Ljusglimtar i höstmörkret: Här är ljusstakens historia

Till vänster flera mässingsljusstakar, till höger en ljusstake, en glaskafaff och ett glas vatten, brun vägg och mässingsspegel i bakgrunden.

Foto: Fanny Rådvik

Levande lågor i vackra ljusstakar och kandelabrar kan få vem som helst att hälsa hösten med glädje. Dags att uppmärksamma historiens ljuvligaste ljusbärare! ”Det var inte ovanligt att formen på periodens silverljusstakar översattes till andra material.”

Levande ljus är riktiga stämningshöjare. Ljusstakar och kandelabrar besjälar våra hem och nog är det väl så att ett rum knappast kan ha för många av dem.

Se också: 5 saker att tänka på när du går på loppis

0:58

Efter reklamen: 5 saker att tänka på när du går på loppis

(0:58)

Det elektriska ljuset till trots gör vi nordbor av med stora mängder stearin- och värmeljus under vinterhalvåret. Förr i tiden fick man däremot hushålla med dem. De var dyra och användes sparsamt.

En ljusstake med levande ljus i, en glaskafaff och ett glas vatten, brun vägg och mässingsspegel i bakgrunden.

Mobil modell. Nattljusstaken, som är en typ av ljusstake med fingergrepp eller platt handtag, är tänkt att användas vid sänggåendet eller på nattduksbordet. Den franska nattljustaken från 1780-talet finns hos Anjemarks Antikhandel som begär 5500 kr.

Foto: Fanny Rådvik

Kolsvart mörker i äldre tider

Merparten av oss som lever idag upplever sällan det kolsvarta mörker som präglade en stor del av människans liv i äldre tider. Solen utnyttjades till max och dygnsrytmen anpassades efter dagsljuset. Den danske historikern och författaren Troels Troels-Lund (1830–1921) skrev i det välkända verket Dagligt liv i Norden på 1500-talet: ”I Danmark gick solen den längsta dagen på året upp kvart över 3 och ned kvart i 9. Detta kom då att bli den naturliga normaldagen för sommarens del. På landet steg man under denna årstid upp omkring klockan 3, vare sig man skulle på arbete eller endast ut för att jaga. I städerna vaknade man något senare … Om vintern sov man något längre. Först klockan 5 klämtade morgonklockan i städerna.”

Tre mässingsljusstakar med levande ljus i och stor brun kruka med småbladig växt i framför trävägg.

En av barockens mest omtyckta modeller har klockformad fot och skaft i form av en baluster (typ av arkitektoniskt stöd med ursprung i antiken). Mässingsljusstaken i mitten kostar 10000kr hos Anjemarks Antikhandel. Till vänster ses en tvåhundraårig så kallad ljusplåt, som har ett pris på 925 kr hos Le Village Antik. Ljusplåten är en typ av ljusstake i form av en rund platta med en upphöjd kant och i mitten en fastnitad ljuspipa. Den är ofta försedd med en praktisk upphängningsring.

Foto: Fanny Rådvik

Det är inte konstigt att man började fantisera om vättar, tomtar och troll när solen gick ner och tillgången på ljus var liten. Timmarna var långa och kanske var det bara himlens stjärnor och månljuset som gav ett svagt sken, om ens det.

Fotogenlampan förändrade tillvaron

En stor förändring skedde under 1800-talet då fotogenlampan introducerades och i takt med att det elektriska ljuset gjorde entré försvann helt naturligt en del av vår nordiska folktro.

Fett och olja

För att hålla en låga vid liv har människan sedan forntiden använt olika typer av fett och olja som bränsle i någon form av behållare med en veke i. Oljelamporna tillverkades av keramik, sten, järn och glas. Tranolja var den olja som var vanligast i Norden. Intressant nog var just tranolja en viktig inkomstkälla för John Hall (1735–1802), mannen bakom den unika 1700-talsanläggningen Gunnebo. Han gjorde sig sannolikt en stor förmögenhet på de trankokerier där man utvann tranolja ur sill, vilken sedan exporterades. Det berättas att stora delar av London lystes upp av familjen Halls tranolja.

Ljus var en lyxvara

Att slå sig ner i hemmets favorithörna, tända ett ljus och ta fram en bra bok är för många idag bilden av vardagslyx. Men i det förindustriella samhället användes ljus till vardags med begränsning till och med i de förmögnas hem, trots att levande ljus var en av hemmets få ljuskällor. Ljus var en lyxvara, men man var också rädd för brandrisken.

Den svenske 1700-talskonstnären Pehr Hilleströms (1732–1816) målningar berättar på ett levande vis om hur det dagliga livet tedde sig på den tiden. Ett fint exempel är hans oljemålning Modehandlerska där två kvinnor betraktar plymer och sidenband och andra så kallade galanterivaror i skenet av ett brinnande ljus i ett i övrigt helt mörkt rum.

Ljus i mörkret: 12 lampklassiker att spana efter på loppis

Lysstickor fästes i väggen

Om man bortser från dagsljuset har den levande elden sedan urminnes tider varit hemmens primära ljuskälla. Utöver den öppna elden behövdes punktbelysning och vid behov tändes långa stickor som fästes direkt i väggen eller i speciella hållare av trä eller järn. I exklusiva sammanhang användes ljus av vax eller talg.

Lysstickor

Förr var eldstaden hemmets primära ljuspunkt, men den gav också värme och användes till matlagning. Utöver eldstadens ljus behövdes punktbelysning till arbete och det vanligaste sättet att åstadkomma det var med hjälp av så kallade lysstickor, som också har andra namn, som torrveds- och tjärstickor. Där kådrik furu fanns högg man upp den i långa stickor. De var billiga och enkla att tillverka och fick därmed stor spridning. I städerna krävdes rikliga mängder och stickorna blev därför en viktig handelsvara. I svenska skogfattiga kustområden, liksom i stora delar av Danmark där det var ont om material till stickor, var oljelampor en vanligare form av ljuskälla.

Det var under 1600-talet som bruket av ljus blev något vanligare i de välbärgade hemmen. Ljusstöpning kom därmed att bli en viktig del i det kvinnliga hushållsarbetet.

Till de dyrbara ljusen användes praktiska ljusstakar som enkelt kunde flyttas efter behov. De var gjorda av trä, lergods och järn eller av dyrare material som mässing och silver. Praktfullast var kandelabern – ljusstaken med flera ljusarmar – som användes till fest i slotten och de stora gårdarna.

Ljusstaken svarvades fram

Den typiska ljusstaken under första hälften av 1600-talet, som också spreds utanför adelns hem, svarvades till en modell med klockformad fot och balusterformat (typ av pelare med ursprung i antikens arkitektur) skaft av mässing. Denna typ av ljusstake importerades, även om en inhemsk tillverkning också förekom.

Något senare blev en barockljusstake med spiralformad stam med ursprung i Tyskland ett omtyckt alternativ. Mot slutet av 1600-talet kom även ljusstakar av motsvarande modell att tillverkas av silver efter påverkan från påkostade miljöer på kontinenten.

Inred med loppisfynd: Kul kuriosa till hemmakontoret

Utöver den spiralvridna dekoren smyckades de med frodiga mönster av blommor och bladverk, och under den runda foten placerades små kulfötter i form av granatäpplen. Vid sidan av den modellen uppträdde en elegant och enkel ljusstake med kvadratisk, profilerad fot och skaft i form av en knippepelare, en variant som förekom tidigt i såväl Frankrike som England.

Barockens kraftfulla former kom efterhand att övergå i stramare senbarock med påverkan från fransk régencestil och engelsk Queen Anne-stil. Det var inte ovanligt att formen på periodens silverljusstakar översattes till andra material, som tenn, trä och glas. De tjänade dessutom som förlaga för tillverkning av ljusstakar av ostindiskt porslin. Från Europa skickades förlagorna via de ostindiska kompaniernas skepp till Kina, där porslinsljusstakar framställdes för den europeiska marknaden.

Vax och talg

Förr tillverkades ljus av talg eller vax. De fettbaserade ljusen var de enklaste och dessa framställdes främst av nöttalg. Talgen togs tillvara under slakten och renades sedan vid ljustillverkningen. Ljusen användes sparsamt, något målningar föreställande interiörer med återhållsamt upplysta miljöer från 1600-, 1700- och 1800-talen vittnar om. De mest exklusiva ljusen var de av bivax stöpta vaxljusen. Med ljusanvändandet under 1600- och 1700-talen utvecklades också ljussaxen som användes till att skära av och samla upp den förkolnade veken.

Ljusstakar i Rokokostil från 1700-talet

De ljusstakar som av många anses vara de allra vackraste kan dateras till rokokotiden under 1700-talets tredje kvartal. Rokokostilen i allmänhet kännetecknas av böljande linjer och lekande former och dekor som utgår från naturen. Stildragen är som gjorda för just ljusstakar, och de utvecklades till den föremålskategori som allra bäst representerar epoken. Typiska är ljusstakar med klockformig fot med vridna knäckar och klippformationer som fortsätter upp i en organisk rörelse mot mittdelen och ljuspipan. Allt dekorerat med blad och blommor. Gränsen mellan ljusstake och skulptur suddades därmed ut. Ibland försågs ljusstakarna med slingrande kandelaberarmar, som kunde monteras när det vankades fest och fler ljus krävdes på bordet.

Två antika ljusstakar.

Få ting besjälar hemmet lika mycket som antika ljusstakar för levande ljus.

Foto: Fanny Rådvik

Nyklassicismen med rena och raka linjer

Som så många gånger förr i konsthantverkshistorien kom en motrörelse som vände sig mot föregående epok. Nyklassicismen, som avlöste rokokon, förespråkande rena och raka linjer med en tydlig grund i den klassiska antiken. Som allra tydligast kan stilens förkärlek för antikens tempelarkitektur ses i den ljusstakemodell som formades likt en antik kolonn med kannelyrer (konkava räfflor) och urnformad ljuspipa. Denna variant tillverkades i stora mängder av tenn, men också av silver. Från Frankrike kom modet att tillverka kolonnstakarna av marmor och förgylld brons, en kombination som gav extra kontrastverkan.

Antik ljussax i mässing.

Viktigt verktyg. En ljussax används till att skära av och samla upp ljusets förkolnade veke. Den blev ett populärt föremål i hemmen under 1700- och 1800-talen då bruket av ljus ökade. Auktionens tvåhundraåriga sax såldes 2017 hos Kalmar Auktionsverk, där budgivningen stannade på 300.

Foto: Kalmar Auktionsverk

Kandelabern dominerade bordet

I takt med den stegrande dyrkan för antiken kom kandelabern att bli bordets självklara primadonna. Kandelabern i sig var ingen nyhet, men det var under empiren och det tidiga 1800-talet som den med besked kom att dominera bordet. De gjöts av brons i halvmeterhög storlek och försågs med flera ljusarmar och dekorerades med grekisk-romerska motiv som gudar och gudinnor, palmetter (flikiga blad) och lagerkransar. Det var i Frankrike modet skapades och i Paris tillverkades de mest fantastiska uppsättningar av empirkandelabrar, som idag finns i flera europeiska hov. De används fortfarande när det dukas upp till fest i exempelvis Sverige, Danmark och England.

Inred med torkade blommor – så torkar och arrangerar du blommorna

Empirens kandelabrar, liksom tidigare epokers ljusbärare, tillverkades i par eller i större uppsättningar. I vår tid ser man däremot ofta udda kandelabrar och ljusstakar på marknaden. Sannolikt har de delats vid arvsskiften och på så vis förlorat sin maka. Genom åren kan de också ha förändrats på olika vis. Under det prakt- och mönsterälskande sena 1800-talet var det inte ovanligt att man beställde rikt dekorerade ljusarmar till äldre ljusstakar, som därmed blev till kandelabrar. Stilblandningen kom därefter att förpassas och 1900-talets formgivare bidrog i sin tur med ljusstakar och kandelabrar i ljuv art nouveau, stilren art déco och stram modernism.

Stearin

Stearinljuset uppkom i Frankrike under 1820-talet. När det kom ut på marknaden under 1830-talet i Paris var det en stor innovation, då de tidigare ljusen av vax och talg sotade väldigt i jämförelse. Stearin, som är en blandning av fettsyrorna palmitinsyra och stearinsyra, uppfanns av den franske kemisten Michel Eugène Chevreul (1786–1889). Han forskade på fetter och fettsyror och lyckades isolera stearinsyra, som är en av de vanligaste fettsyrorna i både växt- och djurriket. Stearinljus var länge en dyr lyxvara, men blev tack vara sin rena låga ändå en stor succé.

Det elektriska ljuset började lysa upp hemmen

Den primära rollen som ljuskälla var däremot inte längre densamma då det elektriska ljuset kom att lysa upp hemmen i allt större omfattning under första delen av 1900-talet. Glödlampan dominerade, men under 1960-talet blev det återigen populärt med levande ljus och idag tänder vi ljus som aldrig förr, både till vardag och fest.

Två kinesiska porslinsljusstakar.

Ritningar av silverföremål skickades via de ostindiska kompanierna till Kina för att där användas för framställning av porslin. Porslinsföremålen vände sedan tillbaka till Europa med skeppen. De kinesiska porslinsljusstakarna som är tillverkade i en modell från första delen av 1700-talet såldes 2018 hos Bukowskis till ett klubbslag på 15000 kr.

Foto: Bukowskis

Två grönmålade tennljusstakar.

Målad tenn. Under första delen av 1800-talet förekom det att ljusstakar av plåt och tenn målades i exempelvis grönt, gult och rött, särskilt i Tyskland. Det här tyska paret av tenn klubbades för 1850 danska kronor hos Bruun Rasmussen 2021.

Foto: Bruun Rasmussen

Stumpstake i järn.

För att ta vara på ljusstumpar skapades olika typer av ändamålsenliga ljusstakar. Denna så kallade stumpastake av järn från 1700-talet ropades in för 850 kr 2020 hos RA Auktionsverket Norrköping.

Foto: Auktionsverket Norrköping

Två sengustavianska ljusstakar i kolonnmodell med skaft i form av antikiserade kvinnofigurer av brons.

Svensk inredningskonst på högsta nivå. Paret sengustavianska ljusstakar i kolonnmodell med skaft i form av antikiserade kvinnofigurer av brons är sannolikt tillverkat av Fredrik Ludvig Rung (1758–1837), som bland annat levererade till det svenska hovet. Kolonnerna är gjorda av Gammelklittporfyr och fötterna av Rännåsporfyr från Älvdalens porfyrverk. Budkampen stannade först på 8200 kr hos Uppsala Auktionskammare 2020.

Foto: Uppsala Auktionskammare

Två silverljusstakar i klassisk kolonnform.

Under nyklassicismen kom antikens formspråk att påverka produktionen av ljusstakar. Dessa i klassisk kolonnform är stämplade i Västerås omkring år 1800 av Hans Wiksten (verksam 1782–1810). Klubbslag kom vid 6000 kr hos Uppsala Auktionskammare 2020.

Respektive auktionshus

Två silverljusstakar med fyrkantig fot och skaft i form av en kvadratisk knippepelare.

Fin form. Under andra hälften av 1600-talet lanserades en stram modell med fyrkantig fot och skaft i form av en kvadratisk knippepelare. Det stilrena paret från det sena 1600-talets Holland betalades med 2750 pund 2018 hos Christie’s.

Foto: Christie’s

Två silverljusstakarna med vridet skaft och hängande druvklasar.

De läckra silverljusstakarna är tillverkade i en modell med vridet skaft och hängande druvklasar som är formgiven av Georg Jensen (1866–1935) 1918. Auktionens par, som är tillverkade under 1900-talets tredje kvartal, såldes 2019 genom Bruun Rasmussen som redovisade ett klubbslag på 50000 danska kronor.

Foto: Bruun Rasmussen

Två kandelabrar med skaft i porfyrgranit och ljushållare i förgylld brons.

För att uppnå extra effekt tillverkades många av nyklassicismens ljusstakar och kandelabrar av två material. De 38cm höga kandelabrarna, som bjöds upp till 370000 kr hos Uppsala Auktionskammare 2015, är gjorda av förgylld brons och Garbergsgranitell, eller Garbergsgranit, som är en typ av porfyrgranit som fått sitt namn efter förekomsten i Garberget i Älvdalen. Möjligen är paret utfört av Carl Ludvig Mangeot (1777–1846), som var en av Sveriges främsta tillverkare av bronsmonteringar till porfyrföremål från Älvdalens porfyrverk.

Foto: Uppsala Auktionskammare

Kandelaber i mässing och metall.

Omtyckt modell. Gunnar Anders (1908–76) stilrena kandelaber av mässing från Ystad-Metall är en modern favorit som blev populär i många hem under mitten av 1900-talet. Exemplaret med svartlackerade delar fick ett högsta bud på 1100 kr hos Auktionshuset Gomér och Andersson 2020.

Foto: Auktionshuset Gomér och Andersson

Två ljusstakar i tenn med kvinnofigurer på skaftet.

Ljusbärande skulpturer. De spektakulära ljusstakarna av tenn från 1928 är ritade av Anna Petrus (1886–1949) för Firma Svenskt Tenn. Modellens ansikte är inspirerat av de antika Medelhavskulturernas formspråk, men suveräna formskaparen Petrus har adderat en modern bobfrisyr i sann 1920-talsanda. Det 27cm höga paret bjöds upp till 260000 kr hos Uppsala Auktionskammare 2020.

Foto: Uppsala Auktionskammare

Två silverljusstakar.

Paret dansktillverkade silverljusstakar är märkta med alliansvapen för godsägaren Gerdt Hansen de Lichtenberg (1697–1764) och Bodil Steffensdatter Hofgaard (1711–96), som gifte sig 1728. Vinnande bud blev 16000 danska kronor 2019 hos Bruun Rasmussen.

Foto: Bruun Rasmussen

Två silverkandelabrar i rokokostil.

Otroligt raffinerat är paret silverkandelabrar i rokoko. De är stämplade i Köpenhamn 1768 av Christopher Jonsen (verksam 1734–75). Vinnande budgivare avgjorde med 215000 kr hos Bukowskis 2015. Möjligen är de tillverkade efter fransk förlaga – fotens och skaftets eleganta kannelyrer och ljusarmens graciöst svängda form visar tydligt prov på starka influenser från det franska silversmidet. Silver- och guldsmeden François-Thomas Germain (1726–91) var en av de fransmän som levererade silver till det danska hovet.

Foto: Bukowskis

Fyra silverljusstakar i rokokostil.

Vilken kvartett! De fyra svenska ljusstakarna av silver är med sin måttfullt yppiga utformning ett strålande exempel på den svenska rokokon när den är som allra bäst. Form och dekor samspelar och gränsen mellan ljusstake och skulptur har suddats ut. Budgivningen för samlingen, som är stämplad av Arvid Floberg (1730–1804) i Stockholm 1768 och 1779, stannade på 370000kr hos Bukowskis 2021.

Foto: Bukowskis

Två kandelabrar i förgylld brons där kvinnor bär upp ljusen.

Kandelabrar för sex ljus ger ett maffigt intryck på matbordet. Under Napoleontiden fick kandelabern ett uppsving och blev en självklar del av tidens enorma bordsuppsättningar av förgylld brons. Finaste bronserna tillverkades i Paris av Pierre-Philippe Thomire (1751–1843) och paret kandelabrar bär också hans märkning från cirka 1815. De såldes hos Christie’s till ett avgörande bud på 30000 pund 2018. Kandelabrar av Thomire finns exempelvis vid såväl det svenska som det danska hovet och de används vid stora kungliga middagar.

Foto: Christie’s

Två överdådigt dekorerade kandelabrar i brons.

Det överdådigt dekorerade paret kandelabrar av brons är ritat av den franske skulptören Corneille van Clève (1645–1732). van Clève är känd för sina ritningar till modeller av ljusstakar och kandelabrar, som hans svåger guldsmeden Nicolas de Launay (1647–1727) sedan tillverkade av silver. Sannolikt är även ritningen till auktionens par ursprungligen avsedd för silver. Högsta bud inklusive avgifter resulterade i priset 68750 dollar 2019 hos Sotheby’s.

Foto: Sotheby’s

Två kandelabrar i förgylld och mörkpatinerad brons och carraramarmor med en arkitektonisk sockel och en barnfigur som bär sirliga ljusarmar med kedjor.

De fransk-tillverkade kandelabrarna i Louis seize av förgylld och mörkpatinerad brons och carraramarmor är tillverkade enligt stilens ideal med en arkitektonisk sockel och en putto (barnfigur i konsten, ofta med vingar) som bär sirliga ljusarmar med kedjor. Den paririska elegansen fick ett högsta bud på 38000kr 2018 hos Uppsala Auktionskammare.

Foto: Uppsala Auktionskammare

Relaterade artiklar

Smycken med djurmotiv prisvärda på loppis

Vassast i lådan: Populära bestick genom tiderna