Från bisyssla till heltid – biodlaren Andrea: ”Utan bin skulle vi inte överleva”

Stina brände ut sig - och blev biodlare

Det är inte många upplevelser som gör att man nästan tappar andan av förvåning och utbrister: ”Det där hade jag ingen aning om!”

Men det är precis vad som händer när biodlaren Andrea Wallroth, 46, i Åsa utanför Kungsbacka delar med sig av sin stora passion – bin och insekter.

För 20 år sedan gick hon en biodlarkurs och blev fast.

– Jag älskar insekter, det har jag gjort sedan jag var barn och blev fascinerad av gråsuggor. Med bina var det som att en ny värld öppnade sig. Man blir lycklig av bin. De är fantastiska och så viktiga för pollineringen.

Andrea märkte med en gång att hon fick mycket större bär och mer frukt när hon skaffade bin.

– De gör ett stort miljöarbete, säger hon strax innan hon drar igång dagens bisafari hemma på Djäknegården, där hon sköter 60 bikupor som är placerade i olika miljöer.

Bra surr innan safarin

Safarin tar avstamp på uteserveringen med en genomgång av de olika bina och vilka uppgifter de har i bisamhället. Dagens åhörare är familjen Nilsson, bestående av Lena och Fredrik med de vuxna barnen Stina och Simon och deras respektive Matilda Kjellin och Luis Romero.

De ser alla fram emot att lära sig mer om bin och att få prova gårdens olika honungssorter och bakverk från kaféet, där allt självklart är sötat med honung.

Lena tar upp Andreas tråd om att älska insekter och vänder sig mot sin son.

– Känner du igen dig, Simon?

Alla nickar instämmande.

Familjen har samlats i morgonsolen för att lära sig mer om bisamhällets uppbyggnad och på nära håll se livet i en bikupa. Dessutom firar de pappa Fredrik som nyligen fyllt år, genom att göra något roligt ihop.

– Det är en present från familjen och ett tillfälle att vara tillsammans. Det ska bli spännande se in i ett bisamhälle, säger Fredrik.

Lena hoppas även att besöket på Djäknegården ska inspirera henne att kanske skaffa egna bin en dag.

– Vi har sommarhus och jag skulle gärna ha bin där, men det passar inte just nu. Kanske längre fram. Jag vill lära mig mer. Än så länge odlar vi bara växter som är bivänliga.

Flitig som ett bi

Andrea Wallroth använder sig av gamla skolplanscher som undervisningsmaterial. Att hon varit lärare en gång i tiden märks. Hon är pedagogisk och har en entusiasm som smittar av sig.

Det är omöjligt att inte bli fascinerad när hon berättar om binas sinnrika system och överraskningarna radas upp en efter en.

Flera gånger höjer deltagarna på ögonbrynen och tittar förvånat på varandra när hon berättar att ett bi kan flyga så långt som fem kilometer för att hämta nektar, dansar för att tala om för andra bin var det finns nektar varpå alla flyger direkt till platsen, och att ett bi bara producerar en halv tesked honung under sitt liv.

Det är också spännande att höra om bisamhällets noggranna struktur där inget lämnas åt slumpen och där varje bi har sin bestämda uppgift.

Andrea berättar att drönarnas främsta uppgift är att para sig med bidrottningen, och att det bi som blir drottning avgörs av hur mycket föda det får som nykläckt. En bidrottning lägger flera tusen ägg och kan vara verksam som drottning i upp till tre år innan hon byts ut.

– Arbetsbina är de som sliter allra tuffast i bisamhället. De samlar in nektar som blir honung, men arbetsbin har även många fler uppgifter. Man säger ju ”flitig som ett bi”, och det stämmer verkligen. De gör hela jobbet, berättar Andrea.

Arbetsbina har lite olika uppgifter beroende när på året de föds. De första städar och håller rent i kupan, bygger vax och matar larver.

– De gör grovjobbet och lever i tre, fyra veckor. De sliter ut sig och dör i förtid. Men vinterbina har andra uppgifter och lever längre. De övervintrar med drottningen, matar och värmer henne och lever tills nya bin kläcks.

Sticker i försvar

Det drar ihop sig till ett besök bland bikuporna på ängen en kort promenad från gården. Andrea har lagt fram några olika föremål, bland annat en sprayflaska med vatten och en rökpuff som traditionellt används för att lugna ner ilskna bina under arbetet vid kupan.

– Vad ska bort? frågar hon.

Besökarna funderar och kommer med olika förslag, men ingen gissar rätt.

– Rökpuffen, berättar Andrea. Den stressar och skrämmer bina.

Rökpuffen får bina att tro att det brinner och då förbereder de sig på att flytta.

– Att spruta lite vatten är mycket skonsammare och lika effektivt. Bin gillar inte heller åska och känner när ett åskväder är på gång långt innan det börjar.

Inför besöket vid kuporna måste man klä sig rätt. Andrea har förberett med skyddskläder och gör besökarna uppmärksamma på några saker man ska tänka på när man närmar sig kuporna.

– Bin känner vibrationer, så närma er kuporna lugnt och försiktigt, som på ett yogapass. Vibrationer i marken stör bina och då kan de bli arga, säger Andrea och tillägger att man ska undvika att vifta med händerna om ett bi kommer för nära, och att ett argt bi försöker hitta öppningar i kläderna för att sticka om de känner sig hotade.

En annan detalj, som dock inte är aktuell just den här dagen, är att man inte ska bära kläder med päls när man närmar sig en bikupa eftersom det väcker instinkten att försvara kupan.

– De attackerar allt med päls, eftersom de tror att det är en björn eller grävling som kommer. Ett bi sticker aldrig ute i naturen, men när den sticker så gör den det i försvar och efteråt dör den.

50 000 bin i kupan

Andrea och hennes familj är tredje generationen som bor på Djäknegården. Redan på hennes gammelmorfars tid fanns bikupor på ägorna. Hon var tidigare lärare i matte, engelska och hemkunskap, men startade verksamheten när hon kom till en punkt i livet då hon var tvungen att välja mellan att stanna kvar i skolvärlden eller bli biodlare på heltid.

Hon valde det sistnämnda.

I familjeföretaget ingår också ett kafé och en butik där hon säljer sin egenslungade honung.

När safarideltagarna samlats vid kuporna drar Andrea försiktigt ut en av ramarna. Hon sprutar lite vatten och bina kryper genast tillbaka in i kupan. Bina är lugna och går inte till attack.

– Bin är snälla, det förvånar många, förklarar Andrea samtidigt som hon drar ut ramen som är täckt med bin.

Förhoppningen är att vi ska hitta drottningen, vilket inte är det lättaste när det finns cirka 50 000 bin i just den här kupan. Men i dag går det vägen.

– Där är hon, säger Andrea och pekar på ett stort bi med en gul prick på huvudet.

Pricken målar Andrea dit för att lätt kunna hitta drottningarna.

– De får olika färger beroende på vilket år de kläcks. Då vet jag hur gamla de är och när de behöver bytas ut.

Andrea visar en liten burk som hon använder för att försiktigt locka in drottningen och kröna henne med en gnutta färg.

– Och nu ska vi in i guldförrådet, säger hon en stund senare och drar ut ramen där honungen finns.

Viktiga insekter

Hon gör ett hål i vaxet och den gyllengula honungen väller fram. Sedan får alla stoppa fingret i vaxkakan och smaka. Alla är överens om att det är en särskild känsla att smaka på honungen direkt från kupan ute i naturen.

De 60 bikupor som Andrea har ger i normala fall ungefär tre ton honung varje år. När hösten närmar sig blir nästa omgång främst ljunghonung, men eftersom kuporna är placerade i olika miljöer blir det flera sorters honung.

Deltagarna samlas på altanen för dagens sista aktivitet – fika och honungsprovning. Alla är glatt överraskade över hur mycket de har fått lära sig om bin och hur mycket det var som de inte visste innan.

Luis, som driver restaurang i Kungälv, funderar på om han kanske skulle ha honung i något av sina recept. Och Fredrik är fascinerad över strukturen i bisamhället och hur välorganiserat det är.

– Ja, det är ett mirakel, säger Lena. Det var mycket som var nytt. Jag visste inte att bin har så många olika uppgifter. Och att de har ett så välutvecklat luktsinne visste jag inte heller. Det har varit roligt att få veta mer. Jag kan riktigt se drönarna framför mig hur de hänger i en bar hela dagarna i väntan på att para sig med drottningen, haha.

– Ja, som jag sa innan så blir man lycklig av bin, inflikar Andrea.

Till sist tillägger hon ytterligare något intressant och tankeväckande om binas betydelse.

– Bin är fantastiska och viktiga. Utan bin skulle vi inte överleva, för jorden skulle dö ut på fem år. Det säger ju en del om hur viktiga de är.