SVT-profilen Malin Mendel om livet i Indien och flytten med familjen

Se också: 5 frågor om gurkmeja

För tio år sedan visste inte många vem Malin Mendel var, men i dag känner var och varannan person igen den guldlockiga kvinnan från Tjörn. Mycket på grund av att hon de senaste åtta åren gjort ett antal egna tv-serier på SVT, vilka oftast handlat om Indien. Men hon har varit SVT:s korrespondent i Indien hela 20 år.

Vi träffas en eftermiddag på restaurangen Shanti Soft Corner på Södermalm i Stockholm, en av Malins favoritrestauranger för nordindisk mat i Stockholm, och hon slår sig ner vid bordet med en mangolassi (indisk yoghurtdryck).

Intresset för journalistik väcktes i unga år.

– På Tjörn hade vi en granne som hade alla utgåvor av National Geographic. Hela hans källare var full och där läste jag hur mycket som helst. Jag förstod att, jaha, man kan ha det här som ett jobb. Egentligen ville jag bli upptäcktsresande, men jag fattade att det var ganska omodernt och tänkte att journalist var lite åt det hållet, säger Malin med ett skratt.

Kärlek vid första ögonkastet

När familjen flyttade till Lahore i Pakistan i början av 80-talet var det som att en dröm gick i uppfyllelse.

– Pappa jobbade på ett projekt för Volvobussar och vi i familjen var med. Det var en väldigt stor kontrast från Tjörn till Lahore. Jag gick i andra klass och älskade verkligen Pakistan. Speciellt maten var: ”Wow! Att det här finns? Det är så här det ska vara!”

Hon tänker efter:

– Det födde något i mig, att jag ville tillbaka till den delen av världen, och att jag sen dess varit väldigt intresserad av mat. Maten har också varit ett verktyg för mig att förstå Indien.

Då hon gick ut gymnasiet 1991 krävdes 5.0 i betyg för att komma in på Journalisthögskolan, så Malin pluggade internationella relationer med tanken att komma ut i världen. Efter att ha tagit examen hade reglerna ändrats, så att man kunde söka till Journalisthögskolan med skrivprov. Malin kom in och det kändes som att livet föll på plats, eftersom hon där även träffade sin man Stephan Mendel-Enk.

– Det var kärlek vid första ögonkastet. Jag la märke till honom redan på inträdesprovet, tyckte att han verkade så himla spännande. Han är lite mörk, hade ett annorlunda efternamn och stack ut. Jag kom från Tjörn. Där fanns ingen som stack ut. Sen föll jag för hans kvicksilvriga energi. Allt går snabbt i tanken. Det gillar jag, så vi blev ihop redan på första festen.

Har ni hållit ihop sedan dess?

– Ja, men det tog slut när vi flyttade till Stockholm och hamnade i en total kris. Då hade vi varit tillsammans i tre år. Plötsligt var det slut på party- och studentlivet. Vi skulle vara vuxna, kände inte många, hade inga jobb och bodde på en madrass i tredje hand. Allt var eländigt. Vi var inte vana vid att förhålla oss till varandra på det sättet, när man bara känner sig kass och misslyckad, när allt är tråkigt och jobbigt.

Malin fortsätter:

– Jag var så driven och hade en stark idé om vad jag ville, medan min man inte riktigt visste hur han skulle bära sig åt för att få skriva böcker, som var det han ville göra. Jag tror han behövde komma bort från mig ett tag, för att höra sig själv och fatta vart han var på väg.

Flyttade med familjen

De var separerade i ett halvår, även om det kändes som en evighet eftersom de längtade mycket efter varandra. Malin tror det var bra att de var ifrån varandra, eftersom de fortfarande var så unga, under 30.

När de återförenades började Malin frilansa och Stephan, hade lyckats bli författare. När det var dags att skaffa barn, var frågan hur de skulle klara det praktiskt.

– Lösningen blev att Stephan och vår son Leon åkte med på mina resor. De åkte till exempel med mig till Myanmar, när Leon bara var ett år gammal och det funkade bra. Det var fint att vara på äventyr vi tre. Eftersom jag hade ett litet barn med mig, var det heller ingen som förstod att jag var journalist, vilket var en fördel där. På de inspelade intervjuer hon gjorde i Myanmar hörs ofta Leon i bakgrunden, så han var verkligen med överallt.

När Malin började jobba i Indien följde Stephan och Leon med även dit. När lillasyster Channah kom var de plötsligt fyra i Indien. Det funkade bra i drygt tio års tid. De bodde halvårsvis i Indien över vintrarna och i Sverige om somrarna. När barnen började skolan hemskolades de i perioder, men gick även i indisk skola. Makarna delade på ansvaret hemma. Om Malin var ute på reportage tog Stephan markservicen. Sen gav Malin honom perioder att koncentrera sig helt på sitt skrivande.

– Men när min son började i sjuan kommer jag ihåg att han sa att han ville ha en skola och ett fotbollslag. Då bestämde vi oss för att ha vår bas i Sverige. Jag åkte fram och tillbaka och ibland följde Stephan och barnen med till exempel när barnen hade lov.

Ibland åkte Malin själv och spelade in jättemycket material under ett par veckor, för att sedan kunna resa hem och klippa och redigera alltihopa. Med hennes egna serier, som Världens sämsta indier och Curry med korre har det funkat smidigt, eftersom hon då spelat in någon månad åt gången och sedan haft långa redigeringsperioder hemma i Sverige.

– Och nu när barnen är vuxna behöver ju ingen ta hand om dem, fast vi saknar ändå varandra allihop när jag är bortrest, konstaterar Malin.

Stephan kunde skriva på sina böcker när familjen bodde i Indien, men nu har han åtaganden hemma som gör att han inte alltid kan följa med. Han håller just nu på att skriva klart sin tredje roman, samtidigt som han undervisar i kreativt skrivande och jobbar som bartender några kvällar i veckan.

Malin tycker det är skönt att det inte är så mycket ”breaking news” i Indien, att hon ofta kan göra längre mer personliga reportage.

– Jag tycker det är roligast att göra konstruktiva stories, när det finns en inspirerande vinkel och är bildmässigt, så att man kan filma scener och materialet lever, och människor slappnar av och kan bjussa lite på sig själva.

Svårt att ställa om

Efter 20 år i Indien känner Malin att hon blivit lite indisk själv, att vissa saker känns konstiga när hon kommer hem.

– Jag tycker det är svårare att ställa om till Sverige, för här är allt så tyst och grått jämfört med Indien, där är alla intryck på max. Jag upplever också många indier som mer informella. I Sverige har vi kanske lite mer distans till varandra. Varje gång jag kommer tillbaka till Mumbai kommer grannar ut, hälsar och frågar om de ska hjälpa mig med väskan. I Stockholm har jag aldrig varit med om det. Jag tror att människor här hemma skulle må bra av att prata lite mer med varandra, våga visa sig och vara nyfikna.

Det hon tycker är jobbigt med Indien är trafiken, alla tutor, avgaser och köer. Men det är en spännande tid att vara i landet, då det har utvecklats mycket och snabbt. Indien är världens fjärde största ekonomi och Malin kan märka hur saker förändras från gång till gång hon kommer dit.

Trots att det fortfarande finns många fattiga har det vuxit fram en enorm medelklass och vissa är väldigt rika. Det finns västerländska kedjor som Starbucks i de större städerna och många ser samma Netflix-serier som vi i Sverige.

– De har kommit mycket närmare en västerländsk livsstil jämfört med för 20 år sedan, men samtidigt är det svårt att säga något generellt om Indien, det är så stort och det finns så många olika kulturer och samhällsgrupper.

Trots att det numera är förbjudet att diskriminera utifrån vilken kast någon kommer, lever kastsystemet kvar. Till exempel kvoteras människor in till parlamentet utifrån kasttillhörighet och är man indier kan man med hjälp av en persons efternamn ibland förstå vilken kast någon tillhör. Men nu för tiden behöver inte kast vara ett hinder för någon som vill jobba sig upp.

– Indien har tredje flest start ups och unicorn-företag i världen, så är man driven och entreprenör, vilket många indier är, kan man forma sitt eget öde.

För Malin personligen har maten, den hon fastnade för redan som barn, varit något hon använt sig av som journalist då hon tagit kontakt med människor.

– Mat är för mig ett tacksamt sätt att närma mig människor på i Indien. Det finns något avväpnande i att fråga människor om deras mat, och när de märker att jag kan mycket slappnar de av. Det blir roligare samtal och jag får bättre kontakt. Jag är inte jättebra på hindi, men så länge vi mest pratar mat klarar jag mig fint.

Älskar naturen

I Sverige har det de senaste tio åren rapporterats mycket om hemska gruppvåldtäkter på kvinnor i Indien, vilket kanske gjort att en del svenskar dragit sig för att åka dit, men Malin tycker rapporteringen gett en skev bild av Indien.

– Om man utgår från att var sjätte människa i världen är indier, så är det inte så konstigt att fruktansvärda brott kan ske eftersom det rör sig om otroligt många människor. Att det rört sig om överfallsvåldtäkter med flera inblandade leder såklart också till medial uppmärksamhet.
Men jag tycker att man ska ha med sig att även i Sverige mördas kvinnor varje år av män de lever med, och här såväl som där är den farligaste platsen för många kvinnor det egna hemmet. Jag går inte runt och känner mig hotad eller rädd när jag är i Indien, och när jag träffar svenskar som säger: ”Jag vågar inte åka till Indien för jag är rädd att bli våldtagen” brukar jag säga att jag inte hört talas om någon turist som blivit utsatt för grovt våld över huvud taget. Jag tycker att man kan känna sig väldigt säker i Indien, och ofta får man massor av hjälp och blir väldigt vänligt bemött.

Vad gäller framtiden finns stor optimism bland många indier och mycket talar för stark tillväxt och innovation:

– De har chansen att utvecklas utan att göra om våra misstag med att förstöra klimatet genom att använda fossila bränslen. De försöker därför parallellt med det ökade energibehovet genomföra en grön omställning.

Har du några andra intressen, förutom att rapportera om Indien och laga indisk mat?

– I både Sverige och Indien gillar jag mest att vara med vänner och familj när jag är ledig. Jag har inga hobbys, men tränar varje dag, inte bara yoga, utan springer och styrketränar också, även om yogan är viktigast. Den måste vara med i livet. Jag är beroende av den. Jag älskar att vara i naturen också, men det behövs inte mer natur än Årstaviken i Stockholm. Det är vad jag saknar mest med Sverige när jag är i Indien, min familj och att kunna gå ut och vara för mig själv i naturen.

Att det i Indien finns en sorts vardaglig andlighet är också något som påverkat Malin. När hon är i Mumbai nu för tiden går hon till exempel alltid till en vacker gammal portugisisk kyrka, mycket därför att det är tyst och lugnt där inne, men varje gång hon sätter sig i kyrkan känner hon sig tacksam över så många saker.

– Jag är varken döpt eller konfirmerad, har aldrig reflekterat särskilt över tro, men började göra det när jag kom till Indien. Folk frågade vilken religion jag tillhör. När jag svarade ”Ingen” tittade de undrande på mig, för det är ungefär som att säga ”Jag har inga vänner” eller ”Jag har ingen familj”. De tyckte synd om mig och det har jag tagit till mig.

Planerar bok med maken

Landet Indien har höga ambitioner, och har blivit en stormakt som navigerar mellan USA, Ryssland och Kina i det världspolitiska spel som pågår.

– Deras ambition är att vara en fullt utvecklad ekonomi hundra år efter självständigheten, och det är inte omöjligt för dem att lyckas, tror Malin.

Hennes egna framtidsdrömmar är inte lika storslagna. Hon hoppas kunna fortsätta både som korrespondent och med egna serier på SVT. Så tillägger hon:

– Sen pratar jag och min man om att skriva en bok ihop om våra år i Indien och vad som hänt där under den perioden, var de står i dag och vad vi i Sverige kanske kan lära oss av dem.

Coconut Fish Curry

Kanske är det först efter ett dopp i Indiska oceanen man fullt ut kan njuta av den här grytan. Det ska helst också vara 30 grader varmt, och ölen ska vara en indisk iskall lager med lite sand på flaskan. Men är man närmare granskog än palmer kan man i alla fall drömma sig bort till Indiens västkust med hjälp av chili, lime och kokos.

4 PORTIONER

400 g fast fiskfilé

½ tsk nymalen svartpeppar

½ + ½ tsk malen gurkmeja

1 tsk chilipulver

3 msk kokosolja

1 tsk senapsfrön

1 msk curryblad (kan uteslutas)

2 rödlökar, finhackade

1–3 röda eller gröna chilis, finhackade

1 msk ingefära, riven

1 tsk malen spiskummin

1 tsk malen koriander (kan uteslutas)

2 msk tomatpuré

5 dl kokosmjölk (ev. även vatten)

hackad färsk koriander

1 lime i klyftor

salt

1. Dela fisken i lagom stora munsbitar, strö över salt, svartpeppar, gurkmeja och chilipulver och blanda runt. Låt stå svalt under tiden som du lagar såsen.

2. Värm olja i en gryta, häll i senapsfrön och stek tills de ”poppar”. Tillsätt curryblad och fräs runt några varv. Tillsätt sedan lök, chili och ingefära, stek tills löken är gyllene.

3. Häll i gurkmeja, spiskummin och malen koriander och stek under omrörning några minuter.

4. Tillsätt tomatpuré och stek i någon minut till.

5. Häll på kokosmjölken och låt puttra i cirka 5 minuter. Späd eventuellt med vatten om såsen känns för tjock.

6. Smaka av med salt, vänd sedan försiktigt ner fiskbitarna i såsen.

7. Strö hackad koriander över och servera med ris och limeklyftor.

(Ur kokboken Curry­mamman/Norstedts)