Fyndläge på tenn – allt du vill veta om den fattiges silver
Att tenn inte var så populärt under 1800-talets andra hälft beror till stor del på de stilriktningar tiden favoriserade. Det sena 1800-talets nystilar kännetecknas av yviga former och rik dekorering och denna formlära lämpade sig helt enkelt inte för tenngjutartekniken.
När den formsköna jugendstilen gjorde sitt intåg under seklets slut skedde dock en förändring. Tennet kom till heders igen och till gjuterierna knöts konstnärer som ritade omsorgsfullt utformade tennföremål som ljusstakar, skålar, fat och dosor. Under tidigare epoker såg tillkomstprocessen annorlunda ut. Då var det i stället regel att kopiera former från föremål som var gjorda av andra material. Jugendepokens nyskapande formgivare lät kandelabrar och ljusstakar utformas i organiskt utdragna former, ibland med dekor av slanka kvinnofigurer medan fat kunde smyckas med lekande fiskar på böljande vågor. Allt i enlighet med stilriktningens grund med naturen som främsta inspirationskälla.
Tenn fick uppsving under 1920-talet
Ett än större uppsving fick tennet under 1920-talet. Materialet passade utmärkt till tidens klassiska ideal och rena formspråk med stram klassicerande dekor, liksom till den efterföljande återhållsamma funktionalismen. En av de främsta svenska konstnärerna som formgav tennföremål var den mångsidige allkonstnären Edvin Ollers (1888–1959). Hans ljusstakar, kandelabrar och skålar tillverkades av välkända tenngjuteriet Schreuder & Olsson.
En trevlig produktion hade också bröderna Nils (1881–1954) och Tage (1890–1959) Fougstedt som i början av 1920-talet öppnade en liten ateljé där de utförde tennföremål. Nils Fougstedt kom snart att samarbeta med legendariska Estrid Ericson (1894–1981). År 1924 startade de tillsammans en verkstad med försäljningslokal, och det var den som ledde till att Ericson sedan etablerade Firma Svenskt Tenn. Grundkonceptet var inte bara att lyfta fram tennet, utan också det gamla tenngjutaryrkets traditionella metoder.
Till Firma Svenskt Tenn knöts också stjärnan Anna Petrus (1886–1949) som bidrog med några av de bästa föremålen Sverige kan uppvisa från denna tid.
Föremål från Firma Svenskt Tenns skickliga formskapare förekommer regelbundet på andrahandsmarknaden.
Just Andersen gjorde tennprodukter med humana priser
Ett annat namn som också dyker upp med jämna mellanrum är Just Andersen (1884–1943). Han var en dansk silversmed som även blev känd för sin insats att framhäva bruket av tenn. I den egna verkstaden, som etablerades 1918, formgav och tillverkade han en mängd prydnads- och bruksföremål som är goda representanter för 1920- och 1930-talens klassicerande funktionalism. Just Andersen satte också en ära i att framställa produkter med humana priser som var ämnade för den breda massan.
Klassicerande former med ursprung i antiken
Föremålen från 1920-talet har mycket gemensamt med tennproduktionen under nyklassicismen och det sena 1700- och tidiga 1800-talet. Under denna tid hade materialet en blomstrande period och föremålen karaktäriseras av klassicerande former och dekorer med ursprung i antiken. Typiska är kolonner, obelisker (hög, pyramidformig pelare) och pinjekottar, liksom antikiserande upprepningsbårder. Speciellt utmärkande är de nyklassicistiska ljusstakarna som ofta är uppbyggda som klassiska kolonner, ibland med räfflor, så kallade kannelyrer, och dekorerade med den omtyckta upprepningsbården pärlstaven (bård av kulor eller ovaler tätt sittande intill varandra). Foten är vanligen rund, för att något senare bli kvadratisk och gärna placerad på små kulfötter. Under första delen av 1800-talet ersattes i vissa fall stammens kolonn av en obelisk i enlighet med tidens stegrande antikdyrkan. Typiska är även tidens sockerskålar som antog formen av antikens urnor.
Formmässig inspiration hämtade 1700- och 1800-talens tenngjutare hos kollegorna inom silversmidet. På samma vis såg det ut under tidigare epoker.
Tennföremål på 1500-talets dukade festbord
Här i Norden var tennföremål något som dök upp på 1500-talets dukade festbord och då främst i form av enkla runda tallrikar. Tallrikar av tenn, som hade samma form som motsvarande i silver, betraktades som stor lyx och var därmed mycket få förunnade. I de kungliga förrådskamrarna fanns också andra typer av tennföremål som fat, kannor och stånkor (större dryckeskärl).
På 1600-talets festbord i barock fanns även ljusstakar av tenn. Barockljusstakarna är enkla och tunga och har antingen rund, fyrkantig eller åttakantig fot och följer formen hos samtida silverljusstakar.
Barockens kallskålsskål fick motsvarighet i tenn
Ett av barockens mest magnifika silverföremål, den så kallade kallskålsskålen, fick också den sin motsvarighet i tenn. Denna är en låg och vid skål som står på kulfötter och har utsvängda hänklar och främst användes till servering av alkoholhaltiga efterrätter. Kallskålsskålar tillverkades under hela 1700-talet och långt in på 1800-talet. Tenngjutarna höll fast vid gamla beprövade modeller, då gjutformar var dyra och normalt gick i arv från mästare till mästare. På så vis kunde denna typ av serveringsskål tillverkas i samma modell under närmare 150 år.
En annan typ av skål gavs ett lock och användes därmed helt naturligt till varma rätter som gröt. Den så kallade grötskålen är utformad som en enkel rund skål med välvt lock med rund lockknopp och ledade handtag. Den började tillverkas omkring 1700-talets mitt och behöll samma form en bra bit in på 1800-talet.
Hos tenngjutarna handlade det alltså primärt inte om något utpräglat modetänkande när det gällde föremål till bordsdukningen. Undantaget var ljusstakar och terriner där man under 1700- och 1800-talen i större utsträckning hängde silversmederna tätt i hälarna.
Tennföremål blev vardagliga bruksföremål på 1700-talet
Under 1700-talet blev tennföremål allt vanligare utanför de stora slotten och gårdarna och blev även mycket populära hos borgerskapet. Vardagliga bruksföremål som tvättserviser, kannor, ljusstakar, tallrikar och bägare hör till de vanligaste kategorierna. Särskilt stor spridning fick den så kallade skänkkannan som användes till dryck. Denna började tillverkas under senbarocken vid 1700-talets första hälft.
Efter senbarocken kom rokokon, som bjöd på vackra och graciöst tecknade tennföremål. Inspirationen kom från det sköna rokokosilvrets former och snart sågs tallrikar och fat med rokokoprofilerade ytterbårder, ljusstakar med klockformade fötter och vridna åsar och praktfulla terriner i böljande form med dekor av blommor och blad. Jämfört med tidens andra populära material, som silver, fajans och porslin, var tenn relativt billigt. Den som inte hade råd med något så exklusivt som en kaffe- te- eller chokladkanna av silver kunde satsa på en prisvärd motsvarighet i tenn. På så vis uppstod uttrycket ”Tenn – den fattiges silver”. Materialet hade också andra fördelar: det var tåligt, enkelt att rengöra och såklart vackert att se på.
Gott om äldre tenn på marknaden
Trots tennets många fördelar sjönk efterfrågan redan under 1700-talets slut. Flintgods och porslin blev omkring år 1800 eftersökta modematerial och detta innebar att tenn successivt kom ur bruk, till vis del. I synnerhet tenntallrikar ansågs omoderna. Men lyckligtvis har det ”omoderna” tennet sparats i stor utsträckning och det finns gott om äldre tenn på marknaden, särskilt från senare delen av 1700-talet och framåt. Föremålen lär oss mycket om historien och dessutom kan vi fortfarande använda dem i vardagen – precis på samma vis som man gjorde på 1600-, 1700- och 1800-talen.
Vad är Tenn?
Tenn är ett grundämne och har den kemiska beteckningen Sn. Metalliskt tenn utvinns ur ett mineral som kallas tennsten eller kassiterit. Tekniken är känd sedan länge och man använde sig av metallen redan under förhistorisk tid. De folk som använde tenn allra tidigast fick troligen metallen från Indien eller Asien. Under bronsåldern lär tennet i Europa ha kommit från England (exempelvis bröts tenn mycket tidigt i Cornwalls gruvor). Tennet ansågs användbart i sig självt, men blev särskilt uppskattat när man insåg att den mjuka metallen tillsammans med koppar, som också är en mjuk metall, bildade brons som är en hård legering.