Leila hade blod i avföringen – var tarmcancer

Leila står lutad mot en vägg
#skitsnack

Vänta inte med att söka hjälp är Leilas uppmaning till alla som har problem med magen.

Foto: Kai Rehn

Leila Söderholm fick en chock av läkarnas besked. Tarmcancer? Hon som tränade och åt sunt! Och prognosen var inte god: ”Vi är inte säkra på att du kommer att klara dig”.

När Leila Söderholm, i dag 49, var 38 år blev hon svart sjuk i tarmcancer och prognosen var riktigt dålig.

– När läkaren berättade om mina chanser att överleva var det som om han lagt två spelkort framför mig som jag inte fick tjuvkika på. På det ena stod det döden och på det andra livet och jag var tvungen att ta ett av dem, berättar hon.

När man ser Leila i dag är det svårt att förstå vilka tuffa år hon har gått igenom. Vägen har varit mödosam men hon gav aldrig upp.

– Min viljekraft hjälpte mig tillbaka till ett normalt liv. När jag inte kunde göra någonting annat dansade jag till bra musik genom att röra på fingrarna. Jag fingerdansade helt enkelt, säger hon med ett skratt.

Se också: Jeanette fick tarmcancer: ”Önskar jag hade vågat prata om bajs”

3:55

Efter reklamen: Jeanette fick cancer i tjocktarmen: ”Önskar jag hade vågat prata om bajs”

(3:55)

Det räckte för att frigora endorfiner och dopamin i kroppen och fick henne att må bra förklarar hon.

Leilas kamp mot cancern började hösten 2008. Efter att hon fött sitt tredje barn Lucas fick hon problem med magen. Först kopplade hon det till förlossningen och trodde att det var övergående.

– Det var ett smygande förlopp och det blev värre och värre, berättar hon. Jag kunde inte hålla mig och till slut snittade jag på 33 toabesök per dag.

Leila förstod att det var något som inte stämde. Hon försökte ändra på sin kost för att se om det skulle hjälpa. Men så en dag under hösten 2010 upptäckte Leila blod i avföringen.

Hon kontaktade vårdcentralen och fick till slut en remiss till en riktig undersökning, men då var hennes tarm så blodig att det inte gick att se något.

– En månad senare upptäcktes tumören. Den var stor som en kiwi och satt på gränsen mellan tjocktarmen och tunntarmen.

Jag har alltid levt ett sunt liv och trodde inte att jag skulle bli drabbad.

Misstänkte spridd tarmcancer

Beskedet att hon hade cancer kom som en fullständig chock for Leila.

– Jag har alltid levt ett sunt liv och trodde inte att jag skulle bli drabbad.

Cancern var elakartad. Redan dagen därpå skickades hon till Danderyds sjukhus där hela hennes buk röntgades. Hemma hade hon sina tre små barn Lucas, Max och Moa, som då var två, fem och sju år gamla. Trots beskedet var Leila fortfarande positiv.

Men när hon bad om läkarnas prognos fick hon reda på att de trodde att cancern spritt sig i hela hennes buk.

– Vi är inte säkra på att du kommer att klara dig, sa de då.

Annika led av kronisk förstoppning i 25 år: Jag satt på toa i timmar

Först ville läkarna strålbehandla, men det var för lång kö till Radiumhemmet i Solna.

– Jag fick en tid for operation i mars, men ska man ha en chans att överleva måste tumören bort så fort som möjligt.

Efter påtryckningar tidigarelades operationen till januari.

– Jag pressade läkaren på besked igen och det var då han sa att jag hade 50 procents chans att överleva.

Egentligen spelade det ingen roll om stomin var temporär eller för resten av livet. Jag ville bara leva.

När Leila förtvivlad berättade det för sin man jämförde han det med två spelkort som lagts på ett bord. Hon hade 50 procents chans att ta rätt kort.

– Med sitt logiska tänkande gav han mig ett sätt att förhålla mig till det besked jag fått. Jag kan inte påverka det ena, men det andra kan jag påverka genom att inte ge upp.

Under väntetiden fram till operationen försökte Leila ha så roligt som möjligt med sina barn. Vissa dagar lyckades hon leva nästan normalt. Hon förträngde att hon hade cancer, men ibland kom tankar som: Jag ska ju snart dö.

Leila sittande

Leila visste först inte om tarmcancern hade spridit sig och om hon skulle överleva.

Foto: Kai Rehn

– Det var tur att min man fanns där då. Han var ett otroligt starkt stöd för mig.

Den 21 januari 2011 rullades Leila in i operationssalen. Några dagar tidigare hade hon fått träffa en stomiterapeut som försökte förbereda henne för ett liv med en avföringspåse på magen.

– Det var också traumatiskt. Om jag skulle överleva cancern kanske jag skulle få leva med det resten av livet. Men egentligen spelade det ingen roll om stomin var temporär eller för resten av livet. Jag ville bara leva.

Inga metastaser

När Leila vaknade upp fick hon glädjebeskedet att det inte fanns några metastaser. Tumören hade inte heller växt igenom tjocktarmen.

– Jag hade tur som en tok. Jag blev galet glad. Det betydde att jag inte skulle dö, säger hon.

De första dagarna kunde hon inte ens sitta upp. En sak var dock en lättnad for henne.

– Stomipåsen satt på högra sidan av min mage. Jag hade fått höra att om den satt på vänster sida skulle jag få leva med den resten av livet. Stomi på höger sida betydde att den bara var temporär.

Jag dansade med fingrarna när jag inte orkade något annat.

Men hennes urinblåsa hade skadats under operationen och förutom att regelbundet byta stomipåse var hon tvungen att tömma urinblåsan med kateter var tredje timme under dagtid. Dessutom hade hon problem med stomipåsen, som läckte.

När hon fick komma hem var hon så kraftlös att hon mest satt i en soffa. Men hon vägrade att ge upp, och när hon till slut kunde äta ordentligt återvände krafterna. En kompis bokade en semesterresa till Mallorca för dem och trots att Leila var tveksam till att åka i väg med stomipåse på magen gick allt bra.

– Efter resan kände jag att jag kunde klara det mesta.

Helene och Lovisa om Bajspodden: Man ska inte behöva skämmas!

Kolla upp blod i avföringen

En månad senare kunde tarmen läggas tillbaka på sin rätta plats och hon slapp påsen. Urinblåsan var hon däremot fortfarande tvungen att tömma.

Men våren 2012 drabbades Leila av nästa katastrof – hennes tjocktarm sprack. Förmodligen för att den blivit förtunnad av behandlingen. Återigen blev det operation och stomi. Men den har gången läckte åtminstone inte påsen och Leila var psykiskt bättre förberedd.

– Jag började återigen träna så fort jag kunde. Jag dansade med fingrarna när jag inte orkade något annat och jag tränade genom att sitta på sängkanten och lyfta och dra i en handduk.

Övningarna med handduken resulterade senare i att hon skrev en hel träningsbok om metoden.

Andra perioden med stomi gick lättare, men det var en stor lättnad när hon slutligen slapp påsen.

Det är viktigt att man vågar prata med andra. Att man har en bajspåse på magen är inget att skämmas för.

Två och ett halvt år efter cancerbeskedet kunde hon äntligen andas ut, och hon är nu friskförklarad.

– Jag är i stort sett i samma form som jag var före cancerbeskedet, men min kropp är skörare. Jag får aldrig ont efter träning, men min mage är krånglig och jag måste tänka på vad jag äter.

När hon var sjuk saknade Leila någon att prata med som hade erfarenhet av sjukdomen. Hon letade efter en person i samma situation, men det fanns inte så många i hennes ålder.

– Det är viktigt att man vågar prata med andra. Att man har en bajspåse på magen är inget att skämmas för.

Ditt bajs kan avslöja sjukdomar – det här ska du titta efter

Hon har också ett livsavgörande råd som hon vill förmedla.

– Våga söka hjälp om du upptäcker blod i din avföring eller om din mage beter sig annorlunda under lång tid. Om det är cancer är dina chanser att överleva bättre ju snabbare du får vård.

Tv-enkät: Vad är din relation till bajs?

Analinkontinens är vanligare än du tror – men det finns behandling