Lisa Bjurwald om BB-krisen: ”En skam för Sverige”
”Hur kan ett högteknologiskt land som Sverige misslyckas med något så grundläggande som barnafödande? Hur länge har den så kallade BB-krisen fått pågå?”
Det är dessa två frågor som har drivit journalisten och författaren Lisa Bjurwald de senaste åren. Efter mängder av intervjuer och genomgång av statistik, nyhetsartiklar, rapporter och anmälningar till Inspektionen för vård och omsorg (IVO), var hennes granskning av den svenska förlossningsvården färdig och i september 2019 gavs boken BB-krisen: Sveket vid livets början (Volante) ut.
I boken skriver hon om kvinnor som tvingats föda i bilen efter att deras lokala BB lagts ner, om en konstant stressad barnmorska som bara äter flytande föda eftersom det går absolut snabbast, om kvinnor med fruktansvärda förlossningsskador och djupa bristningar som gett men för livet och som ofta inte upptäckts förrän fler år efter förlossningen.
Här finns statistik som avslöjar att det är 25 procent högre risk att föda ett dödfött barn i Skåne jämfört med Stockholm och berättelser om hur kvinnor nekats ett planerat kejsarsnitt och sedan tvingats genomgå traumatiska och smärtsamma vaginala förlossningar. Och slutligen om hjärtskärande historier om fullt friska barn som fått allvarliga hjärnskador eller till och med dött efter vårdmissar.
BB-krisen har väckt stor uppmärksamhet
Boken fick direkt stor uppmärksamhet. Lisa Bjurwald har bjudits in till morgonsoffor och debattprogram, där hon har beskrivit BB-krisen som ett permanent nödtillstånd. Partiledaren Ebba Busch Thor (KD) har skjutit till åtskilliga miljoner till förlossningsvården i sitt budgetförslag och Annie Lööf (C) lovar åtgärder som nya nationella riktlinjer för en mer jämställd förlossningsvård. I olika Facebook-grupper väller historierna in från kvinnor som råkat illa ut inom förlossningsvården.
Lisa Bjurwald är glad över mottagandet. Samtidigt frustrerad över att BB-krisen har pågått i närmare 40 åren och att den får fortsätta fortgå än i dag.
– Det här rör hälften av Sveriges befolkning, men ändå händer ingenting, säger hon.
Barnmorskor tvingas slarva med patientsäkerheten
Lisa Bjurwalds intresse för förlossningsvården väcktes för flera år sedan. 2016 skrev hon en krönika i Aftonbladet där hon jämförde de återkommande sommarkriserna inom förlossningsvården med SJ som ställer in tågtrafiken när den första snön faller på vintern.
– Hur kan det blir en förlossningskris varje sommar? Det är som om de ansvariga plötsligt märker ”oj, föder kvinnor barn på sommaren också?”, säger hon och fnyser.
Det finns ingen systematiserad eftervård och det gör mig rasande
Det märks att hon är arg och frustrerad. Sedan 2017, då tusentals gick ut på gatorna och demonstrerade för en säkrare förlossningsvård, har hon arbetat med boken. Hon har intervjuat åtskilliga kvinnor och barnmorskor som alla vittnar om ett katastrofläge. Lisa Bjurwald säger att hon till sist hade samlat in så mycket material att hon lätt hade kunnat skriva två böcker till. Historierna verkade aldrig vilja ta slut.
– Till sist fick jag säga att jag kan lyssna, men jag kan inte ta med dina upplevelser i boken. Vid det laget i arbetet förstod jag hur allvarligt läget verkligen var. Att så många barnmorskor säger att de tvingas slarva med patientsäkerheten, inte hinner göra nödvändiga kontroller och tvingas lämna födande kvinnor ensamma, var chockerande.
Chockad av bristen på eftervård
Även om Lisa Bjurwald hade på känn att hon skulle få höra många hemska historier, är det framför allt två saker som har chockat och berört henne extra mycket.
– Det ena är bristen på eftervård. Jag visste att det förekom allvarliga förlossningsskador, men jag hade lite naivt tänkt att de här kvinnorna får ju naturligtvis den bästa hjälp som finns. Men det finns ingen systematiserad eftervård och det gör mig rasande bara att prata om det. Det är en skam för Sverige. Här registreras bara de två värsta typen av skador, men resten noteras inte ens. Man baxnar inför arrogansen.
Förlossningsskador graderas utifrån en fyrgradig skala. I dagsläget registreras bara skador av grad tre och fyra, så kallade sfinkterrupturer. Bristen på registrering av bristningar av grad ett och två gör det svårt att statistsikt sammanställa antalet förlossningsskador.
Lisa Bjurwald berättar om unga kvinnor i 25-årsålder som kämpat länge för att få rätt vård för sina förlossningsskador. När de efter lång kötid äntligen får komma till en av landets två experter, får de veta att skadan hade kunnat fixas till om det bara hade gjorts från början. Väntar man för länge kan det i vissa fall vara för sent, och kvinnorna får leva med följderna som kan innebära allt från urin- och avföringsläckage, framfall och problem med att gå på toaletten. I förlängningen kan det leda till problem med sexlivet, kraschade äktenskap och ett begränsat liv i största allmänhet.
”Det räcker inte att kvinnor bara överlever”
Det andra som chockat Lisa Bjurwald är hur barn kommit till skada i krisens spår. I boken beskrivs utdragna förlopp där barnmorskor inte upptäckt bebisens dalande hjärtljud eller läkare som tagit för lång tid på sig att besluta om akut kejsarsnitt. Handlingar som fått förödande konsekvenser i form av syrebrist och allvarliga, permanenta hjärnskador hos barnen.
– När jag hade samlat in alla historier om förlossningsskador tänkte jag att det inte kunde bli värre. Då får jag höra hur fullt friska barn får hjärnskador under förlossningen. Det är alltså inte barn som har medfödda skador utan som får dem på grund av stress och press under förlossningen. Helt ärligt – jag är en ganska härdad journalist. Jag har jobbat i snart 25 år och jag har skrivit om rasism, pedofili på nätet och människohandel, men det är få saker som går under huden som att träffa de här barnen. Det var djupt omskakande och jag kände bara ”fy fan, vad är det vi håller på med”.
Det är få saker som går under huden som att träffa de här barnen
Lisa Bjurwald tycker att det är absurt hur svenska politiker stoltserar med ”en förlossningsvård i världsklass”. Det hon har upptäckt och sammanställt i arbetet med boken går stick i stäv med den beskrivningen. Hon är kritisk till att argumentet verkar vara att så få kvinnor dör i samband med en förlossning.
– Så så fort en kvinna inte dör har vi en vård i världsklass? Det är bisarrt att lägga ribban där. Det räcker inte att kvinnor bara överlever, man måste kräva mer än så.
Ska inte skrämma upp kvinnor
En gammal uppfattning, som enligt Lisa Bjurwald fortfarande lever kvar i dag, är att man inte ska prata för mycket om riskerna med en förlossning för att inte skrämma kvinnor som ska föda barn eller funderar på att bli gravida. Den här bilden gäller inte bara vården utan verkar ha smetat av sig på stora delar av samhället, enligt Lisa Bjurwald. Av rädsla för att inte oroa kvinnor i onödan underhåller man dem viktig information om risker som finns och om eventuella förlossningsskador. Men att undanhålla viktig information kan istället bli kontraproduktivt.
– Det blir ofta precis tvärtom. Man har fått den här sockrade bilden av vården och sen händer något helt oväntat och så får man ett trauma istället. Det kan vara en djup chock att vara i svår smärta och sen få veta att det inte finns plats på BB. Det kan ju ändå sluta bra, men för kvinnan upplevs förlossningen som chockartad.
Det kan bli en historisk förändring och redan nu har responsen varit fantastisk
Just attityderna mot gravida kvinnor tycker Lisa Bjurwald är anmärkningsvärd. Hon har hört många historier om kvinnor vars önskningar, farhågor och känslor inte tagits på allvar. Många kvinnor har i efterhand anmält vårdgivaren till IVO, men mörkertalet är stort eftersom de flesta troligtvis inte orkar ta strid efter att ha genomgått en förlossning och har ett nytt litet liv att ta hand om. Det är dessutom långt ifrån alla som vet hur man gör för att anmäla, eller som ens vet att det går att anmäla.
– Man är verkligen i vårdens händer under en förlossning. Det är också något du gör så sällan. Att gå till tandläkaren till exempel, det gör man ju regelbundet. Men föda gör du i snitt kanske två eller tre gånger i livet. Det är så sällsynt och då accepterar man vårdpersonalens auktoritet, man ifrågasätter inte. Hade en tandläkare börjat borra utan bedövning hade man protesterat, men det är massor med kvinnor som blivit sydda efter en förlossning utan bedövning.
Vill få till en attitydförändring
För Lisa Bjurwald är det enormt viktigt att alla historier hon har samlat och sammanställt når ut till allmänheten. Hon känner ett ansvar inför dem hon intervjuat och hon vill att alla kvinnor ska veta om sina rättigheter. Men också ta bort skygglapparna – hon är övertygad om att kvinnor inte behöver skyddas utan tvärtom få alla korten på bordet.
Vi kan inte ha det så här i ett jämställt land
Framför allt vill hon att något ska hända, att politikerna ska ta sitt ansvar och se till att BB-krisen får ett slut.
– Jag hoppas att bollen ska fortsätta rulla, att fler partier ska ansluta, att folk börjar demonstrera och att regeringen tar till sig det här. Det kan bli en historisk förändring och redan nu har responsen varit fantastisk, men vi får inte sänka kraven. Det måste till en attitydförändring, att vi börjar ta kvinnor på allvar och skyddar deras rättigheter. Just nu är det ovärdigt, vi kan inte ha det så här i ett jämställt land.
Och det går inte att vänta, förändringen måste komma till stånd snabbt. Annars kommer krisen att öka, förutspår Lisa Bjurwald och många av dem hon pratat med. Och då blir följden inte ”bara” svåra skador, utan verkliga dödsfall.
Fakta ur boken BB-krisen: Sveket vid livets början:
- 19 av 21 svenska regioner uppger enligt Socialstyrelsen att de har brist på barnmorskor.
- En statlig utredning av den svenska förlossningsvården har inte genomförts på över 70 år.
- Mellan 1997 och 2017 har 15 förlossningsavdelningar i landet lagts ner. 87 procent av dem var placerade på landsbygden.
- 2017 hade 75 000 svenskar över tio mil till en förlossningsavdelning.
- Snittvårdtiden efter en vaginal förlossning var sex dygn år 1973. 1990 hade den minskat till fyra dygn. I dag är den nere på 1,8 dygn, den kortaste vårdtiden i hela EU.
- Snittvårdtiden efter ett kejsarsnitt var nio dygn 1973. I dag är den tre nere på tre dygn.
- Åtta av tio förstföderskor får en bristning som behöver sys. En av 20 födande kvinnor får en bristning av grad tre eller fyra, en så kallad sfinkterruptur.