Jag önskar ju att jag hade vågat prata bajs tidigare.
Att det inte hade varit så skamfyllt för mig.
Att jag hade tidigt kunnat säga att nu har jag svart blod i avföringen.
För då hade jag tjänat så mycket tid och lidande.
Det var som att man drog undan mattan från ens liv.
Och så blev allt upp och ner.
Och vet att jag kanske inte ska få vara kvar.
Och jag hade sån känsla i magen då att jag inte skulle överleva.
Så jag önskar att jag hade tagit mina symptom på allvar redan när jag var gravid.
Och gått till en läkare och bett att få bli utredd.
Och även barnmorskan avberodde på graviditeten.
Så jag ifrågasatte aldrig att det skulle vara något annat.
Och sen när hon föddes så mådde jag jättedåligt.
Men då tänkte jag också att jag hade aldrig haft barn förut.
Och fött barn.
Att det är så här det ska vara.
Och då frågade de.
Ja men har du blod i avföringen?
Och jag bara ja men det har jag haft i ett år.
Och tänkte att svart blod.
Att det inte var något konstigt.
Och då sa man att de skulle skicka en ambulans.
Ganska snabbt så förändrades stämningen.
Det började liksom forsa in läkare.
Och värmefiltar och blodpåsar.
Jag hängde inte alls med vad som hände.
För att jag bara kräktes då.
Och tänkte att så här.
Ja men vad allvarligt att inte ha det här.
Tarmen såg ju jättefin ut.
Väldigt så här ros och fin.
Och sen såg det ut som en stor svart klump.
Och så säger han bara så här.
Ja det där är ju en elakartad humör.
Och det var ju som en chock.
Det här psykiska.
Att inte veta om man ska leva eller dö.
Jag hade inte tänkt så mycket på min egen dödlighet innan.
Också hur värdefull tid är.
Att jag tänkte att okej.
Om jag har två år kvar att leva.
Då ska jag inte ha slösat någon tid.
Jag ska verkligen känna så här.
Jag gjorde det bästa av den tiden jag fick.
Ja men man tappar naglarna.
Man får svamp i munnen.
Man tappar i håret.
Det var ju som att ett år av mitt liv försvann till det här.
Det var ju då jag skulle vara mammaledig.
Mitt första barn.
Jag hade ju drömt om att få min familj.
Och sen var det så svårt att vilja ta hand om någon så himla mycket.
Och sen inte ha den fysiska kapaciteten.
Och kände jättestor skräck i att dö jag.
Vem ska skydda henne och ta hand om henne.
Jag hade dödsångest i några år tror jag.
Att jag tänkte på det dagligen.
Och det varvar ju från den totala hopplösheten.
Och också lite panik.
Jag har något i min kropp som försöker ta ihjäl mig.
Det är härligt att leva.
Jag har stora besvär med magen.
Och det räknar jag med att ha hela livet.
Men det känns ju också som ett billigt pris att betala.
Textning.nu