad av sin mamma.

– Hon hade dragit in barnet i badrummet, satt på duschen med iskallt vatten och piskat pojken över ryggen om och om igen. Det var stora skador. Det är inte så mycket som förvånar mig längre, men detta var extra grovt, säger Theodor.

Att det ofta är närstående – människor som barnet känner – som är gärningsmannen gör brottsutredningarna extra känsliga, vilket också innebär att vikten av samverkan mellan olika myndigheter är avgörande.

Framförallt är det socialtjänsten som ska skydda barnen, men polisen samverkar också tätt ihop med Åklagarmyndigheten.

– Det är verkligen tufft för de här barnen. Jag hade en 13-årig pojke som berättade om en våldtäkt han utsatts för. Han hade vägrat prata om det för någon och det är inte alls konstigt – för barn är det ofta ännu svårare att öppna upp sig kring sexualbrott. Men vi hittade en relation och han litade på mig. Då kom allting på en gång. Det var en seger – för tillsammans med bevisningen fick förövaren tre års fängelse. Utan pojkens utsaga hade det aldrig blivit så, förklarar Theodor.

– Förhören är en förutsättning för att vidare kunna utreda och hitta övrig bevisning.

Sällan barn kommer fler än en gång

Det jobbigaste är när han inte riktigt når hela vägen, när barnet verkar vilja säga något, men gör det inte.

– Då får jag intala mig själv att vi åtminstone gav barnet möjligheten att prata om det och att det finns fler myndigheter som sluter upp.

Något positivt i sammanhanget är att det verkar vara mycket sällan som samma barn kommer in flera gånger. Det är Theodors erfarenhet.

– Ibland blir man förvånad över hur intelligenta en del barn är. Jag hade en sexåring som kunde skissa upp insidan av ett hus med enorm detaljrikedom och när jag testade med några frågor påminde hon direkt att jag frågade samma sak flera gånger. Lillasystern däremot var tyst. Det visade sig att deras pappa misshandlat dem för att inte pluggat matte tillräckligt hårt, säger Theodor.

Theodor möter också flertalet barn med diagnoser i sitt yrke och då blir det än mer komplicerat, framförallt om det är föräldrarna som är förövare. Men han har ändå ofta lyckats att hitta det där förtroendet som behövs.

– En kille med autism sa att han kunde berätta för mig eftersom jag behandlade honom som en vuxen. Jag tror det spelade roll att jag också var man och att jag gick rakt på sak. Då tog han ner huvan på jackan och pratade på.

Jobbet tar på krafterna

Hur länge Theodor kommer klara jobba i denna pressade miljö vet han inte. Än så länge väger det goda han uppnår tyngre än allt det svåra.

Dessutom underlättar den fantastiska sammanhållningen bland kollegorna mycket. Men en dag kanske det inte räcker.

– Det tar på krafterna och snart ska jag bli pappa själv. Då kanske det blir annorlunda, jag vet inte.