Ivan kom med Vita bussarna – fick en familj i Sverige men förlorade den
I en liten fiskeby i området Casamance i södra Senegal träffar vi Lena Millinger. Här på en sandig gata nära havet har hon ett hus. Vi sitter i hennes frodiga trädgård och dricker te under träden som dignar av apelsiner när hon berättar den osannolika historien om sitt möte med Ivan. En historia som sedan blev boken För det fanns inga barn i Ravensbrück – En berättelse om Gladys och Ivan Neuman.
De fick kontakt första gången för flera år sedan, när Lena arbetade med marknadsföring på Malmö museum. En dag kom ett mejl till museet från en man i USA. Han hette Ivan Neuman och behövde snabbt bevis på att han som barn hade suttit i koncentrationslägret Ravensbrück i Tyskland. Amerikaner som överlevt koncentrationsläger hade rätt till skadestånd, men Ivan hade i brist på bevis fått sin ansökan avslagen i domstolen.
– Ivan hade sökt febrilt i arkiven i flera länder, men det fanns inga register på att det fanns några barn i Ravensbrück koncentrationsläger, berättar Lena Millinger.
Modern dog i koncentrationslägret
Ivans judisk-ungerska föräldrar utvandrade till USA och där föddes hans syster Gladys. Ingen vet varför deras mamma före andra världskriget valde att åka tillbaka till Ungern där Ivan föddes 1934. När kriget bröt ut tog mamman kontakt med den amerikanska ambassaden som var samlingsplats för utlänningar, men ambassaden kunde tyvärr inte skydda dem. Hela familjen fick marschera iväg till tåget som tog judiska och utländska medborgare till Ravensbrück.
Ivans och Gladys mamma dog under fruktansvärda omständigheter i koncentrationslägret. Ivan lyckades rymma under stängslet, men blev tillfångatagen och misshandlad. Mot slutet av kriget gömde Ivans syster honom under baracken i sju dagar.
Efter krigets slut 1945 kom Ivan och hans syster Gladys till Sverige med Vita bussarna som körde i skytteltrafik med flyktingar. Bussarna kom till Malmö och museet där Lena arbetat var då flyktingförläggning.
Efter att ha fått mejlet från Ivan sökte Lena i arkiven, men han fanns inte med i registren. Det visade sig att han inte hade kommit till Malmö museum utan till Borgarskolan som var reservsjukhus efter kriget.
– Ivan kom ihåg att han hade varit med i en tidningsartikel när han kom till Malmö. Jag letade efter tidningsurklipp på biblioteket men hittade tyvärr inget.
Under ett år bodde Ivan och hans syster hos en fosterfamilj i södra Sverige.
– Ivan mindes att mannen i familjen hette Karlsson i efternamn och att han arbetade i möbelbranschen, berättar Lena.
Misshandlad till döds
Lena satte igång och ringde runt till minst tio olika möbelaffärer i Skåne, och i Kristianstad pratade hon med en ung kvinna som tipsade henne om att söka i Småland. Kvinnan trodde att det fanns någon i Älmhult som hette Helge Karlsson.
– Jag ringde dit och pratade med Helges fru Ulla-Brita som var i 80-årsåldern. Helge dog 1995, och när jag frågade henne om hon år 1945 hade tagit hand om en liten pojke i tioårsåldern blev hon helt tyst i telefonen. Ulla-Brita frågade om han levde, hur han mådde och var han bodde, berättar Lena.
Lena gick ner till museets arkiv och hittade en klippbok med en bild i tidningen Vi från 1945. Den visade en liten pojke som satt i en sjukhussäng på Borgarskolan i Malmö som då alltså användes som sjukhus. Hon skickade snabbt bilden till Ivan i USA och till Ulla-Brita som var säker på att det var han.
Nästa dag ringde Ulla-Brita och sa att hon hade hittat en berättelse i tidningen Lyckoslanten som Ivans syster Gladys hade skrivit på svenska. Gladys hade skrivit om tiden i koncentrationslägret och hur deras mamma hade blivit misshandlad till döds. Till artikeln hade hon ritat en teckning på hur baracken där de tvingades bo såg ut, och hon skrev att hon ville bli författare.
Pappren kom fram i sista sekund
– Fotot på Ivan från sjukhuset samt Gladys artikel i Lyckoslanten skickade jag först till Notarius Publicus för att få äktheten bekräftad. Intyget samt fotot och artikeln skickades sedan under helgen i ilfart till Ivans advokat. Pappren kom fram på måndagen vilket var i sista sekund, men det räckte för domstolen som bevis på att Ivan hade suttit i koncentrationsläger i Ravensbrück, berättar Lena.
Fick en familj i Sverige
Efter flera veckor kom det ett mejl från Ivan i USA där han skrev att han hade fått upprättelse, och att han skulle komma till Sverige under våren.
– Jag ringer när jag kommer över med färjan från Danmark till Malmö, skrev han.
När Ivan kom hyrde Lena en bil över helgen och visade honom arkivet där hon hade hittat klippboken, samt skolan som då var sjukhus. Med sig hade de också en ung filmare som gick på en filmskola. Ivan hade sagt att han var beredd att berätta om sitt liv och filmaren skulle dokumentera deras möte.
Nästa dag körde de upp till Småland för att träffa Ulla-Brita som bodde kvar i den lägenhet där Ivan och hans syster hade bott när de kom till Sverige.
– Vi blev bjudna på kaffe och det var en helt overklig situation. Ivan gick och satte sig på stolen där han brukade sitta, berättar Lena.
Hos Ulla-Brita och Helge hade Ivan och hans syster fått en familj i Sverige och Ivan lekte mycket med Helge. De täljde flygplansmodeller tillsammans, och på hösten började han och systern i skolan där Ivan fick godkänt i alla ämnen. Ivan hade polio och lite svårt med balansen så han hade fått en spark av Ulla-Brita och Helge. Den sparken hade Ulla-Brita sparat under alla dessa år, och hon visade den för Ivan som kom ihåg metallplattan.
– På metallplattan stod Ivans namn, berättar Lena.
Hamnade på ungdomsvårdsskola
Allt skulle dock snabbt förändras för barnen. En dag när Ulla-Brita satt och fikade med sina väninnor kom det några män i kostymer. De sa att de hade hittat amerikanska släktingar till Ivan och hans syster i USA, som kunde ta hand om dem.
Ivan och Gladys sattes på en båt till USA där ett arv skulle vänta på dem. Barnen trodde att allt skulle bli fantastiskt, men ingen kom och hämtade dem. Släktingarna var inte alls intresserade av att ta hand om dem, och de hamnade i en hemsk situation. Ivan fick arbeta på en kycklingfarm och Gladys som barnpiga hos en avlägsen släkting.
Ivan blev senare körd till New York där han skulle bo hos en familj, men han passade inte in hos dem, och vid tolv års ålder blev han hemlös. Han blev tvungen att leva på gatan, stjäla mat för att överleva, och sova i en kolkällare. Hans syster Gladys dog efter några år i USA.
– Jag har ofta funderat på vad som hade hänt om vi hade blivit kvar i Sverige, i stället för att bli skickade till USA, berättar Ivan.
Jag fick så mycket hjälp av svenskarna
Ivan hamnade på en ungdomsvårdsskola, men rymde därifrån och hoppade på ett tåg. Vid New Haven i Michigan hoppade han av, och där fick han lite småjobb på ett stålverk. Ivan fick möjlighet att börja studera och läste då olika affärsämnen. Med målmedveten och en knivskarp hjärna lyckades han riktigt bra till slut. Han startade flera olika företag, och blev med tiden framgångsrik.
För några år sen blev Lena kontaktad av Peter Vig som är judisk resurs/elev- och lärarassistent på Malmö Borgarskola. Peter hade sett Lenas arbete om Ivan, och på Borgarskolans vind fanns en stor låda med mycket material. Genom ett digitalt arkiv kan man numera gå in och titta på olika saker som har samlats in inför en utställning om Vita bussarna.
År 2021, under bokreleasen för Lena bok För det fanns inga barn i Ravensbrück – En berättelse om Gladys och Ivan Neuman ringde Ivan av en slump från USA, och Lena satte mobilen vid micken så att alla kunde höra.
– När jag kom till Sverige fick jag så mycket hjälp av svenskarna, och än en gång fick jag hjälp av helt okända människor att få upprättelse inför den amerikanska staten, att jag verkligen hade varit i koncentrationslägret, sa Ivan.