Utmattningen fick Agneta att byta bana

Några veckor före jul, vintern 2012, satt Agneta i fikarummet på förskolan där hon jobbade, med två av sina kollegor. Från ingenstans kom en stark känsla i kroppen som hon inte kunde ta på. Hon hörde sig själv säga:

– Nu kommer det att gå åt helvete.

– Vad menar du? svarade kollegan.

– Jag bara vet att nu kommer det att gå dåligt för mig, det här kommer inte att sluta bra, svarade Agneta.

När hon kom hem bestämde hon sig för att ringa vårdcentralen dagen därpå och boka tid.

– Jag minns att samtalet var förvirrat. Jag visste inte hur jag skulle förklara eftersom jag inte förstod vad som var fel med mig.

Agneta fick vänta två veckor på en tid och fortsatte arbeta och mata på som om inget hade hänt. När hon slutligen fick träffa läkaren brast allt – hon kunde inte sluta gråta. Läkaren ställde diagnosen utmattning, och sjukskrev henne en månad. Månaden blev med tiden tre års heltidssjukskrivning.

Agneta blev sängliggande, men hade svårt att acceptera att hon faktiskt var sjuk.

– Först nu förstår jag traumat jag hamnade i, där förnekelse och skam kom att ta upp en stor del av mina känslor.

Skämdes över sin sjukdom

Agnetas man Emil tog hand om hemmet och barnen, som då var 2,5 år och 6 år gamla. De visste inget om Agnetas sjukdom, och just då visste inte någon annan heller något. Själv kände hon sig som en dålig mamma – hon klarade ju inte ens att ta hand om sina barn.

– Tänk själv, att inte orka vara i närheten av sina barn, dem som man älskar över allt annat. Att inte kunna sitta tillsammans i sängen med sitt barn och sjunga. Jag blev så ljudkänslig att när min dotter visslade höll ljudet på att knäcka mig.

Agneta beskriver första året som chockfasen. Hon kunde inte förstå att hon inte orkade som alla andra gjorde, vilket också bidrog till att hon kände sig sämre som människa.

– Jag gick knappt ut ur huset, låg mest i sängen. Trötthet och yrsel höll mig tillbaka.

Efter ett år kom insikten, långsamt – hon var sjuk och att ta sig tillbaka till ett fungerande liv skulle komma att ta tid. Hon blev också medveten om att hon försakade sin familj, att deras intressen fick stå tillbaka.

– Barnen kunde inte ta hem kompisar. Vi hälsade inte på vänner, och deltog heller inte i aktiviteter som tidigare. Hela min familj fick lida för att jag var sjuk, allt kretsade runt mig. Jag skämdes över att det var så.

Krävdes en nystart

Efter tre års heltidssjukskrivning försökte hon gå tillbaka till förskolejobbet men det gick inte. Hon förknippade platsen för mycket med det som hänt. Skulle hon kunna bli återställd – vilket hon var fast besluten att bli – behövdes en nystart.

En kväll satte hon sig ner med Emil. De pratade om att börja leva, i stället för att bara överleva. Agneta började fundera över vad som faktiskt gör henne lycklig, förutom att vara med familjen. Minnen kom över henne.

Inom sig kunde hon höra toner av folkmusik och komma ihåg doften av blöt lera. Minnena tog henne tillbaka till Offerdal i Jämtland, där hon är uppväxt. Ofta var hon hos vännen Olle, som hade keramikverkstad.

– Jag längtade efter att få arbeta med leran, känna den i mina händer, och få vara kreativ igen.

Kanske skulle hon öppna egen verkstad? Fast, i så fall skulle hon nog först besöka Olle, och försöka få svar på frågor som nu väcktes. Han skulle kunna hjälpa henne,

det visste hon.

När hon väl bestämt sig för att kontakta Olle, möttes hon av ett besked som fick henne att återigen tappa tron på att hon någonsin skulle kunna ta sig tillbaka. Olle var död, han hade gått bort för några veckor sedan.

– Det var som en kalldusch! Min Olle, han som skulle kunna hjälpa mig och göra mig hel igen med sin kreativitet och godhet – han fanns inte mer. Vad skulle jag nu göra?

Grundade Själens verkstad

Hon ville ge upp, men Emil stöttade. Han pushade henne att ta tag i drömmen. Då tog hon mod till sig. Några månader senare ringde hon ett företag i Östersund som

sålde keramikugnar.

Där och då fick hon veta att alla Olles saker var till salu – hon kunde köpa alla inventarier som funnits i hans företag. Hon köpte allt och grundade sitt företag – Själens

verkstad.

Det har gått sex år. Numera arbetar Agneta med trädgårdsskötsel ett par dagar i veckan vid sidan av sitt företag och hon lyssnar noga på vad kroppen säger. Hon har blivit allt bättre på att säga ja till det som är viktigt, och nej till det hon inte vill ha in i sitt liv.

– Jag är en bättre, uppgraderad version av mig själv. Jag tappade några år med mina barn, men åren framåt kommer vi att vandra tillsammans från en djupare plats,

en mer närvarande. Det är så fint att känna så.

Hon önskar att vi vågade prata mer öppet om de känslor av skam och skuld som kan förknippas med en utmattningsdiagnos.

– Det är inget fult utan beror på att man under en längre tid har drivit på sig själv för hårt och velat göra för mycket. Jag har tagit mig igenom de tuffa åren och fått ett nytt, härligt liv med mycket kärlek och glädje. Jag känner mig nykär i livet!

Av Anna Olofsson

Foto: Anna Thors