Här är Sveriges mest kända och anonyma glas – som du garanterat känner igen från förr

Kevins tips: Rensa, sälj och budgetera

Alla har vi någon gång druckit ur Duralexglas. Glasföretaget Saint-Gobain lanserade 1946 varumärket Duralex och började tillverka härdade dricksglas som snabbt blev kända för sin hållbarhet, de beskrivs som okrossbara.

Det ikoniska glaset spreds över hela världen och i Sverige är det många som känner igen glasen från skolmatsalen, där det användes dagligen av generationer av elever, jag är en av dem!

Historien om Duralexglasen – är kända för sin hållbarhet

Men hur kom Duralexglasen egentligen till?

Som tidigare nämnt ligger glasföretaget Saint-Gobain bakom succén. De ville ta fram härdade dricksglas som matchade deras bordsskivor i glas. Det första glaset, modellen Gigogne, blev snabbt en framgång och har tillverkats oavbrutet sedan dess. Med tiden har fler modeller tillkommit, skriver företaget på sin hemsida.

Det duralexglas är kända för är sin extrema hållbarhet. Hemligheten ligger i härdningen, glasen värms upp till cirka 700 °C och kyls sedan snabbt med kall luft. Det gör dem mycket tåliga mot stötar och slag. Skulle ett glas ändå gå sönder splittras det i små, trubbiga bitar, vilket minskar risken för skador.

Duralexglas är cirka 2,5 gånger starkare än vanligt glas och tål temperaturskillnader på upp till 130 °C. Glasen går aldrig ur tiden och säljs på bland annat Tradera för en mycket billig peng!

Vi kommer ihåg glasen från vår skolgång under 90-talet

Som jag sa, alla har någon gång druckit ur duralexglas! Jag minns faktiskt tydligt dessa glas. De är svåra att ha sönder och att de är så tåliga förklarar varför man oftast såg dem i skolmiljöer och på sjukhus (på sjukhus finns glasen fortfarande vet jag).

Min kollega och Allas sociala medier-redaktör Johanna Airén minns också glasen väl. Under skolgången brukade hon och hennes vänner titta under glaset för att se vad för siffra det hade, man ville få ett så högt nummer som möjligt.

– Jag minns att vi hämtade mjölk eller vatten ur stora behållare från Arla och glasen som följde med från första skoldagen till den sista. Alltid samma lojala glas, som klarade att tappas på vägen till sin plats och som blev härligt slitna efter år av flitigt användande, säger Johanna och fortsätter:

– Det var också ett lotteri med att ta ett glas. När man var inne på sista sippen mjölk uppdagades en siffra i botten. Jag lekte med mina vänner att den siffran avgjorde hur gammal man var just då. Ju högre siffra, desto äldre var du och viktigast runt bordet den lunchen.

Och det bästa av allt glasen finns idag på Johannas barns förskola!

Johanna hade även kunnat tänka sig att köpa hem glasen om hon skulle hitta dem på loppis.

– Om jag hade hittat fina exemplar på någon av mina loppisrundor, glas som inte blivit dimmiga av tidens tand, hade jag köpt dem. Som småbarnsförälder kan jag inte tänka mig ett bättre glas att ge mina barn. De är precis som mig, lite klumpiga ibland. Hellre spilld mjölk än glassplitter.