Fyndläge på tenn – allt du vill veta om den fattiges silver

Bilden visar föremål av tenn.

Foto: TT

På 1600-talet var det rena lyxen. I slutet av 1800-talet ansågs det ganska omodernt. Men så kom jugendstilen, följt av det klassicerande 1920-talet och pang, så var det högsta mode igen. Vi talar tenn, materialet som en gång kallades för den fattiges silver. Idag finns det gott om gammalt tenn på andrahandsmarknaden. Det är fyndläge!

Att tenn inte var så populärt under 1800-talets andra hälft beror till stor del på de stilriktningar tiden favoriserade. Det sena 1800-talets nystilar kännetecknas av yviga former och rik dekorering och denna formlära lämpade sig helt enkelt inte för tenngjutartekniken.

Tenngjutarna levererade många trevliga föremål till de förmögna hemmen under 1700-talet. Saltkaren i rokoko från 1766 av Jacob Sauer (verksam 1763–1802) bjöds upp till 12 000 kr (10 000–12 000) 2015 hos Bukowskis.

PR

Rokokoljusstakarna i skönt vriden form, vilken återfinns inom silversmidet, är tillverkade av den skickliga tenngjutaren Gudmund Östling (verksam 1762–90) i Vimmerby. Avgörandet kom vid 18 500 kr (20 000) hos Bukowskis 2018.

PR

När den formsköna jugendstilen gjorde sitt intåg under seklets slut skedde dock en förändring. Tennet kom till heders igen och till gjuterierna knöts konstnärer som ritade omsorgsfullt utformade tennföremål som ljusstakar, skålar, fat och dosor. Under tidigare epoker såg tillkomstprocessen annorlunda ut. Då var det i stället regel att kopiera former från föremål som var gjorda av andra material. Jugendepokens nyskapande formgivare lät kandelabrar och ljusstakar utformas i organiskt utdragna former, ibland med dekor av slanka kvinnofigurer medan fat kunde smyckas med lekande fiskar på böljande vågor. Allt i enlighet med stilriktningens grund med naturen som främsta inspirationskälla.

De två paren tennljusstakar är tillverkade under 1800-talets första hälft. Modellen är typisk för norra Tyskland och Danmark och det var inte ovanligt att de målades i exempelvis grönt, gult eller rött. Högsta bud för samlingen blev 4000 danska kronor (4000) hos Bruun Rasmussen 2018.

PR

Grötskålen var inte ett modebetingat föremål. Modellen i mjukt rund form med rund knopp började tillverkas omkring mitten av 1700-talet och var gångbar en bra bit in på 1800-talet. Auktionens grötskål är stämplad 1837 i Gävle av Carl Gustaf Wigholm (verksam 1833–66). Högsta bud var 550 kr hos Dalarnas Auktionsbyrå 2020. Utrop saknas.

PR

Tenn fick uppsving under 1920-talet

Ett än större uppsving fick tennet under 1920-talet. Materialet passade utmärkt till tidens klassiska ideal och rena formspråk med stram klassicerande dekor, liksom till den efterföljande återhållsamma funktionalismen. En av de främsta svenska konstnärerna som formgav tennföremål var den mångsidige allkonstnären Edvin Ollers (1888–1959). Hans ljusstakar, kandelabrar och skålar tillverkades av välkända tenngjuteriet Schreuder & Olsson.

En trevlig produktion hade också bröderna Nils (1881–1954) och Tage (1890–1959) Fougstedt som i början av 1920-talet öppnade en liten ateljé där de utförde tennföremål. Nils Fougstedt kom snart att samarbeta med legendariska Estrid Ericson (1894–1981). År 1924 startade de tillsammans en verkstad med försäljningslokal, och det var den som ledde till att Ericson sedan etablerade Firma Svenskt Tenn. Grundkonceptet var inte bara att lyfta fram tennet, utan också det gamla tenngjutaryrkets traditionella metoder.

Till Firma Svenskt Tenn knöts också stjärnan Anna Petrus (1886–1949) som bidrog med några av de bästa föremålen Sverige kan uppvisa från denna tid.

Föremål från Firma Svenskt Tenns skickliga formskapare förekommer regelbundet på andrahandsmarknaden.

I äldre tider höll tenngjutarna gärna fast vid gamla beprövade modeller. Annat var det när Anna Petrus (1886–1949) ritade tennföremål. Hennes moderna vas [Profilvasen], 18, 5 cm hög, från 1928 visar på motsatsen. Auktionens exemplar, som är tillverkat hos Firma Svenskt Tenn, har ingått i Petrus privata samling. Proveniensen fick fart på budgivningen, som först stannade på 540 000 kr (100 000–150 000) hos Uppsala Auktionskammare 2019.

PR

Anna Petrus (1886–1949) har formgivit några av de mest spektakulära tennföremålen från 1900-talets första del. Hennes bokstöd i form av lejon är ritade omkring 1927 för Firma Svenskt Tenn. Budgivningen drog iväg till 32 000 kr (20 000–25 000) hos Uppsala Auktionskammare 2018.

Vid 38 000 kr (25 000) stannade budgivningen för tennljusstakarna av Anna Petrus (1886–1949) hos Stockholms Auktionsverk 2019. Modellen med sittande lejon och fot med klassisk meanderbård (bård med upprepade geometriska flätningar) var i produktion 1923–25 hos Herman Bergmans Konstgjuteri och visades på Världsutställningen i Paris 1925 samt i New York och Chicago 1927. Petrus var en av de första konstnärerna som i början av 1920-talet arbetade med tenn hos Herman Bergmans Konstgjuteri. Något senare formgav hon även föremål för Firma Svenskt Tenn.

PR

Även jugendtiden bjuder på sköna tennföremål. Den natursköna skålen med blomsterdekor från tidigt 1900-talet ropades in för 950 danska kronor (1500–2000) hos Bruun Rasmussen 2017.

PR

Tobaksburken med klassicerande stildrag från 1927 är ritad av Harald Linder (1880–1945). Vinnande bud blev 1#100 kr (800) hos Auktionshuset Gomér & Andersson 2020.

PR

Just Andersen gjorde tennprodukter med humana priser

Ett annat namn som också dyker upp med jämna mellanrum är Just Andersen (1884–1943). Han var en dansk silversmed som även blev känd för sin insats att framhäva bruket av tenn. I den egna verkstaden, som etablerades 1918, formgav och tillverkade han en mängd prydnads- och bruksföremål som är goda representanter för 1920- och 1930-talens klassicerande funktionalism. Just Andersen satte också en ära i att framställa produkter med humana priser som var ämnade för den breda massan.

Ljusstakarna är stämplade av Just Andersen (1884–1943) under första delen av 1900-talet, men har mycket gemensamt med motsvarigheter från första delen av 1800-talet. Budgivningen stannade på 1250 danska kronor (1500) hos Bruun Rasmussen 2018.

PR

Traditionen med tennföremål vid det dukade bordet går tillbaka ända till 1500-talet. De 9 x 9 cm stora tennfaten i form av symbolerna spader, hjärter, ruter och klöver är ritade av Just Andersen (1884–1943), som satte en ära i att formge föremål till den breda massan. Lauritz sålde faten till ett klubbslag på 500 danska kronor (500) 2020.

PR

Den stilrena bägaren med lock, som är dekorerat med en stiliserad dekor i form av fantasifigurer från fablernas värld, är ritad av danske Just Andersson (1884–1943). Tillverkningen har däremot skett hos svenska GAB. Avgörande bud blev 3500 danska kronor (3000–4000) hos Bruun Rasmussen 2017.

PR

Se också: Antikrundan – 8 saker du inte visste om programmet
0:58

Efter reklamen: Se också: Antikrundan – 8 saker du inte visste om programmet

(0:58)

Klassicerande former med ursprung i antiken

Föremålen från 1920-talet har mycket gemensamt med tennproduktionen under nyklassicismen och det sena 1700- och tidiga 1800-talet. Under denna tid hade materialet en blomstrande period och föremålen karaktäriseras av klassicerande former och dekorer med ursprung i antiken. Typiska är kolonner, obelisker (hög, pyramidformig pelare) och pinjekottar, liksom antikiserande upprepningsbårder. Speciellt utmärkande är de nyklassicistiska ljusstakarna som ofta är uppbyggda som klassiska kolonner, ibland med räfflor, så kallade kannelyrer, och dekorerade med den omtyckta upprepningsbården pärlstaven (bård av kulor eller ovaler tätt sittande intill varandra). Foten är vanligen rund, för att något senare bli kvadratisk och gärna placerad på små kulfötter. Under första delen av 1800-talet ersattes i vissa fall stammens kolonn av en obelisk i enlighet med tidens stegrande antikdyrkan. Typiska är även tidens sockerskålar som antog formen av antikens urnor.

Hans Wicksten (verksam 1782–1810) är tenngjutaren bakom några av den gustavianska och sengustavianska tidens allra elegantaste ljusstakar. Det smäckra 30 cm höga paret men kolonnformad stam var hett eftertraktat hos Stockholms Auktionsverk 2016 och klubbades först vid 21 000 kr (12 000).

PR

På auktion finns mängder av prisvärda tennföremål. De dansktillverkade kandelabrarna från 1900-talets andra kvartal såldes till ett högsta bud på 400 kr (700) hos Gästriklands Auktionskammare 2021.

PR

Under 1700-talet hämtade tenngjutarna formmässig inspiration hos kollegorna inom silversmidet. Den päronformade kaffekannan, vars förlaga är gjord i silver, är stämplad i Jönköping 1772 av Lars Lundvall den yngre (verksam 1761–80). 27 000 kr (20 000–25 000) blev högsta bud hos Uppsala Auktionskammare 2018.

PR

Formmässig inspiration hämtade 1700- och 1800-talens tenngjutare hos kollegorna inom silversmidet. På samma vis såg det ut under tidigare epoker.

Hit reser Antikrundan i sommar – så gör du om du vill vara med

Tennföremål på 1500-talets dukade festbord

Här i Norden var tennföremål något som dök upp på 1500-talets dukade festbord och då främst i form av enkla runda tallrikar. Tallrikar av tenn, som hade samma form som motsvarande i silver, betraktades som stor lyx och var därmed mycket få förunnade. I de kungliga förrådskamrarna fanns också andra typer av tennföremål som fat, kannor och stånkor (större dryckeskärl).

På 1600-talets festbord i barock fanns även ljusstakar av tenn. Barockljusstakarna är enkla och tunga och har antingen rund, fyrkantig eller åttakantig fot och följer formen hos samtida silverljusstakar.

1905 är det stilsäkra jugendfatet med dekor av beslöjade fiskar komponerat av Olof Ahlberg (1876–1956). Auktionshuset Kolonn sålde 2018 ett fat, som är stämplat 1949, till ett klubbslag på 450 kr (600).

PR

Barockens kallskålsskål fick motsvarighet i tenn

Ett av barockens mest magnifika silverföremål, den så kallade kallskålsskålen, fick också den sin motsvarighet i tenn. Denna är en låg och vid skål som står på kulfötter och har utsvängda hänklar och främst användes till servering av alkoholhaltiga efterrätter. Kallskålsskålar tillverkades under hela 1700-talet och långt in på 1800-talet. Tenngjutarna höll fast vid gamla beprövade modeller, då gjutformar var dyra och normalt gick i arv från mästare till mästare. På så vis kunde denna typ av serveringsskål tillverkas i samma modell under närmare 150 år.

Tennspegeln med klassicerande dekor är ritad av Edvin Ollers (1888–1959) och tillverkad omkring 1930 i Stockholm. Vid 2800 kr (1500) kom avgörandet hos Stockholms Auktionsverk 2017.

PR

Paret dansktillverkade tennljusstakar är gjorda i en typisk senbarockmodell med stegvis bruten fot, så kallad passformad fot. Budgivningen stannade på 4000 danska kronor (4000) hos Bruun Rasmussen 2021.

PR

En annan typ av skål gavs ett lock och användes därmed helt naturligt till varma rätter som gröt. Den så kallade grötskålen är utformad som en enkel rund skål med välvt lock med rund lockknopp och ledade handtag. Den började tillverkas omkring 1700-talets mitt och behöll samma form en bra bit in på 1800-talet.

1782 är tennterrinen stämplad i Stockholm av Erik Pettersson Krietz (verksam 1753–95). Den mjuka formen kan betecknas som transition, alltså övergångsstil mellan rokoko och gustaviansk stil. Vinnande budgivare avgjorde med 16 000 kr (10 000–12 000) hos Uppsala Auktionskammare 2020.

PR

Pokémonkort gick för fantasisumma – här är rekorddyra samlarkort som gått under klubban

Hos tenngjutarna handlade det alltså primärt inte om något utpräglat modetänkande när det gällde föremål till bordsdukningen. Undantaget var ljusstakar och terriner där man under 1700- och 1800-talen i större utsträckning hängde silversmederna tätt i hälarna.

Fat tillverkades i stora mängder av tenngjutarna under 1700- och 1800-talen. Många finns kvar och de går ofta att köpa till förmånliga priser. De fyra faten från slutet av 1700-talet respektive 1800-talets första hälft ropades in för 500 kr (1000) 2019 hos Auktionshuset Kolonn.

PR

Tennföremål blev vardagliga bruksföremål på 1700-talet

Under 1700-talet blev tennföremål allt vanligare utanför de stora slotten och gårdarna och blev även mycket populära hos borgerskapet. Vardagliga bruksföremål som tvättserviser, kannor, ljusstakar, tallrikar och bägare hör till de vanligaste kategorierna. Särskilt stor spridning fick den så kallade skänkkannan som användes till dryck. Denna började tillverkas under senbarocken vid 1700-talets första hälft.

Efter senbarocken kom rokokon, som bjöd på vackra och graciöst tecknade tennföremål. Inspirationen kom från det sköna rokokosilvrets former och snart sågs tallrikar och fat med rokokoprofilerade ytterbårder, ljusstakar med klockformade fötter och vridna åsar och praktfulla terriner i böljande form med dekor av blommor och blad. Jämfört med tidens andra populära material, som silver, fajans och porslin, var tenn relativt billigt. Den som inte hade råd med något så exklusivt som en kaffe- te- eller chokladkanna av silver kunde satsa på en prisvärd motsvarighet i tenn. På så vis uppstod uttrycket ”Tenn – den fattiges silver”. Materialet hade också andra fördelar: det var tåligt, enkelt att rengöra och såklart vackert att se på.

Fina tennföremål behöver inte kosta skjortan. Den danska skålen från 1930-talet ropades in för 1050 danska kronor (1000) hos Lauritz 2020.

PR

Den formsäkra terrinen från mitten av 1700-talet såldes 2018 hos Bruun Rasmussen, där vinnande bud blev 3000 danska kronor (5000). Lägg speciellt märke till de stiltypiska fötterna i form av voluter (spiralliknande ornament).

PR

Gott om äldre tenn på marknaden

Trots tennets många fördelar sjönk efterfrågan redan under 1700-talets slut. Flintgods och porslin blev omkring år 1800 eftersökta modematerial och detta innebar att tenn successivt kom ur bruk, till vis del. I synnerhet tenntallrikar ansågs omoderna. Men lyckligtvis har det ”omoderna” tennet sparats i stor utsträckning och det finns gott om äldre tenn på marknaden, särskilt från senare delen av 1700-talet och framåt. Föremålen lär oss mycket om historien och dessutom kan vi fortfarande använda dem i vardagen – precis på samma vis som man gjorde på 1600-, 1700- och 1800-talen.

Vad är Tenn?

Tenn är ett grundämne och har den kemiska beteckningen Sn. Metalliskt tenn utvinns ur ett mineral som kallas tennsten eller kassiterit. Tekniken är känd sedan länge och man använde sig av metallen redan under förhistorisk tid. De folk som använde tenn allra tidigast fick troligen metallen från Indien eller Asien. Under bronsåldern lär tennet i Europa ha kommit från England (exempelvis bröts tenn mycket tidigt i Cornwalls gruvor). Tennet ansågs användbart i sig självt, men blev särskilt uppskattat när man insåg att den mjuka metallen tillsammans med koppar, som också är en mjuk metall, bildade brons som är en hård legering.