Hur orolig är din generation? Detta är vi rädda för
Det är individuellt med oro. En knuta i bröstet oroar förstås. När ens barn verkar olyckligt, oavsett ålder, så pekar bekymmerskurvan ofta rakt upp. Men en del saker blir trots allt kollektiva och kan påverka en hel generation, för att senare vara helt borta.
Få oroar sig i dag för om den dagliga bönen är tillräckligt gudfruktig eller för att Näcken ska råka förföra en med sitt fiolspel... För dagens nu levande generationer har i stället andra saker gett en gnagande känslan i magen.
Se också: Madeleine Martin 5 snabba om skräck
Etnologen Helena Hörnfeldt, vid Stockholms universitet, har tittat på barns rädslor genom tiderna, och intervjuade bland annat vuxna 50- och 60-talister. För när tidigare generationers rädsla ofta hade en tydlig koppling till den egna närmiljön, till exempel för ”ugnskärringen” som bodde i öppna spisen, så blev 50-talets barn rädda för något mycket större.
Atombomben: En stor oro hos flera generationer
– Atombomben! Den var ju det enda som kunde hota 1960-talets trygga tillvaro, som annars var full av förväntningar och förhoppningar. Framtiden var något man såg väldigt ljust på, om det inte vore för de här vapnen som kunde förinta allt på några sekunder, och kanske till och med av misstag. Det här är något som både 50- och 60-talister har berättat om i min forskning, förklarar hon.
Kvinnor känner att de inte räcker till
Och sedan dess har det faktiskt bara blivit oroligare och oroligare. Författaren Cecilia Wemming, själv 80-talist, undersöker i sin bok Medelklasskvinnans tysta vrål: därför mår vi så dåligt när vi borde må så bra (2019), varför svenska kvinnor – som på pappret växt upp med fantastiska förutsättningar – ändå mår psykiskt dålig i stor och ökande utsträckning. En förklaring ser hon i hur kraven på kvinnor förändrats under senare delen av 1900-talet och bland annat kan förklara varför hela kvinnogenerationer plötsligt började marschera in i väggen.
– Länge jobbade en stor andel kvinnor deltid, men sedan 70-talet har mängden heltidsarbetande kvinnor bara ökat. Samtidigt lever många av kraven på hur det ska se ut hemma kvar. Resultatet har blivit att många känner att de varken räcker till hemma eller på jobbet, säger hon.
Hon skriver i boken också om hur ett antal så kallade ”megatrender” i samhället, som digitaliseringen, individualiseringen och globaliseringen, har skapat maktlöshet och oro.
– Tidigare jobbade du kanske i en fabrik. Du visste var fabrikören bodde, och att om du ville påverka ditt arbetsliv så kunde du engagera dig fackligt. Men genom globaliseringen så är det kanske nu ett internationellt kapital, förvaltat av några anonyma ekonomer i Luxemburg, som äger din fabrik. Och helt plötsligt kommer direktiv om att ni ska varslas. Vem ringer du då, när makten är så osynlig?
Oro hos 30-talisten
Tidigt skrämselväsen: Brunnsgubben eller brunnshäxan
Leken hade inte flyttat inomhus än, som för dagens barn, så 30-talets ungar löpte ganska fritt bland skogar, sjöar och gårdar. Där fanns förstås fullt av faror, till exempel djupa brunnar som man kunde ramla ner i. Så naturligtvis bodde det en brunnsgubbe där, eller brunnshäxa, som föräldragenerationen gärna varnade för. Växte du upp i stan var det inte sällan sotaren, svart och ruskig, som kunde ta en...
Du är mer auktoritärt uppfostrad än senare generationer. Barn skulle lyda, och inte känna efter så överdrivet mycket eller jaga en massa drömmar. Du är minst curlad av alla generationer.
Skräcken på modet: Du växte upp med klassiska biomonster av mörk gotisk inspiration, som Frankenstein och Dracula. Utgrävningar i Egypten under 20- och 30-talet väckte också en ny genre, med filmen Mumien vaknar som kom 1932.
Orostempen i dag: Ganska låg. Visst finns det saker som kan bekymra dig med dagens samhälle, men du har trots allt vuxit upp i en värld som tog sig från depression och fattigdom och har sett allting bli så mycket bättre, samtidigt som du satte deg och gjorde stek som den unga hemmafru du ofta var. Dessutom är du inte så pjoskig av dig som generation. Att hoppa mellan isflak i barndomen gör kanske det med en?
Oro hos 40-talisten
Tidigt skrämselväsen: Ryssen
Även om Sverige lyckades hålla sig utanför kriget var hotet i högsta grad närvarande och broschyren Om kriget kommer delades ut i hushållen första gången 1943. Framförallt blickade man med rädsla mot öst. Astrid Lindgren skriver i sin krigsdagbok: ”Jag är rädd för ryssarna. Måtte Tyskland kunna hålla Ryssland stången!” Och då var hon ändå en klar motståndare till Hitler.
Dina föräldrar använde glatt individer som de själva hade fördomar om som pedagogiska skrämselfigurer. Dessutom fick du höra att du skulle akta dig för att hoppa i lövhögar, för man trodde att den fruktade barnsjukdomen polio kunde spridas i dem (falskt).
Skräcken på modet: Monster-trenden från 30-talet fortsatte, nu också med Varulven, 1941.
Orostempen i dag: Medelhög. Dina föräldrar som sett två världskrig och hade en ekonomisk depression i färskt minne uppmuntrade dig att gå den säkra vägen i livet. Du blev tidigt vuxen, gifte dig ung (brudar var i genomsnitt 23 år gamla) och sedan kom barnen i rask takt, så du är faktiskt den minst barnlösa generationen av alla. Hur du ser tillbaka på ditt liv nu, vet förstås bara du. Men åren innan du gick i pension visade forskning att du var mest sjukskriven av alla åldersgrupper och högkonsument av läkemedel som värktabletter, sömnmedel och antidepressiva mediciner, så lite slitsamt har det nog allt varit.
Oro hos 50-talisten
Tidigt skrämselväsen: Godzilla
Du tillhör den första generationen som växte upp i det nya välfärds-Sverige och hade det på många sätt väldigt bra, även om psykiska utmaningar förstås förekom. Till exempel var det under 50-talet som sjukdomen anorexia nervosa slog igenom på allvar. Många ville se ut som fotomodellen Twiggy i ungdomsåren, samtidigt som sockerkonsumtionen var hög under både 50- och 60-talet, vilket också skapade ångestgrund för kroppsligt missnöje som du kanske fortfarande brottas med?
Du var också den första generationen barn som konfronterades med rädslan för atombomben och skräckbilder av en utplånad värld. Godzilla var det drakliknande monster som uppstått på grund av just radioaktiv strålning i den populära filmen med samma namn, från 1954.
Skräcken på modet: Vi skiftar från gotisk skräck till science fiction. Filmen Världsrymden anfaller från 1956 fångade också kalla krigets paranoia.
Orostempen i dag: Relativt låg. Din generation (första tonårsgenerationen) är den evigt unga. Det har gett dig en många gånger ganska avslappnad syn på livet, även om du just nu (med all rätt) kan bekymra dig över nivåerna på din pension... P-piller blev också lagligt under dina ungdomsår, och aborträtten kom 1975, vilket revolutionerade dina möjligheter att bilda familj på egna villkor. Du har också gift dig i lägre utsträckning än tidigare generationer, och möjligen druckit lite mer vin... Riskkonsumtionen av alkohol är nämligen hög i din kvinnogeneration, också faktiskt högre än bland kommande generationer som växte upp med strängare alkoholpolitik.
Oro hos 60-talisten
Tidigt skrämselväsen: Tandtrollet
Boken Karius och Baktus, om pojken Jan som hade de två tandtrollen boende i sin mun, kom i svensk översättning från 1961 (och trycks fortfarande). Med den skrämselpropagandan ville man få dig att lära dig vikten av att borsta tänderna, särskilt eftersom sockerkonsumtionen hade ökat, och med den en riktig kariesepidemi.
Men förutom kanske lite många hål i tänderna, så var din barn- och ungdomsperiod rik på glädje! Studier visar att man till och med kan se hur användandet av lyckorelaterade ord toppar just på 60-talet. Sveriges ekonomi var på stark frammarsch och inte minst månlandningen 1969 skapade en enorm framtidstro, även om kalla kriget också gav regelbunden skrämselhicka. Gul & Blå lanserar sin jeansmodell Marilyn under dina tonår, och de var så tajta att du var tvungen att ta på dig dem liggande. Föräldragenerationen varnade förstås: ”Du kan bli steril!”
Skräcken på modet: Psykologiska skräckisar, som Hitchcocks Psycho, 1960, präglade mycket decenniet, men även religiösa teman som Rosemary’s baby gav djävulen sin tid i rampljuset.
Orostempen i dag: Växlande. Trots en bra och trygg start i livet så slog 90-talets ekonomiska kris (som faktiskt var djupare än 30-talets depression) till, just när du kanske redan befann dig på en stressig plats i livet, med småbarn och allt. Många 60-talister fick smaka på den nya diagnosen ”utbrändhet”. Extra oroligt har det sedan blivit för barnen, som du också flitigt har anklagats för att ha curlat. Just bland barngenerationen har nämligen ökningen av psykisk ohälsa varit enorm. Sånt känns förstås i mammahjärtat!
Oro hos 70-talisten
Tidigt skrämselväsen: Storpotäten
Det var inte på modet att skrämma barn på 70-talet, men många blev ändå väldigt rädda för den stora potatisen som symboliserade kapitalismen i Staffan Westerbergs barnprogram Vilse i pannkakan.
På 70-talets stärktes barns rättigheter, och till exempel det svenska förbudet av barnaga 1979 blev en världssensation! Även barns skydd vid sexuella övergrepp ökade, inte minst tack vare kvinnorörelsen som skapade opinion kring frågan, och det började också pratas mera öppet om pedofiler och ”fula gubbar” som florerade i samhället.
Skräcken på modet: Nu sprutar fejkblodet på vita duken. Hajen-filmerna (den första kom 1975) gjorde havsbad lite mera laddat. Och Motorsågsmassakern, 1974, blev en symbol för den kommande heta samhällsdebatten om skadligt videovåld.
Orostempen i dag: Stigande. Du växte upp parallellt med miljörörelsen. Kanske är det därför klimatoron är så stark hos dig? Möjligen var du skilsmässobarn, för på 70-talet blev detta vanligare på grund av en lagändring.
Precis som 60-talisterna så påverkades även du starkt av finanskriserna, och ni var många högpresterande unga tjejer som tidigt gick in i väggen. Ingen tidigare generation har heller sjukskrivits för psykisk ohälsa i samma utsträckning som du. (Men bland de efterföljande verkar det tyvärr se ännu sämre ut.) Samtidigt har mycket av tidigare tabun kring det psykiska försvunnit. Du skäms inte, utan kan prata om du hur mår!
Så behandlades oro förr
30-tal
Fortfarande vet man inte riktigt hur man ska behandla oro och ängslan på effektiva sätt, förutom med opiumpreparatens sövande dvala. På mentalsjukhusen stoppas dock patienter ned i 35-gradiga långbad som kan vara upp till tio timmar långa, avsedda att lugna en orolig själ. De nya behandlingarna elchock och insulinchock i introduceras också nu, vid svåra fall av depression.
40-tal
Av en slump upptäcker vetenskapen i mitten av detta årtionde att ett läkemedel mot tuberkulos också har anti- depressiv verkan, och detta blir början på utvecklandet av psykofarmakan. 1946 börjar också de svenska lobotomierna utföras, som alltså innebär att man skär av nervbanor från pannloben till djupare liggande regioner i hjärnan där känslolivet finns. Tanken med ingreppet är att dämpa ångest och oro, men många patienter blir i stället helt apatiska. Psykoterapi finns på kartan, men anses fortfarande för flummigt för gemene man.
50-tal
Nu börjar man förstå att depressioner kan ha att göra med hjärnans biokemi, och i mitten av decenniet kommer de tricykliska preparaten, under namn som Saroten, Trypitizol, Klomipramin och Ludiomil – effektiva men med många biverkningar. Även beteendeterapin växer fram under 1950-talet. Den kommer så småningom att utvecklas till KBT, en av de allra vanligaste behandlingsmetoderna för depression i nutid, ihop med modern antidepressiv medicin.
60-tal
Psykofarmakans guldålder. 1960 lanseras den första moderna medicinen mot ångest, Librium, och tio år senare finns faktiskt alla tre sorters läkemedel som fort- farande används inom psykiatrin på bordet (psykosmediciner, ångestdämpande mediciner och antidepressiva mediciner). Intresset för psykologi är stort i samhället, vilket inte minst syns i skräckfilmerna, där bland annat Hitchcock utforskar det mänskliga psyket.
70-tal
Nu upptäcker man att patienter med depression lider av brist på serotonin och dopamin. Fyndet leder senare till 80-talets SSRI-preparat, ”lyckopiller” som inte alls medför samma risker som den gamla tidens antidepressiva. På 70-talet finns också terapeutiska skolor som predikar att man ska skrika ut sin smärta, och den så kallade primalterapin blir väldigt omtalad.