Monicas mission är menskoppar till alla
När Monica Fagerberg, 52 år, lyfter upp sina planscher häpnar gruppen av kvinnor. De har aldrig tidigare sett bilder av hur de ser ut inuti och aldrig fått vetenskapliga förklaringar till vad som händer i deras kroppar vid menstruation, sex och barnafödande. Nu vill de veta ännu mer och snart är de inte blyga längre, utan ställer de mest intima frågor till Monica, som mer än gärna delar med sig av sin kunskap.
Hon är undersköterskan som hittade något oförklarligt tilldragande i Gambia redan första gången hon var där.
– Det började med att min son var lite blyg när han skulle in på kulturskolan för att gå en kurs i afrikanska djembetrummor. Det gjorde att jag hängde med in. Sedan var det jag som blev intresserad och ville fortsätta. Det var för alla åldrar och jag fastnade verkligen, men min son slutade nästan direkt. Han hade egentligen velat lära sig vanliga trummor, men den kursen var full, berättar Monica.
Kanske var det ödet, för genom kursen lärde hon känna trumläraren som erbjöd henne att följa med på en resa till Gambia 2008. Tanken var att svenska kvinnor skulle träffa gambiska kvinnor för ett utbyte.
– Det var då som jag förälskade mig i landet. Människorna är helt underbara, färgglada och nära glädjen även när de har det svårt och kulturen är extremt spännande, säger Monica.
– Jag var helt tagen. Det var som att bli omkullkörd av en långtradare. Miljön var intensiv och väldigt annorlunda.
När Monica kom hem igen engagerade hon sig i Alingsås Gambiaförening som hade en vänort i gambiska staden Kartong. Det skulle innebära många fler resor till landet.
– Vi sponsrade då runt 90 barn från årskurs ett till gymnasiet. Vi samlade in pengar till skola och bibliotek. Vi hade kulturutbyten och samlade in kläder.
Men allt eftersom började Monica mer och mer intressera sig för kvinnornas situation. Hon märkte att de inte hade några riktiga mensskydd, utan bara något som liknade gammal lump eller ihopsydda tygtrasor och ibland löv eller annat från naturen.
– Det ledde ofta till infektioner och dessutom läckte de också.
Saknade mensskydd
2016 testade hon själv en menskopp, insåg vilken enkel funktion det var och mycket mer bekvämt än det kanske ser ut att vara.
– Den kan ju användas under flera år och det är en enorm fördel i fattiga länder. När kvinnorna sedan blir mer fria att röra sig under sin menstruation kan det förändra deras liv, säger Monica.
När tanken väl hade planterat sig i hennes huvud dröjde det inte länge innan Monica började samla in pengar för projektet. Snart hade hon ett hundratal menskoppar att ta med sig och första menskoppsresan blev 2017.
– Det var den sämsta tajmingen någonsin, skrattar hon.
Under sin resa insåg hon att det inletts en militärkupp i landet. Gambia höll på att stängas ner och utegångsförbud låg nära i tiden.
– Jag kom in i landet precis innan alla gränser bommade igen. Det var tungt beväpnade soldater överallt. Dessutom låg min pappa svårt sjuk i cancer hemma. Det var en svår situation, berättar Monica.
Hon hann ändå träffa ett antal kvinnor i en by och ha en första workshop.
– Det gick jättebra. De var nyfikna och inte så tysta som jag trott. När någon började fråga följde de andra efter. Men den typ av frågor jag fick hade jag inte väntat mig, säger Monica.
Kvinnorna ville prata om omskärelse, sexualitet och månggifte.
– Jag kände att jag fick vara lite försiktig. Det finns föråldrade seder.
Men resan var ändå så lyckad att hon snart ville göra om allt igen och hon började en ny insamling för att kunna ta ner ännu fler menskoppar.
– Jag hann också hem till min pappa och kunde säga adjö. Det kändes bra.
I dag har hon haft mängder med grupper som fått både kunskap och menskoppar. Många gånger har hon mött kvinnor som bor i avlägsna byar och som tacksamt suger åt sig hennes information.
– Det brukar oftast vara smågrupper och vi håller på i en till två timmar. Det svåra är att hitta en lokal att vara i och att ordna att alla har något att sitta på.
I dag har Monica med sig egengjorda plastplanscher och bilder för att visa hur kvinnokroppen ser ut inuti och det väcker stor förundran, men också igenkänning.
– De som fött barn känner igen en hel del och nickar när jag förklarar hur födseln går till kroppsligen.
Många frågor
När anatomiläran är över förklarar Monica hur menskoppen fungerar, hur man ska hålla den ren och hon visar allt tydligt. Kvinnorna får sedan med sig varsin kopp hem.
Men det är fortfarande många andra frågor som kanske inte är Monicas expertis.
– Jag gör så gott jag kan. Men det är jobbiga frågor om vad de ska göra för att bli tajtare efter förlossningar när mannen tagit en ny hustru. Någon har problem att få barn och är rädd att bli lämnad, andra vill inte ha fler barn. Det är lite sorgligt.
Ingen workshop är den andra lik, men mest är det glada skratt och Monica blir en i gänget i byarna.
– Ska jag vara ärlig har detta gett mig tusenfalt mer än vad jag tror att jag gett dem. Gambia får mig att leva.
En vanlig grupp är runt 15 kvinnor i olika åldrar, ofta klädda i traditionella färgglada kjolar, en del i sjal – andra inte. Ibland är allt utannonserat i förväg, andra gånger är det en by som Monica spontant hittat ändå.
– Jag har mina bilder med kvinnans könsorgan, äggstockar och livmoder och då blir det lättare att förklara hur allt hänger ihop.
Inte sällan får hon frågan om menskoppen kan vandra vidare i kroppen, men då kan hon lugna dem med att cervix, livmoderhalsen är en spärr för detta.
– Då ser de lättade ut.
Se också: Vad är Endometrios?
Videon kunde inte hittas
Populär lösning
Ett vanligt problem är att kvinnorna inte vill koka koppen i vanliga grytor som används vid matlagning, men att det ändå måste göras av hygienskäl.
– Då kom jag på med hjälp av en kvinna där att de kunde använda en gammal plåtburk som kanske innehållit tomatpuré och koka i den istället. Det blev en populär lösning. De flesta har en gammal plåtburk.
När hon inte har några menskoppar kvar åker hon hem och funderar över nästa resa, samlar in medel för inköp av fler koppar och ger sig iväg igen.
– Den här gången blir det 400 koppar. Det är otroligt och det är dessutom bästa kvalitet. Jag vill inte lämna ut något billigt skräp, förklarar Monica.
Mottagarna är både yngre och äldre. Skolor är en bra plats att besöka för då är alla förutsättningar klara.
– Men annars är kanske de vanligaste åldrarna runt 20-30 år. Fast någon gång dyker det upp en del som är betydligt äldre också.
Hon har genom åren märkt en enorm skillnad i samhället i Gambia. I dag finns oftare elektricitet, mobiltelefoner är ganska vanliga och medelklassen har tillgång till preventivmedel.
– Mycket har hänt, men vänligheten har bestått. Jag har aldrig känt mig hotad och jag har till och med liftat. Man får hjälp om man behöver det, säger Monica.
– Det finns en spontan livsglädje som slår en vart man än kommer. Hur fattigt det än är, hur nedgånget som det än kan vara hemma hos människor som bor på ett sätt att man inte tror är möjligt – ändå är deras leenden äkta. De har fester som varar i flera dagar och de dansar jämt, berättar Monica.
Hon reser en till två gånger om året till Gambia och försöker undvika den värsta hettan. Landskapet är vackert, men sopbergen många och förstör intrycket.
– Det är inte så fattigt att de svälter, men tufft för många ändå.
Själv funderar hon över nya satsningar och har träffat en feministisk rörelse som är emot omskärelse. Det känns som hon bara är i början av sin gärning.
– En gång mötte jag en av kvinnorna som varit med i min workshop. Vi var på en marknad när hon dök upp i en fin klänning och viskade till mig: ”Jag har den inne nu och jag har inte ens trosor på mig” och sedan log hon.
