Lästips: Läsarberättelser Gratis stickmönster Smarta städknep Spartips Livet med katt Nostalgi Gratis noveller

Michael överlevde Förintelsen – fick aldrig veta vad som hände mamma

27 jan, 2025
author Björn Augustson
Björn Augustson
Foto: Hanna Ekengren, Privat
I den lilla staden i sydöstra Ungern lekte åttaåriga Michael med papperssoldater. Att stora delar av Europa och världen var i krig visste han inte så mycket om. Men våren 1944 förändrades allt.
För att spara den här artiklen så måste du vara inloggadLogga in på ditt kontoellerSkapa ett konto
Annons
Se också: 7 viktiga saker att tänka på om du står nära någon i sorgBrand logo
Se också: 7 viktiga saker att tänka på om du står nära någon i sorg

Den 27 januari är internationella minnesdagen för Förintelsens offer – samma datum som förintelse­lägret Auschwitz-Birkenau befriades 1945. I år är det 80 år sedan.

Vi har bestämt möte med Michael Ben-Menachem i hans hem i Göteborg. Det är hans fru, Elinor, som öppnar. Michael kommer ner för trappan till hallen. Han är fil dr och specialist inom klinisk psykologi. Hans fru är professor i neurologi med speciell inriktning mot epilepsi. Den stora tegelvillan har varit deras hem i snart 40 år.

– De får bära ut oss om vi ska flytta härifrån, säger Elinor.

Elinor i rosa kofta står upp bakom Michael som sitter på en stol i ljusblå skjorta. I bakgrunden fönster, det ena med en bambugardin nerdragen.
Här och var i Elinors och Michaels hus finns tavlor som Michael har gjort. Förut hade han utställningar en gång per år. Foto: Hanna Ekengren

Vi sätter oss i ett av husets bibliotek. Här och var hänger målningar som Michael har gjort.

– Förut hade jag utställningar en gång per år här i Göteborg, berättar Michael. De målningar som jag själv har är de jag inte fått sålt.

Dödad utan Davidsstjärna

Michael föddes i Budapest men växte upp i Orosháza, med 30 000 invånare, nära den rumänska gränsen. Hans pappa hade en bokhandel och hans mamma drev en skola i Budapest, 30 mil bort, där kvinnor utbildades till sekreterare.

Åttaårige Michael visste alltså inte mycket om det krig som pågick ute i världen. Men en dag sydde hans mamma fast en davidsstjärna på hans kavaj.

Annons

– Jag förstod inte varför. Men hon sa att det var lag på att ha det, att jag kunde bli dödad på gatan om jag inte hade den på mig.

När tyskarna ockuperade Ungern våren 1944 stiftades snabbt en mängd lagar mot den judiska befolkningen. Michael fick inte längre gå i skolan, hans pappa fick inte ha kvar sin bokhandel och judar tilläts inte längre åka tåg.

– Hur ska nu mamma kunna åka hem? frågade jag min pappa. Men han kunde inte svara. Ingen av oss visste heller att vi aldrig skulle få se henne igen.

Vad som hände hans mamma vet han fortfarande inte.

– Något jag har kämpat med i hela mitt liv är att jag inte kommer ihåg henne. Jag kan inte höra hennes röst och inte känna hennes doft. Det är en stor saknad.

Ett slitet, gulnat fotografi av kvinna med svart, kortärmad klänning
Michaels mamma som ung. Foto: Privat

Michael och hans pappa fick snart lämna sitt hem och inställa sig i ett ghetto, en gammal brädgård som ägdes av föräldrarna till två av Michaels klasskamrater.

– Vi brukade leka där efter skolan, det var ett bra ställe för kurragömma.

Från ghettot till tåg mot Auschwitz-Birkenau

Dagen då de gick till ghettot var varm, Michael hade en kortärmad skjorta, korta byxor och sandaler. Natten fick de tillbringa på marken, i skydd av några brädhögar. Morgonen efter var ett antal grönklädda landsortspoliser på platsen.

– Nazisterna hade inte så många män på den ungerska landsbygden, det var i slutet av kriget och de behövdes på andra ställen, så de tog hjälp av polisen. Jag såg hur de började slå och sparka på kvinnor och barn.

Annons

Några dog redan efter någon timma

Plötsligt stod en av poliserna framför hans pappa. Michael blev rädd och undrade vad som skulle hända.

– Det visade sig att polisen kände pappa. Kanske hade han handlat i pappas bokhandel. Jag vet inte. Men Orosháza var en liten stad där alla kände alla. Polisen sa till pappa att jag var alldeles för tunt klädd för resan. Jag visste inte att vi skulle ut på någon resa. Men han lät pappa lämna ghettot för att hämta varmare kläder till mig. Men när pappa kom hem till vår lägenhet var den plundrad. Det fanns ingenting kvar, inga mattor, inga möbler, inga leksaker och inga kläder. Vi hade inte ens varit borta i tjugofyra timmar.

Efter ännu en natt på marken fördes ghettots judar till järnvägsstationen.

– Jag minns att människor stod och tittade på oss, människor vi kände. Men ingen sa något. När vi kom till tågstationen trycktes 80 människor in i en vagn för sex hästar. Det var nästan omöjligt att röra sig och väldigt lite luft, så några dog redan efter någon timma. De vuxna stod upp. Vi barn kröp omkring vid de vuxnas fötter.

ett gulnat fotografi på en välfriserad ung pojke klädd i skjorta, slips och kavaj
Michael som pojke. Foto: Privat

SS-officeren Adolf Eichmann ansvarade för deportationen av Europas judar och uppdraget i Ungern såg han som en karriärmöjlighet. På mindre än två månader lämnade 150 fullastade tåg med 437 400 judar Ungern för slutdestinationen, förintelselägret Auschwitz-Birkenau.

Räddades av misstag för slavarbete

Slumpen gjorde att Michael och hans pappa inte kom dit.

– Det behövdes slavarbetare i Österrike. Tåget som lämnade stationen före vårt tåg skulle ha åkt dit men någon gjorde ett misstag och skickade det till Auschwitz. Adolf Eichmann beordrade då att vårt tåg inte skulle till Auschwitz som det var tänkt, utan att vi i stället skulle fraktas till Österrike. Det räddade med största sannolikhet våra liv.

Annons

I Österrike, närmare bestämt i Wien, var Michaels pappa och andra arbetsföra vuxna män slavarbetare vid järnvägen.

Kvinnorna arbetade i textilfabriker medan barnen fick vara i lägret.

Hösten kom, och sedan vintern, och Michael hade fortfarande bara kortärmad tröja, korta byxor och sandaler, som nu hade blivit ordentligt slitna.

– Jag frös något fruktansvärt och var alltid hungrig. På morgonen och kvällen fick vi brunt vatten att dricka och på eftermiddagen en hemsk soppa och en gång i veckan en liten brun klump som de kallade för bröd. Mina tänder började lossna. Jag har fina tänder i dag men alla är fusk.

Ett gulnat gammalt fotografi av en ung man i vit skjorta, slips och kavaj
Michaels pappa som fördes bort tillsammans med Michael och sattes i slavarbete. Foto: Privat

Inte nog med kyla och hunger, två gånger om dagen under flera månaders tid bombades Wien. Både av amerikanska, engelska och ryska bombplan. På juldagen 1944 var det återigen nära att Michael miste livet. Sirenerna ljöd och han sprang tillsammans med andra till ett skyddsrum. Det var kallt. Minusgrader. Men plötsligt kom en varm våg av luft.

– Den kom med expressfart, galopperande och huvudet sprängde. Jag kände metall­smak i munnen och det luktade svavel och damm. Och sedan, plötsligt, det fruktansvärt hemska, öronbedövande ljudet. Allt går sönder och det blir kolsvart i rummet. Av 32 människor som var i skyddsrummet överlevde bara Vera, en flicka som jag kände, och jag. Jag hoppas att ingen av er någonsin får uppleva hur det känns när en bomb kommer.

Mina tänder började lossna

Efter bomben hamnade Michael på sjukhus i tre månader. Han förstår inte riktigt varför, för även om han var utmärglad och hade förlorat halva sin kroppsvikt var han inte skadad. Med honom på sjukhuset var hans vän Andreas, som hade befunnit sig i ett annat skyddsrum och fått stora brännskador på båda benen.

Annons

– Andreas klarade sig och överlevde Förintelsen även han. Han blev kemist så småningom och flyttade till Kanada och vi skickar mejl till varandra då och då.

En tidig morgon i april 1945 väcktes Michaels pappa av sin vän Gabor. Han ville visa honom någonting. De gick fram till lägrets ingång, och alla vakter var borta.

Adolf Eichmann inför rätta

De var fria och begav sig mot sjukhuset för att hämta Michael. Längs Donau hade tyskarna på stora pråmar fraktat stöldgods från Ungern: kläder, konst, juveler och mycket mer. Innan tyskarna flydde sprängde de pråmarna och alla varor spreds över stadens gator.

– Pappa hittade först ett par gula, fina kängor och sedan en schweizerost, stor som en kvarnsten. Gabor och han rullade den framför sig tills de råkade se en övergiven gammal häst och en vagn. De baxade upp osten på vagnen och åkte och hämtade mig. Efter allt brunt vatten och den hemska soppan, så kunde jag äta så mycket ost jag ville.

Problemet var att osten var den enda mat de hade de kommande tre veckorna.

– Efter det lovade jag mig själv att aldrig, aldrig äta schweizerost igen och det löftet har jag hållit, säger Michael och ler.

När han kom tillbaka till Orosháza var det en förändrad stad. Av den judiska skolans femtio barn hade endast fyra överlevt Förintelsen. Totalt dog omkring sex av de nio miljoner judar som levde i länder som stod under nazisternas kontroll eller var allierade med Tyskland under andra världskriget.

Ett svartvitt gammalt fotografi med ung pojke, kvinna och man med runda glasögon. Alla är finklädda.
Michael med sin pappa och styvmamma, som kom in i bilden senare. Hon var också en av Förintelsens överlevare. Foto: Privat

SS-officeren Adolf Eichmann lyckades efter kriget fly med ett falskt pass utfärdat av Internationella Rödakorskommitén i Genève, där han antagit namnet Ricardo Klement.

Annons

Först 1960 lyckades den israeliska underrättelsetjänsten Mossad spåra och kidnappa honom och föra honom till Israel.

Han blev ställd inför rätta, visade ingen ånger och dömdes till döden för brott mot det judiska folket, krigsbrott, brott mot mänskligheten och medlemskap i en fientlig organisation.

Tysta massan är farlig

Efter kriget hamnade Michael bakom järnridån.

– Jag tillhörde återigen en utsatt grupp. Efter gymnasiet, där jag fick kämpa för att komma in, kom jag inte in någonstans. Jag fick inte läsa vidare.

Två gånger togs han tillfånga när han försökte fly till väst.

– De satte oss i en kasern. Där väntade vi på att dö, vi trodde att de skulle skjuta oss. Men det hände inte.

Vid det tredje flyktförsöket lyckades han. Via Wien, där han under en period arbetade i ett fotolabb, kom han till Sverige 1965.

– I Sverige kunde jag utbilda mig, det var fantastiskt.

Michael berättar att han har färdigställt en bok, en roman om sex ungerska män som flyr undan järnridån. I boken beskriver han var och ens familj och där finns referenser till honom själv och till andra världskriget.

Michael i ljusblå skjorta sitter vid ett bord med en bok framför sig. I bakgrunden syns en vägg med fulla bokhyllor.
Det var slumpen som räddade Michael Ben-Menachem. Foto: Hanna Ekengren

Tidigare har han skrivit boken Pojken med Davidsstjärnan som är en självbiografi över de första trettio åren i hans liv.

Av dem som överlevde Förintelsen är det inte särskilt många som fortfarande är vid liv. Michael är en av dem som varit ute på skolor och andra ställen och pratat om sina upplevelser.

– En anledning är att jag vill lära ungdomarna om civilkurage. De är framtiden. De har ett ansvar att stå upp för det som är rätt och säga ifrån eller på andra sätt agera när de ser eller är med om något som är fel. Den tysta massan är det stora problemet när faror hotar.

Annons